från gudarna, framställas för öfrigt helt och hållet såsom dödliga menniskor. Först hos Hesiodos börja hjeltarna från det trojanska krigets tidsålder betecknas såsom halfgudar, hvarjämte de efter döden sägas, skilda från andra menniskor, föra ett oförgängligt lif på de saligas öar. Hos den historiska tidens greker betraktades heroerna fortfarande såsom en mellanlänk mellan gudar och menniskor. Äfven hedrades de med egna helgedomar och särskild dyrkan. Många bland dem gällde såsom gudarnas söner, men äfven menniskor, hvilka i lifstiden gjort sig högt förtjenta (t. ex. genom att anlägga städer, stifta samhällsskick eller störta tyranner), upphöjdes efter döden till värdighet af heroer. Å andra sidan gifves äfven exempel på att egentliga gudar nedsjunkit till rang af halfgudar eller heroer. Många heroer hade för vissa orter eller samfund en särskild betydelse såsom ett slags skyddshelgon och voro i sådant fall ofta helt och hållet uppdiktade för att tjena såsom föremål för den gemensamma dyrkan, utan hvilken, enligt grekiskt föreställningssätt, intet slag af samfund var tänkbart. Inom hvarje slägt dyrkades de hädangångna förfäderna såsom heroer, och deras dyrkan med tillhörande offer, hvilka förrättades vid de aflidnes grafvar, utgjorde det starkaste sambandet mellan slägtens medlemmar. Till skilnad från de egentliga gudarna betraktades heroerna städse såsom tillhörande det underjordiska dödsriket (Hades), och de åt dem hemburna offren hade derför karakteren af graf- eller dödsoffer. A. M. A. Herofilos (Lat. Herophilus), grekisk anatom, född i Chalcedon, samtida med Erasistratos, utbildade sig i den af Ptolemaeus i Alexandria grundlagda medicinska skolan (320 f. Kr.). Om honom förtäljes, att han dissekerat flere djur- och menniskokroppar än någon af hans samtida eller föregångare. Han skall med konungens tillstånd till och med hafva gjort operationer på lifdömda brottslingar. Af hans skrifter hafva till vår tid bevarats endast några fragment, och vi känna honom egentligen endast genom det, som Galenus, Celsus och andra hafva att säga om honom. Bland de anatomiska upptäckter, som tillskrifvas honom, äro följande de vigtigaste. Han lärde först känna lung-arterens natur och kallade den vena arteriosa; han undersökte mjölksaftkärlen i tarmkäxet och uppvisade, att de icke gå till portådern, utan till vissa körtelartade bildningar; han beskref noggrannare den del af tarmen, som följer närmast efter magsäcken, och gaf den dess ännu gällande namn, tolftumstarmen (duodenum); med stor omsorg studerade han hjernans byggnad; liksom Erasistratos särskilde han nerverna i känsel- och rörelsenerver samt uppvisade skilnaden mellan dem och senorna; han gaf en för sin tid god beskrifning af lefvern; han undersökte närmare den kärlhinna, som finnes i hjernans ventriklar (tela chorioidea); honom har den strimma i bottnen af fjerde hjernventrikeln, som kallas skrifpennan (calamus scriptorius), att tacka för sitt namn. Efter H. kallas i anatomien torcular Herophili (H:s press) den bassäng, i hvilken hjernans blodådror inmynna, förrän de lemna skallens håla. R. T-dt. Heroid (af Grek. heros, hjelte). "hjeltebref", en i brefform affattad lyrisk dikt, i hvilken skalden talar ej i sitt eget, utan i en annan, frånvarande, verklig eller diktad persons namn. Ovidius, som var uppfinnare af denna särskilda diktart, tog vanligen en personlighet från den heroiska tiden, deraf namnet. Jämte Ovidius, af hvilkens heroider 21 finnas i behåll, skref Propertius sådana dikter. I nyare tid har i synnerhet den i tragisk anda hållna heroiden af Pope, "Heloïse on Abaelard", blifvit berömd. Heroisk (af Grek. heros, hjelte), hjeltemodig, storartad, upphöjd. -- Heroisk vers, hexameter. -- Heroiskt landskap, målarek., landskap, framstäldt som omgifning eller bakgrund för tilldragelser ur guda- eller hjeltesagan och till sin karakter harmonierande med de upphöjda ämnena. Det heroiska landskapet är i allmänhet ett komponeradt, d. v. s. fritt ordnadt med hjelp af spridda detaljstudier. Det utmärker sig vanligen genom en dekorativ, arkitektonisk hållning, med fint afvägda horisontlinier, ståtliga trädgrupper och löfmassor eller väldiga klippformationer. Stämningen vexlar, i öfverensstämmelse med ämnena, från idyllisk ljufhet till vild ödslighet. Såsom tidiga exempel på framställningar af detta slag kunna nämnas de berömda Odyssélandskapen i Vatikanen, funna vid utgräfningen af den Esqvilinska kullen och antagligen härstammande från tiden omkr. Kr. f. Vidare äro att hit hänföra åtskilliga af Rubens' samt en stor del af Poussinernas och Claude Lorrains landskapskompositioner. Bland moderna konstverk af detta slag intaga Friedrich Prellers Odyssélandskap i Weimar ett framstående rum. Upk. Heroism (af Grek. heros, hjelte), hvad som utmärker en heros, hjeltemod. Herold. Se Härold. Hérold [eråld], Louis Joseph Ferdinand, fransk kompositör, född i Paris 1791, studerade för Adam (1806), Catel och Méhul (1811) samt erhöll stora priset för komposition 1812. Efter treåriga studier i Rom skördade han i Neapel 1815 en vacker framgång med sin förstlingsopera, La gioventù di Enrico Quinto, och äfven efter återkomsten till Paris var lyckan i början honom huld (Charles de France, komponerad tillsammans med Boïeldieu, 1816, och Les rosières, s. å.). I La clochette (1817) röjdes tydligt Méhul såsom förebild. En mängd följande stycken lyckades deremot icke slå an -- hufvudsakligen på grund af dåliga texter --, och modfälld antog H. då en plats som ackompanjatör vid Italienska operan i Paris (1820) samt komponerade blott smärre pianosaker. Först 1823 började han, tagande Rossini till mönster, å nyo försöka sig med stycken för scenen (Le muletier m. fl.), dock utan framgång, till dess hans Marie (1826) afgjordt trängde igenom och genast förklarades såsom ett af hans bästa partitur. Såsom repetitör vid Stora operan (1827) skref han för densamma några balletter samt lyckades slutligen att på komiska operan -- efter ännu ett par missgrepp -- förvärfva sig ett anseende, nära nog liknande Aubers, medelst sina båda mästerverk, Zampa (1831), som snart gick ut öfver hela Europa,