och omkom, 531. Thüringen inforlifvades derefter med det frankiska Austrasien; dock inrymdes åt sachsarna området mellan Bode och Unstrut. S. F. H. Hermione (Lat. Hermione), i forntiden stad i grekiska landskapet Argolis, vid hermioneiska viken (midt emot ön Hydrea). Det var en blomstrande handelsstad och hade en mängd tempel (deribland ett åt Demeter), hvilka voro väl bibehållna ännu på Pausanias' tid. Nu Kastri. Hermione (Lat. Hermione), Grek. hjeltes., dotter af Menelaos och Helena. Enligt Homeros hade Menelaos under trojanska kriget lofvat henne till äkta åt Neoptolemos, Achillevs' son, med hvilken hon äfven efter krigets slut förmäldes. Enligt yngre sagor var hon redan förut trolofvad eller förmäld med Orestes, på hvars anstiftan Neoptolemos skall hafva blifvit dödad af innevånarna i Delfi. A. M. A. Hermioner. Se Germaner (sp. 1100) och Hermundurer. Hermitage [ermitasj] l. Ermitage, Fr. 1. Se Eremitage. -- 2. Namn på ett ädelt franskt vin, som odlas på vinberget l'Hermitage, i det forna landskapet Dauphiné, vid stranden af Rhône. Hermite [ermit], Charles, fransk matematiker, föddes d. 24 Dec. 1822 i Dieuze i Lothringen samt härstammar från en familj i Marseille och på St. Domingo. Som fallet oftast varit med stora matematiker, visade sig H:s ovanliga matematiska begåfniiig mycket tidigt. Redan som elev vid lyceet "Louis le grand" i Paris sysslade han på lediga stunder med studiet af de klassiske mästarnas arbeten. Särskildt gjorde norrmannen Abels skrifter och lefnad på honom ett så djupt intryck, att han ännu på skolbänken fattade det bestämda beslutet att egna sitt lif åt den matematiska vetenskapen. Vid föga mer än 19 års ålder hade han redan väckt den matematiska verldens förvånade uppmärksamhet genom sin, af Liouville till Franska institutet meddelade, lösning af divisionsproblemet för de ultra-elliptiska funktionerna. Detta var inom en af de abstraktaste delarna af den högre matematiken det första steg utöfver den ståndpunkt, hvilken intagits af de båda stora medtäflarna Abel och Jacobi (tysk matematiker). De löften, hvilka gåfvos genom en med så ovanlig framgång börjad vetenskaplig verksamhet, hafva också sedan blifvit till fullo infriade. Under en redan tillryggalagd 40-årig vetenskaplig författarebana har H. i en mångfald utaf afhandlingar sagt sitt ord i nästan hvar och en af de frågor, hvilka under denna tid varit föremål för matematikernas uppmärksamhet. Och hvad han sagt har alltid varit af djup betydelse och alltid betecknat ett verkligt framsteg. Hans arbete öfver de ultra-elliptiska funktionerna efterföljdes snart utom annat af upptäckten af en rad af nya och enkla egenskaper hos de elliptiska funktionerna, hvilka helt och hållet undgått Abels och Jacobis uppmärksamhet. -- Den första förnämligast åt den matematiska analysen egnade perioden af H:s författarelif efterträddes af en ny period, egnad hufvudsakligast åt aritmetik och algebra. Af de många djupt ingripande och svårt åtkomliga resultat, hvilka äro frukter af denna periods verksamhet, bör särskildt framhållas upplösningen af 5:te grads eqvationen. Abels första banbrytande arbete var hans bevis för satsen att en allmän algebraisk likhet af högre gradtal än det fjerde icke genom något upprepande af rotutdragningar kan upplösas. Dermed var då ådagalagdt, att den allmänna 5:te grads eqvationen icke kunde bemästras på samma sätt som de allmänna eqvationerna af de fyra lägre gradtalen, och 5:te grads eqvationens upplösning blef derigenom ett af de problem, hvilkas behandling syntes ligga vida öfver den bestående vetenskapens krafter. Så förblef ställningen i 40 år, ända till år 1865, men då uppträdde nästan samtidigt tre olika författare, H., italienaren Brioschi och tysken Kronecker, med det svåra problemets fullständiga lösning. H:s publikation var den tidigaste. Han visade, att de elliptiska funktionerna gåfvo de nödiga medlen till 5:te grads eqvationens upplösning, och att densamma kunde behandlas ungefär såsom det af gammalt kända "casus irreductibilis" vid 3:dje grads eqvationen. H. återvände derefter till sin första ungdoms så rikt belönade analytiska studier, och den tredje perioden af hans författarebana tog sin början. Bland afhandlingarna efter år 1865 finnes dock en af 1873, hvilken är af grundläggande betydelse såväl inom den rena analysen som inom algebran och talteorien. Uti afhandlingen Sur la fonction exponentielle bevisar H., att talet e icke är roten till en algebraisk likhet med hela tal-koefficienter. Detta jämte en lika sats om talet ? äro de allmännaste och så godt som enda allmänna satser, hvilka man ännu eger inom den med så utomordentliga svårigheter omgärdade teorien för de irrationella talen. H:s bevis behöfver endast obetydligt modifieras för att omfatta äfven talet ?, och härmed är då en fråga bragt till afslutning, hvilken under tvänne årtusenden sysselsatt de störste tänkare. Omöjligheten af "quadratura circuli" är ådagalagd, eller det är bevisadt, att förhållandet mellan en cirkels periferi och dess radie icke genom euklideisk geometrisk konstruktion kan erhållas. År 1877 påbörjade H. uti redogörelsen för Franska institutets förhandlingar under titeln Sur quelques applications des fonctions elliptiques en ännu (1882) pågående serie af artiklar, hvari dels sammanfattas och å nyo behandlas de vigtigaste utaf de användningar, hvilka hittills blifvit gjorda af de elliptiska funktionerna, och dels samt förnämligast den allmännast s. k. Laméska differentialeqvationen fullständigt integreras. De originella idéer och de slående, oväntade tankeförbindelser, på hvilka detta arbete öfverflödar, hafva också visat sig i ovanlig grad befruktande, och en mycket stor del af Europas matematiker har med H:s undersökningar till utgångspunkt skyndat att lemna hvar och en sitt mer eller mindre betydande bidrag till de nya teorierna. H. blef först 1869 professor vid Parisuniversitetet la Sorbonne, och från denna tidpunkt daterar sig en ny uppblomstring af de matematiska studierna i Frankrike. Ett par af hans lärjungar