pret. o. sup. kasta, men t. ex. sjworo, svara, lika i alla former; blott enstafviga ha -r i pres. Substantiven hafva särskilda dativformer i fullt bruk, sing. m. -a, f. -en, n. -an, pl. -um; best. sing. fem. -a, pl. -a, -ur, -er, best. -an, -en; gen. är ej bruklig. Adj. på -en hafva olika former för de tre könen. Märk best. en stor en kar, best. storkorn o. s. v. -- Närmare Helsingland, t. ex. i Elfros, behålla vokalerna sin ton, ll och nn mouilleras ej, w är utbytt mot v, sk ersättes af ett enkelt sj-ljud, hvarförutom "tilljämningen" är betydligt mindre utpräglad. Här ersättas för öfrigt y och ö af i och e. Genom alla dessa egenheter är det nästan omöjligt att utan förberedelse förstå herjedalska, och blott få mål äro mera afvikande från riksspråket. En kort, men god redogörelse för några af målen finnes i "Notitser om dialecter i Herjedal og Jemtland" af E. Jessen (i norsk "Historisk tidsskrift'' 3 b., 1872); språkprof i "Sv. landsmålen" III. 2. H. (egentl. Herjardal) blef sent bebygdt och troligen ej kristnadt, förrän Jämtland (omkr. 1111) underkastade sig den norske konungen. H. kom derför att tillhöra Trondhjems stift, medan Jämtland tillhörde Upsala. Under unionstiden hölls inom landskapet ett s. k. allthing vid Sveg. I fredsslutet vid Brömsebro (1645) afträddes H. tillika med Jämtland till Sverige. H. har i allmänhet fått följa med Jämtland i alla skiften; dock har H., såsom mera afsides liggande, icke varit så hemsökt af gränskrig och öfverfall som Jämtland. Någon kort tid efter återföreningen med Sverige synas de båda provinserna hafva bildat ett län, men 1660 förlades de till Vesternorrlands län, enligt 1634 års länsindelning. Då detta 1762 delades, förblef Jämtland en del af det nya Vesternorrlands län, men H. kom till det nybenämnda Gefleborgs län. Genom den nya länsindelningen 1810 sammanslogos åter de båda provinserna till ett län. K. S.<tab> E. E.<tab> Lll. Herjulf säges hafva varit en från Halfdan Svartes hof flyktad norsk man, som slagit sig ned i Herjedalen, hvilken efter honom skulle hafva fått sitt namn. Landskapets namn skrifves dock aldrig Herjulfsdalen, utan Herjardal, Hæradal, Herdal samt i nyare tider Herjeådalen och Herjedalen. Traditionen om H. synes äfven af andra skäl vara tämligen osäker. Th. W. Herkeberga, socken i Upsala län, fördelad med större delen, 1,482 har, 380 innev. (1880), å Trögds härad och med en mindre del, 372 har, 135 innev. (1880), å Lagunda härad, tillsammans 1,854 har, 515 innev. Annex till Långtora, Upsala stift, Lagunda kontrakt. Herkogami (af Grek. herkos, binder, och gamos, gifte), bot., kallas det hos ett mindre antal fanerogama växters blommor förekommande förhållandet att genom beundransvärda, på olika sätt bildade hinder sjelfbefruktning mellan pistiller och ståndare inom samma blomma förekommes, under det att på samma gång anordningen är sinrikt beräknad på ett ofelbart öfverförande af frömjöl från andra likartade blommor till märket å pistillen i en sådan herkogam blomma. Familjerna Asclepiadeae, Periploceae, Apocyneae och Orchideae hafva herkogama blommor, vidare åtskilliga andra växter, såsom Thunbergia alata, Pinguicula, Potygala och Viola. Ehuru ståndare och pistiller äro samtidigt befruktningsfärdiga inom samma blomma, är dock genom det anbragta hindret pollination, eller öfverförande af frömjöl till pistillens märke, inom en och samma blomma alldeles omöjliggjord. Befruktningen mellan olika blommors ståndare och pistiller kan endast ske genom lämpligt stora insekters hjelp (eller genom menniskors åtgärd hos odlade herkogama växter, t. ex. vaniljen). Huru dessa hinder äro anordnade i de olika herkogama familjerna och slägtena finnes skildradt i specialarbeten af Ch. Darwin, Delpino ("Relazione sull' apparecchio della fecondazione nelle Asclepiadeae") m. fl. och bland svenskar af S. Axell, i en afhandling "Om anordningarne för de fanerogama växternas befruktning" (1869). Jfr Dikogami och Pollination. O. T. S. Herkomer, Hubert, tysk-engelsk aqvarellmålare, f. 1849 i Bajern, son af en träsnidare, som 1851 utvandrade till Nord-Amerika och 1857 slog sig ned i England, uppfostrades till konstnär dels i München, dels i South Kensingtons skola och uppträdde 1869 med sjelfständiga bilder. 1870 flyttade han till London och skördade rikligt bifall hufvudsakligen för sina kompositioner i tidningen "The Graphic" och för en i Normandie målad tafla, Underrättelser från krigsskådeplatsen. Sedan dess har hans anseende, stigit allt mer och mer. Berömda bilder af honom äro De gamle invalidernas gudstjenst (1875), Vid dödens portar (1876), en stor aqvarell, kallad Life, light and melody (1879), samt ett porträtt af skalden Alfred Tennyson (s. å.). C. R. N. Herkules. 1. Grek. mytol. Se Herakles. -- 2. Astr., stjernbild på norra himmelen mellan Lyran och Ophiuchus. Vårt solsystems rörelse är riktad mot denna stjernbild. -- 3. En berättande lärodikt af "den svenska skaldekonstens fader", Georg Stjernhjelm. Herkulesbagge. Se Dynastes. Herkules' stoder. Se Abyla. Herlen, Fr Se Herlin, Fr. Herlicius. Se Herlitz. Herlin (Herlen), Friedrich, tysk målare, som fick sin utbildning i den flandriska skolan, antages härstamma från Nördlingen och arbetade i denna stad, likasom äfven i Ulm, der han troligen haft borgarrätt, samt i Rothenburg. När han studerade i Flandern är icke kändt, men 1467 betecknades han i Nördlingen såsom en målare, hvilken "förstod att umgås med nederländskt arbete". Död i Nördlingen 1491. Hans betydelse ligger icke i någon originalitet, utan i den skicklighet, hvarmed han tillegnat sig flandriska motiv och flandriskt behandlingssätt. Hvad han af egen fatabur tillagt är stelt och oskickligt. Hans äldsta arbete är flyglarna till ett i trä skuret altare i Nördlingen (1462?), der han framställt Kristi ungdomshistoria, med landskap såsom bakgrund. Detta, jämte flere andra arbeten å samma ställe, påminner om målarna ur van Eycks skola. Ännu vigtigare är ett altarskåp i S. Jakob i Rothenburg (1466), hvilket i vissa delar erinrar om Rogier van der Weyden. H:s sista verk är ett flygelaltare i