Herodes Archelaos. Se Archelaos 4. Herodianus (Grek. Herodianos). 1. Historieskrifvare, sannolikt af grekisk härkomst, lefde (omkr. 170--240 e. Kr.) till större delen i Rom. Han efterlemnade en på grekiska spåket författad romersk historia för åren 180--238 e. Kr. Detta arbete, som utmärker sig genom liflig framställning, sakrikt innehåll och ett enkelt, tämligen korrekt språk, bildar ett värderikt tillägg till Cassius Dios just med afseende på nämnda tid ofullständigt bibehållna historieverk. Dock äro dess kronologiska och geografiska uppgifter ofta felaktiga. Bästa upplagan af detsamma är utgifven af A. I. Bekker (1826 och 1855). -- 2. Aelius H., berömd grammatiker från Alexandria i 2:dra och 3:dje årh. e. Kr., son af den likaledes berömde grammatikern Apollonios Dyskolos, lefde under Marcus Aurelius i Rom, der han åtnjöt stort anseende och författade många skrifter, till stor del innehållande ortografiska och prosodiska undersökningar. De genom utdrag hos andra författare bibehållna fragmenten äro ännu af vigt för studiet af grekiska språkets etymologi och grammatik. Den fullständigaste samlingen är utgifven af Lenz, "Herodiani reliquiae" (1867--70). A. M. A. Herodias, judisk furstinna, var dotter till Herodes den stores son Aristobulos och blef tidigt gift med en af Herodes' yngre söner, Boëthus, som ej erhöll något furstendöme, utan lefde såsom privatman. Af Matteus, Markus och Lukas uppgifves hon oriktigt hafva varit förmäld med Filippus, en annan son af Herodes d. store. Enligt såväl Josephus som evangelierna öfvergaf hon sin gemål och lefde sedan tillsammans med en annan son till Herodes, fursten i Galileen, Antipas. Hon förmådde denne att låta döda Johannes döparen, som förehållit honom det otillåtliga i denna förbindelse. Herodotos (Lat. Herodotus), Greklands äldste historieskrifvare och redan af de gamle kallad "historiens fader", föddes i Halikarnassos, sannolikt år 484 f. Kr., af en rik och ansedd familj. Sin första utbildning vann han genom studium af de äldre skalderna, företrädesvis Homeros, hvarjämte läsningen af de gamle krönikeförfattarna och reseskildrarna (logografer och periegeter, se Grekiska literaturen) torde redan tidigt hafva riktat hans tankar på historieskrifvarens uppgift. Säkerligen var äfven begäret att för sådant ändamål inhemta kunskap en åtminstone medverkande anledning till de vidsträckta resor, hvilka han redan såsom ung företog, och hvilka, såsom många ställen hos H. sjelf antyda, sträckte sig till de flesta vid den tiden tillgängliga land i Europa, Asien och Afrika. I synnerhet var det då ännu föga bekanta underlandet Egypten föremål för hans forskningsnit. Före år 454 var H. åter tillbaka i sin födelsestad, der han deltog i störtandet af tyrannen Lygdamis. Under de nästföljande åren vistades han dels på Samos, dels en längre tid i Athen, och redan vid denna tid torde han hafva utarbetat någon del af sitt historiska verk. Det finnes nämligen intet skäl att misstro den hos Plutarchos förekommande uppgiften om dess föreläsande vid panathenaierfesten år 445 f. Kr., äfven om den af Lukianos meddelade berättelsen om liknande uppläsningar i Olympia och annanstädes äro diktade. Ej långt derefter begaf han sig, måhända tillika med de från Athen (444) utsända kolonisterna, till det nyanlagda Thurii i Syd-Italien, der han synes hafva tillbragt en stor del af sin återstående lefnad med utarbetandet af sin historia. Han dog 424 f. Kr. -- Hans arbete, hvilket af honom efterlemnats i ej fullt afslutadt skick och troligen först af alexandrinska lärde erhållit sin tämligen godtyckliga indelning i nio efter sånggudinnorna uppkallade böcker, är författadt på ny-jonisk dialekt (se Grekiska språket). Det afser att skildra den kort förut utkämpade jättestriden mellan greker och perser (sedan 500 f. Kr.); men denna verldshistoriska tilldragelse sammanställes med såväl Greklands som i synnerhet österlandets forntidshistoria, och genom en mängd episoder och afvikelser utsväller det hela till ett slags allmän verldshistoria, der författaren i konstnärligt genomförd gruppering sammanfattar allt det vigtigaste, som han under sina vidlyftiga resor inhemtat rörande de särskilda landens och folkens öden. Såväl genom denna anordning som genom stilens episka lugn påminner H:s historia ganska mycket om den homeriska hjeltedikten, och redan forntida konstkännare hafva betecknat honom såsom "den mest homeriske" bland alla prosaskriftställare. H. är icke någon vetenskaplig historieforskare i nutidens strängare mening. Han öser tillitsfullt ur folksagans lefvande källa, och hans naivt religiösa verldsåskådning låter honom i verldshändelsernas gång öfverallt spåra gudomlighetens omedelbara ingripande, hvarvid just det underbara och öfvernaturliga för honom synes ega en särskild dragningskraft. Å andra sidan skiljer han sig genom öppen blick för det stora sammanhanget i verldshändelserna samt genom en konstnärligt genomförd komposition väsentligen från sina föregångare, logograferna. Beundransvärda äro hans sanningskärlek och det fina omdöme, hvarmed han i sägnernas brokiga virrvarr vet att urskilja den till grund liggande kärnan af historisk verklighet, och i berättandets konst är han en oöfverträffad mästare. Dessa förtjenster i förening med språkets och stilens okonstlade skönhet och en naivt oskuldsfull, men tillika högstämd ton, uppburen af en öfverallt framträdande fast tro på en allt beherskande sedlig verldsordning, hafva under alla tider gjort hans verk högt värderadt. -- De förnämsta upplagorna af H:s arbete äro: Schweighäusers (1816), Bährs (1830--35 och 1855--61) och Steins (1869--71). På svenska har det blifvit öfversatt af Fr. Carlstedt: "Herodots från Halicarnassus muser, eller nio historiska böcker" (1832--33; 2:dra uppl. 1871). A. M. A. Heroer (Sv. plur. af Grek. heros), hjeltar kallas hos Homeros i främsta rummet konungar, furstar och deras ättlingar, men vidare alla män, hvilka utmärka sig genom öfverlägsen styrka, mod, insigt eller duglighet Dessa heroer, ehuru till en del härstammande