i Arkadien, det gamla herdelandet, hvars innebyggare framför andra greker gjorde anspråk på uråldrigt, pelasgiskt ursprung. Redan första dagen af sin tillvaro visade han prof på sin medfödda fintlighet genom att af en sköldpaddas skal tillverka den första lyran och derefter från sin halfbroder Apollo stjäla femtio kor, hvilkas spår han så skickligt förstod att dölja, att Apollo blott med stor svårighet kunde återfinna dem. Ännu iklädd sin linda ställdes han till rätta inför fadern Zevs och dömdes att återställa det stulna, hvarjämte han fullständigt blidkade Apollo genom att skänka honom sitt nyuppfunna strängaspel. Till gengäld skänkte honom Apollo icke blott den stulna boskapshjorden, utan äfven en underbar staf, som hade förmågan att bringa sämja, lycka och rikedom, hvarjämte han gaf honom anvisning att hos de s. k. Trierna (Thriai), trevingade mör vid Parnassos, lära en viss lägre art af siarekonst. Zevs, som genomskådade sin sons lyckliga naturanlag, gjorde honom till gudarnas härold och budbärare (diaktoros), hvilken nyttjades i alla värf, som kräfde synnerlig slughet, vältalighet eller handlingskraft. Det var t. ex. han, som befriade Ares ur de bojor, i hvilka han hölls fången af aloaderna, samt ledsagade Priamos till Achillevs' tält och dödade den hundraögde Argos, Ios väktare. Såsom gudafaderns sändebud förde han äfven drömmarna till de dödliga, hvilka han genom beröring med sin staf sänkte i slummer, och i egenskap af psychopompo's l. psychagogo's ledsagade han de aflidnes själar till underjorden. H. stod sålunda i beröring äfven med de underjordiska (chthoniska) gudamakterna och dyrkades med hänsyn härtill såsom H. Chthonios. För öfrigt bibehöll han sin smak för herdelifvet. Han gällde såsom hjordarnas och betesmarkernas beskyddare samt förde i likhet med öfriga herdegudar ett ystert lif med skogarnas och bergens nymfer. Inom nästan alla områden af det menskliga lifvet ansågs han såsom lyckogifvare. Framför andra räknade de dristige och förslagne köpmännen honom såsom främjare af deras yrke, men äfven jordbrukare, jägare, sjöfarande, skattgräfvare m. fl. trodde sig vid många tillfällen behöfva och erhålla hans hjelp. Ja till och med tjufvar och menedare kunde påräkna hans bistånd, om de blott drefvo sin sak med fintlighet och inom vissa gränser. Sjelf oupphörligt stadd på färder, anropades H. af alla vägfarande såsom skyddspatron (H. Enodios). Snabbhet och smidighet voro de egenskaper, hvilka företrädesvis kännetecknade H., och naturligt var derför, att den af grekerna med så stor ifver idkade gymnastiken stod under hans hägn. Också brukade hans bild, framställande idealtypen af en grekisk atlet eller gymnastiskt utbildad efeb, pryda palestror och gymnasier. Af detta slag är den 1877 i Olympia uppgräfda Hermesbilden, ett originalarbete af Praxiteles. H:s dyrkan säges af ålder hafva varit inhemsk i Arkadien och Attika äfvensom på öarna Imbros, Lemnos och Samothrake, men spridde sig redan tidigt öfver hela Grekland. På fjerde dagen i hvarje månad offrade man åt honom rökelse; honung, fikon, bakverk, lam, kid, svin m. m. I äldsta tider afbilades han symboliskt antingen under form af en fallos (se d. o.) eller såsom en fyrkantig pelare, på hvilken denna fruktsamhetens sinnebild var anbragt. På pelaren sattes sedermera ett menskligt hufvud, och hermesbilder af detta slag, vanligen blott kallade hermer (hermai) voro i Athen till stort antal uppställda utanför husdörrarna, på gatorna och andra offentliga platser. Benämningen hermer nyttjades sedermera i allmänhet om stöder af denna form, äfven då de föreställde någon annan än H. (se Herm). I hel figur afbildades H. såsom en kraftfull ung man, ofta med vingar på hatten och sandalerna, stundom (i den yngre konsten) äfven på skuldror och bröst. Icke sällan framställes han såsom herde, på skuldrorna bärande ett får (H. krioforos), hvarifrån den kristna konsten hemtat sin ofta återgifna bild af "den gode herden". Bland andra attribut, hvilka tillläggas H., märkas lyran (eller sköldpaddan), badskrapan, penningpungen och i synnerhet den för honom egendomliga hermesstafven, från början en tregrenad häroldsstaf (kerykeion), men sedermera utbildad till en af två ormar omslingrad staf. Af de alexandrinske lärda sammansmältes den grekiske H. med den egyptiske guden Thot och dyrkades, under namn af H. Trismegistos (den trefaldt störste H.), såsom skrifkonstens och vetenskapernas uppfinnare. H. T. spelar sedermera en betydande rol inom medeltidens mystik, såväl hos de kristna som i synnerhet hos araberna, och man sammanfattade under detta namn flere mytiska personligheter från vidt skilda tider. Han gällde der såsom en synnerligen vis man och stor lagstiftare, och man tillerkände honom författandet af ett stort antal lärda verk af hufvudsakligen teosofiskt innehåll, de s. k. hermetiska skrifterna. Af dessa skrifter, hvilka synas hafva utgjort en storartad literatur (enligt Iamblichos 20,000 böcker), finnas några, dels på grekiska, dels på latinska och arabiska språken, ännu i behåll. De flesta äro utgifna i en fransk öfversättning af Ménard ("Hermès Trismégiste", 1866). Romarnas Mercurius var från början köpmännens gud, hvarpå äfven sjelfva namnet häntyder (merx, handelsvara, mercari, idka handel, mercator, köpman), likasom äfven köpmännen såsom ett inom sig slutet skrå eller gille efter honom kallades viri mercuriales. Då Mercurius således i denna punkt sammanträffade med den grekiske Hermes, tillade man honom snart äfven dennes öfriga egenskaper. Den 15 Maj hvarje år firade köpmännen i Rom en fest till hans ära, och samma dag år 495 f. Kr. invigdes hans första tempel i närheten af Circus maximus. A. M. A. Hermes, Johann August, tysk teolog, f. 1736, vände sig tidigt från pietismen, under hvilkens inflytande han blifvit uppfostrad, till den frisinnade teologiska riktningen. Efter att, sedan 1757, hafva innehaft åtskilliga presterliga befattningar (1765 blef han prost i Wahren, 1773 pastor i Jerichow vid Magdeburg, 1777 pastor i Ditfurt, vid Qvedlinburg) kallades han 1780 till öfverpredikant och konsistorialråd i