m. fl. Jämte sin konstnärliga sysselsättning har H. äfven idkat literära och antiqvariska studier. Han har i tidningar och tidskrifter meddelat en mängd uppsatser af novellistiskt och arkeologiskt innehåll, de senare ofta åtföljda af afbildningar, samt dessutom författat Kung Hundings söner, fornnordiskt äfventyr i en akt (1868) och sångspelet Peder Rank och hans fästmö (1870), som, med musik af Lewerth, uppförts på en mängd skådebanor i Sverige, Norge och Finland. Såsom stipendiat i Vitt. hist. och ant. akademien har H. sedan 1868 undersökt åtskilliga delar af Södermanland. 1872 kallades han till korresponderande ledamot af nämnda samfund. -rn. Hermelinen l. Lekatten, Mustela erminea, zool., hör till vessleslägtet af familjen vessledjur, Mustelidae, inom rofdjurens ordning af däggdjuren. Till kroppsformen är han synnerligen smärt och långsträckt; fällen saknar gröfre stickelhår; svansen är (håren i spetsen oberäknade) längre än hufvudet och ytterst försedd med en stor, svart hårpensel. Sommardrägten är ofvan gulbrun, under hvitaktigt svafvelgul, vinterdrägten deremot helt och hållet hvit med svafvelgul anstrykning under. Kroppens längd kan stiga till 275 och svansens till 95 mm. Hermelinen

förekommer allmänt öfver hela Sverige både i skogs- och fjälltrakter samt på slättlandet. Utom Sverige är han utbredd öfver hela Europa norr om Pyrenéerna och Balkan äfvensom i norra och mellersta Asien ända till Stilla hafvet. Han vistas i jordhålor, stenrösen, remnor och andra dylika gömställen samt är mestadels i rörelse under dygnets mörkare del. Han är ovanligt djerf och modig, lefver af mindre däggdjur och foglar, men angriper äfven djur, som äro mycket större än han sjelf, t. ex. kaniner, harar och höns. Fångad som ung, kan han blifva mycket tam och är då ganska nöjsam; dock bites han rätt ofta, särskildt om man hastigt fattar tag i honom. Han gör skada genom att förgripa sig på ägg, småfoglar och hvarjehanda villebråd, deremot gagnar han genom att utrota råttor och möss äfvensom genom sitt vinterskinn, som lemnar ett fint pelsverk. Detta värderas efter hårets finhet, längd och hvithet. Sibirien och Ryssland lemna till pelsverk särdeles dugliga skinn. Förr var bärandet af hermelinsmantlar, prydda med djurets svarta svansspetsar, en förmånsrätt för furstliga personer. Nu användas hermelinsskinn allmänt såsom pelsverk. För prisbillighetens skull ersättas emellertid hermelinsfällarna ofta med kaninskinn. C. R. S. Hermenegildsorden, den helige, spansk orden, instiftad af Ferdinand VII d. 28 Nov. 1814 och 1815 bestämd till militärorden, har tre klasser: storkors, medförande titeln excellens, officer och riddare. De med orden förbundna pensionerna, 2,400, 4,800 och 10,000 realer (432, 864 och 1,800 kr.) erhållas efter tioårigt innehafvande af orden. Ordenstecknet är ett hvitt emaljeradt guldkors, med åtta silfverstrålar och små guldkulor på dessas spetsar. På midtsköldens blåa fält är en bild af den helige Hermenegild (d. 585, son af den vestgotiske konungen Leovigild) till häst, med devisen "Premio a la constancia militar". Ordensbandet är karmosinrödt med hvit kant. Hermenevtik (af Grek. hermenevtike, tolkningskonst), vetenskapen om de grunder, enligt hvilka man kan finna och bestämma en skrifts mening. -- Biblisk herrnenevtik kallas den teologiska vetenskapsgren, som handlar om grunderna för bibelns tolkning. Redan inom den äldsta kyrkan gjorde sig i fråga om tolkningen olika grundsatser gällande. Den antiochenska skolan förklarade de heliga skrifterna enligt deras ordalydelse. Den alexandrinska följde ett allegoriskt utläggningssätt. I medeltiden tolkades skriften hufvudsakligen efter traditionen och dogmerna; mystiska och allegoriska förklaringar voro då mycket vanliga. Efter reformationen sökte man alltmera göra gällande en på språkliga och historiska grunder stödd uppfattning af författarnas verkliga mening. M. Flacius' "Clavis scripturae sacrae" (1567) var den första systematiska framställningen af den protestantiska hermenevtiken. Med den vetenskapliga bibelforskningens framsteg gjorde sig den historiska metoden alltmera gällande. Såsom afvikelser från denna metod och återfall till en subjektiv bibelutläggning kan man betrakta Kants moraliska tolkningssätt, enligt hvilket man måste lemna å sido författarnas verkliga mening, så snart denna kommer i strid med förnuftet l. är Gud ovärdig, samt äfven Paulus' "psykologiska" l. naturliga och Strauss' mytiska förklaringssätt, der icke bindande, objektiva skäl föreligga att antaga vare sig en oriktig uppfattning af ett faktum hos ögonvittnena l. en verklig mytbildning. Stora förtjenster om bibelns tolkningsmetod inlade i förra årh. Semler (ehuru han stundom af sin ackomodationsteori fördes på afvägar) och Ernesti samt i vårt årh. Schleiermacher, som betonade nödvändigheten af att erkänna ett specifikt kristet element i Nya testamentets språk. Hermes (Grek. Hermes, motsv. Sanskr. Saramejas), Grek. mytol., ett af den grekiska religionslärans äldsta och måhända från den indoeuropeiska urtiden härstammande gudomsbegrepp. Inom den äldsta naturreligionen torde H. ursprungligen hafva varit en beteckning för det himmelska ljuset, tänkt såsom kosmisk kraft och framträdande dels i sina lifgifvande och befruktande verkningar, dels i de mångskiftande företeelserna inom atmosferen. Utan att fullständigt uppgifva denna sin natursymboliska betydelse öfvergick H. sedermera till en i alla det menskliga lifvets förrättningar verksamt ingripande gudomlighet. Framför allt är han de listiga uppfinningarnas och konstgreppens, den hos det grekiska folket starkt framträdande förslagna och mångsidiga förvärfsverksamhetens gud. Sagorna göra honom till son af Zevs och Maia, född på berget Kyllene