km. och 600 meters sänkning. Bland dess många tillflöden må nämnas de från höger kommande Tennan och Herjeån. Bland andra elfvar, som blott till en mindre del genomflyta landskapet, märkes Ljungan, som upprinner vid Helagsfjället och går igenom den näst Roggen största insjön, Storsjön, 560 m. öfver hafvet. I öfrigt gå elfvar från H. åt alla håll: till Dalarna, Värmland, Fämundsjön, Glommen, Trondhjemsfjorden, Jämtland och, såsom anfördt, Medelpad samt Helsingland. Inom provinsens östra del utgöras bergen hufvudsakligen af granit- och gneisarter (de förra längs Ljusnan och Vemån ända upp emot Vemdalen), inom den mellersta och sydvestra af röda sandstenar och qvartsiter; men längst i norr, inom de egentliga fjälltrakterna, äro flere slag af glimmer- och hornblendeskiffrar rådande bergarter, alla sannolikt yngre än den egentliga urformationen. Porfyr förekommer i sydligaste delen, inom Lillherdals socken, och intager der en ganska stor areal. Af silurisk kalksten och kornig kalksten finnas förekomster vid Glöte och i trakten af Hede kyrka o. s. v. Dolomit, af typisk sammansättning, uppträder 8 km. öster om Ljusnedals bruk. Sonfjället består af qvartsit, Helagsfjället af glimmerskiffer m. m. Det senare är äfven sommartiden delvis snöbetäckt och hyser på ena sidan en verklig glacier. De förnämsta malmfyndigheterna äro Ljusnedalsgrufvorna, s. om Grufvåla, från hvilka förr all malm togs för Ljusnedals jernbruk. Nickelmalmsfyndighcten vid Lundörren, på gränsen mot Jämtland, är icke obetydlig. Ingenstädes inom provinsen pågår dock nu (1882) någon grufbrytning. De bördigaste markerna inom mellersta och östra H. utgöras till öfvervägande del af jökelgrus (kross-stensgrus), oftast stenigt. På lägre belägna marker, hufvudsakligen i de större dalarna (i närheten af Ljusnan, Vemån m. fl.), har rullstensgruset, hvilket oftast är mycket sandigt, betydlig utbredning i form af åsar och kullar. Mosand intager ej obetydliga områden, synnerligast i trakterna omkring Sveg, Hede m. fl. st. På låga platser utmed elfvarna förekomma svämlera och svämsand. -- Några jordförbättringsmedel bland jordarterna finnas, förutom torf, endast undantagsvis inom H. Landskapet tillhör Jämtlands län. I administrativt afseende bildar det Herjedalens fögderi (omfattande 5 länsmansdistrikt), i judicielt är det deladt på Svegs och Hede tingslag, hvilka, jämte Bergs tingslag af Jämtland, utgöra Herjedalens domsaga. I ecklesiastikt hänseende hör det till Hernösands stift och är deladt i 4 pastorat och 12 församlingar, som utgöra största delen af Jämtlands södra kontrakt. Inom landskapet finnes ingen stad eller köping. -- Sedan 1772 är H. befriadt från rotering. (Ytter-Hogdal har såsom förut 8 rotar af Helsinge regemente.) -- Landskapets vapen eller, rättare sagdt, sigill visar ett smidesstäd, en tång och två hammare. Om landskapets påstådda benämning efter Herjulf se Herjulf. Klimatet är hårdt och jordmånen karg. Boskapsskötsel är H:s modernäririg, hvarjämte de i östra delarna af landskapet ännu stora och präktiga skogarna vissa år gifva en ganska god inkomst. Kreatursantalet för hela landskapet uppgafs vid 1880 års slut till 1,351 hästar, 8,745 nötkreatur, 8,820 får och 3,215 getter. H. har alltid att afyttra af kreatur och andra ladugårdsalster; men hvad säd och andra jordbrukets produkter beträffar, är under de hårda åren den egna skörden icke tillräcklig, och endast under goda år finnes utom det egna behofvet något öfverskott till afsalu. Befolkningen har ock rönt inflytande af landets natur. Herjedalingen är härdad, af stark kroppsbyggnad samt till seder och lynne mera lik dalkarlen än jämten, åtminstone är han sträfvare än denne. Äfven i H. har lyxen inträdt med den förslappning af seder, som en i mån af träkonjunkturerna ojämnt tillströmmande och utsinande penningetillgång brukar åstadkomma. H. har (likasom Jämtland) under långa tider bildat ett undantag från det öfriga riket genom mankönets öfvertalighet öfver qvinnokönet bland befolkningen, nämligen omkr. 1,060 män mot 1,000 qvinnor, medan den för riket vanliga proportionen är vid pass 1,060 qvinnor mot 1,000 män. Till detta förhållande har väsentligen bidragit det ovanligt höga antalet af födda gossebarn mot flickor. Men på de sista årtiondena har inträdt en ändring, så att proportionen numera är blott den vanliga och tyckes till och med vilja gå under det normala. Vid 1880 års slut uppgick folkmängden till 10,607 personer, och utgjorde tillväxten under det förflutna årtiondet 20,6 proc. (för hela riket 9,53 proc.). Emigrationen har endast liten betydelse för landskapet, och dödligheten är ringa: i årligt medeltal för årtiondet blott l,5 proc. (i hela riket 1,83 proc.). Folkmålen i H. tillhöra den norrländska gruppen och sluta sig, om man bortser från att diftonger nästan saknas, närmare till folkmålen i Trondhjems stift än till något svenskt, med undantag af det jämtländska. Hufvuddialekten (i Lillherdal och Linsell) företer, utom de allmänt norrländska dragen, följande vigtigare kännetecken: v saknas före r: rå, rekas; eng. w fins för hv samt i kw-, tjw- (för tv-) och sjw- (för sv-); l är tonlöst före t, t. ex. sjwähte svälta; rn blir nn; r före p, k, tj blir rs: kwänn, qvarn, värsp, varp, värsk, värk, best. värstjen; nn och ll "mouilleras"; sk, skj uttalas som sjtj, t. ex. sjtjelje, skilja; mb, nd, ld, lg, rg, ng uttalas som de skrifvas; gammalt ei motsvaras af öppet e, gammalt au af öppet u : ben, uge, öga, sup, söp, o. s. v. Märk vidare sådana företeelser som stolpe, stjälpa, jös, ljus, bröte, bryta, snu, sno, sluggu, slaga, grippi, gripit o. d. Före lång tenuis förlora vokalerna sin ton i slutet, så att det låter som finge man ett h mellan vokalen och kons., således tjwähtte, tvätta, kohpp, kopp, fohrt, fort, bähkk, bäck, best. bähttjen. Assimilation mellan vokalerna i tvåstafviga ord med urspr. kort vokal + kort kons. ("tilljämning") är synnerligen utpräglad och karakteristisk, t. ex. gopo (o öppet med ö-färg), gapa, mogo, mage, sovvu, sofva, hukku, haka, slada, släda o. s. v., äfven tjötö, tjuta, rörö, röra, samt grivvi, gräfvit, lissi, läst o. d. Starka verb ha i-omljud i pres. ind., t. ex. gnogo (gnaga), gneg, blose (blåsa), bles; pres. ind. o. inf. kaste,