var här drifven till sin spets, om illusion var alls icke fråga, åskådaren stod villrådig om det kunde vara klippor eller snö eller öfver hufvud något naturföremål alls, som artisten velat framställa". I senare tider har H. mest målat religiösa bilder, hufvudsakligen ur Maria Magdalenas lif. C. R. N. Herbert, Sidney, lord, engelsk statsman, son till den elfte grefven af Pembroke, f. 1810, blef efter slutade studier i Oxford 1832 ledamot af underhuset och slöt sig till de konservative under Sir Robert Peels ledning. 1841 blef han sekreterare i amiralitetet i Peels ministèr och 1845 krigssekreterare. H. följde Peel, då denne jämte ett flertal af sina ämbetsbröder 1846 gick öfver i frihandlarnas läger, och sedan Peels ministèr dukat under för de förenade angreppen af sina gamla motståndare och förra bundsförvandter, tillhörde han det under namn Peeliter kända lilla parti, som förenade hofsamt konservativa grundsatser med en liberal handelspolitik. Då lord Aberdeen i December 1852 trädde i spetsen för regeringen, blef H. åter krigssekreterare och hade såsom sådan att leda förberedelserna till kriget mot Ryssland. Efter ministèren Aberdeens störtande, i Januari 1855, blef han statssekreterare för kolonierna i lord Palmerstons ministèr, men nedlade detta ämbete efter några veckors förlopp, emedan han betraktade nedsättandet af en parlamentarisk komité för att undersöka arméns tillstånd såsom ett misstroendevotum. I Juni 1859 utnämndes han till krigsminister af lord Palmerston och vidtog i denna egenskap betydande förbättringar i härväsendet. 1861 blef han upphöjd till peer under namn af lord H. of Lea. Hans rastlösa verksamhet hade emellertid försvagat hans helsa; han måste afsäga sig sin tjenst 1861 och dog s. å. Ifrig filantrop, arbetade H. af alla krafter på att sprida kunskaper och upplysning bland de fattiga samhällsklasserna samt förskaffa dem medel att emigrera till kolonierna. A. B. B. Herbest (Herbst), Johannes, polsk papist, inkom till Sverige under Erik XIV:s regering samt blef der sedermera drottning Katarina Jagellonicas hofpredikant och biktfader. Mot ärkebiskopen Laurentius Petri skref han en Tractatus de conservatione eucharistiae utraque specie sacramentali altaris non porrigenda laicis, itemque de invocatione sanctorum. H. anses hafva skrifvit äfven företalet till den af Fecht författade s. k. "Röda boken" (1576). Herborn, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden, prov. Hessen-Nassau, vid floden Dill och foten af Westerwald, med ett gammalt slott och ett teologiskt seminarium, som 1654--1817 hade rangen af universitet. Fabriker för tobak, läder och jernmöbler. 3,044 innev. (1880). S. A. L. Herborum (Herreborum), gammalt frälsesäteri i S:t Anne kapell, Östergötlands län. 2 5/8 mtl. Taxeringsvärde 112,500 kr. (1880). -- I midten af 1300-talet tillhörde "Haerborum" riddaren Knut Algotsson (gift med en dotter till den hel. Birgitta), hvars dotter Ingegerd 1375 ingick i Vadstena kloster och ikänkte till klostret en attung i H. En annan del af H. egdes samtidigt af Häradshöfdingen Björkekinds härad Staffan Stangenberg, som 1381 sålde denna del till Bo Jonsson (Grip). På 1600-talet tillhörde H. riksrådet Gustaf Banérs enka, Kristina Sture, vidare hennes son A. Banér och dennes måg öfverståthållaren Göran Gyllenstierna. Genom hans sondotter kom H. till G. J. Horn (halshuggen 1756) och genom dennes dotter till hofmarskalken grefve K. G. Mörner, inom hvars slägt det sedan förblifvit. F. n. (1882) eges H. af grefve J. O. Mörner. B. S. Herculaneum, i forntiden en stad mellan Neapolis och Pompeji, hvilken jämte några andra campaniska städer begrofs under ett vulkaniskt utbrott af Vesuvius år 79. Osker, en italisk folkstam, bebodde ursprungligen staden. Efter samnitkrigens slut delade staden det öfriga Campaniens öde och kom under Rom, med hvilket den efter ett affall, hvartill det nationela partiet under bundsförvandtskrigen 90 f. Kr. låtit förleda sig, blef införlifvad såsom ett romerskt municipium. Ar 63 förstördes den till stor del genom en jordbäfning. Restaurationsarbetet var just i gång, när 79 års utbrott inträffade. Enligt Cornelius Sisenna, en romersk annalist, låg staden på en hög kulle mellan tvänne floder; den enda gata, som f. n. ligger i dagen, synes genom sin branta sluttning bekräfta detta. Det djupa lager af pimsten och aska, som Vesuvius utslungat, har öfver staden uppkastat en på sina ställen 30 m. hög grafkulle, och lavaströmmar hafva utfyllt floddalarna, så att traktens utseende förändrats. År 1711, vid utvidgning af en brunn, som förde rakt ned i H:s teater, påträffades antika konstverk, som föranledde vidare gräfningar. Med flere afbrott utgräfdes derefter åtskilliga offentliga och enskilda byggnader, hvilka dock, sedan de plundrats på sina dyrbarheter, åter igenfylldes med gruset från närmaste byggnad. Efter Pompejis nyupptäckande upphörde gräfningarna i H. Under 19:de årh. hafva emellertid nya gräfningar företagits, senast 1869--75, då en del af en badhusbyggnad lades i dagen. De svårigheter, som äro förbundna med de herculanska gräfningarna, göra emellertid troligt, att staden länge torde få vänta på sin återuppståndelse. En stor del af den antika staden ligger nämligen under det nuvarande Resinas hus, och gräfningarna torde derför ej vara utan fara för Resinas innevånare. Redan vid första blicken på gräfningarna i H. märker man stor skilnad mellan denna stad och det samtidigt begrafna Pompeji. Den omständigheten att man i H. sällan påträffar handelsbodar utmed gatan visar tydligen, att denna stad ej varit platsen för ett så rörligt handelslif som Pompeji. Också har H. säkerligen varit mindre än grannstaden och dess betydelse väl hufvudsakligast berott på dess vackra och sunda belägenhet, som gjort, att en mängd rika främlingar slagit sig ned i närheten och byggt sig villor. Utgräfningen af en bland dessa villor har lemnat oss en så ymnig skörd af konstverk, att det neapolitanska museets härliga