herren) står här icke i betydelsen af Gud, utan af Härjan (se d. o.), ett af Odens många tillnamn. Satsen att en öfvervunnen gudaläras gudar förvandlas till onda makter får äfven af detta ords historia en bekräftelse. Odens son, Härjans sonr, blef i den kristna tiden ett så svårt oqvädinsord, att de flesta af nordens lagar och stadgar vid strängt straff förbjödo dess användning. Bestämmelsen derom gick från lag till lag både i Sverige och Danmark, om ock det ursprungliga ordet Härjans sonr efter hand förvreds. Äfven i "Swerikes Rijkes Stadz Lagh", stadfäst och utgifven af Gustaf II Adolf 1613, Rådhstufwu Balker, kap. 31, heter det: "Thetta äro the ord, som swa skal före botas: Forwunnin Tiufver, fonvunnin Liughare, forwunnin Härianson, forwunnin mordbrännare". Murareskrået (af 1487) säger: "Hwilken broder, som kallar någor sin broder tywff, schalk eller herransson" ....; slagtareskrået (1477) uppräknar härinson bland "ondh ordh eller fulo nampne"; skomakareskrået (1474) aflyser herinson bland skråets medlemmar o. s. v. I Södermannalagen räknas herriæns son bland "oqwæþins orþum". Att ordet Härjan skulle fortlefva i andra sammanställningar än blott Härjans son är icke osannolikt, och att det verkligen gör det i uttrycket "herrans väder" låter sig mycket väl antaga. R. B. Herrar etthundrade män kallas styrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor. Se Brandförsäkringsverk. Herre (Fornn. hærra l. herra), manstitel, som nyttjas inom de nordiska landen för nästan hvarje man, hvars samhällsställning icke är alltför ringa. Ordet är ett lån från Fornhögtyskan, der det heter herro eller, i äldsta form, heriro (en komparat. af adj. her, hög). Herre betyder således ursprungligen "den högre", och ordet nyttjades i Sverige, dit det sannolikt med riddareväsendets föreställningar och benämningar kommit från Tyskland (J. E. Rydqvist), till en början endast om gud, frälsaren, konungen och riddare, men sedermera under medeltidens lopp äfven om prelater och andra verldslige stormän än riddare. Sammankomster af andlige och verldslige store fingo derför namn af herredagar. Under nyare tiden har bruket af herretiteln vunnit allt större utsträckning, ju mera artigheten eller jämlikhetskänslan tilltagit i styrka. -- I officielt språk är ännu i Sverige titeln herre, liksom fordom, förbehållen en liten krets af medborgare: riddare och kommendörer af K. M:ts orden, och från tronen vänder sig konungen ännu i sitt tal till riksdagens kamrar med det häfdvunna uttrycket: "Gode herrar och svenske män". -- 2. Teol. Gud kallas i Gamla testamentet Herre (Hebr. Adon l. Adonaj) och på några ställen i det Nya (Grek. Kyrios). Då det efter babyloniska fångenskapen (605--536 f. Kr.) bland judarna ansågs otillåtet att nämna Jehovahs namn, uttalade man vid bibelns föreläsande öfverallt, der det förekom, i dess ställe ordet Adonaj. Derför återgafs namnet Jehovah (den evige) i den gamla grekiska öfversättningen (Septuaginta) öfverallt med Herre, och detta exempel följdes i Luthers tyska och i den gamla svenska bibelöfversättningen. I nyare öfversättningar har ordet Herre behållits endast på de ställen, der i den hebreiska texten står Adonaj. Herre kallas i Nya testamentet äfven Kristus. I denna mening är ordet en öfversättning af de Hebr. rab och mar, hvilka nyttjades såsom tilltalsord till lärare l. rabbiner. I hela Nya testamentet nyttjas ordet om Kristus med samma grundbetydelse. Äfven i Uppenbarelseboken kallas Gud i regeln Herre (4: 8, 11), undantagsvis Kristus i jämförelse med jordiska konungar och herrar (17: 14; 19: 16). Herre, Bernhard, norsk författare, föddes 1812 i Köpenhamn, men kom som barn till Kristiania och innehade vid sin död, 1849, en underordnad plats i ett af de norska departementskontoren. I "Den constitutionelle" offentliggjorde han några friska skildringar af naturen i Kristianias omnejd, hvilka efter hans död samlades af hans vänner P. K. Asbjörnsen och J. S. Welhaven samt utgåfvos under titeln En jägers erindringer ("En jägares minnen", 1865). O. A. Ö. Herreborum. Se Herborum. Herredag benämnes ofta i Sveriges äldre historia ett möte af rikets råd, hvilka, såsom till största delen riddare, voro berättigade till titeln herre (se d. o.). Äfven andra än rådets medlemmar plägade emellertid vid dessa herredagar infinna sig, ehuru Magnus Ladulås stadgat (omkr. 1285), att ingen fick göra det, som ej var kallad eller hade angeläget och giltigt ärende samt kom på egen kost. Genom herredagens förstärkande med ombud från borgerskapet och allmogen uppkom på 1400-talet riksdagen. Länge var det väl vanligt att endast vid utomordentliga tillfällen kalla borgare och bönder till herredag, men då de så sammansatta församlingarna i slutet af 1500-talet erhöllo karakteren af en ordinarie myndighet, upphörde herredagarna i egentlig mening. Den sista hölls i Jönköping 1599. Namnet fortfor väl att finnas in i frihetstiden, men då liktydigt med riksdag. -- I Danmark förekom herredag först i det 15:de årh. som namn på den af adelsmän och prelater bestående riksförsamlingen och särskildt på de möten, till hvilka hela riksrådet samlades. Herredagen var då landets ordinarie representation, men var derjämte domstol i alla saker mellan konungen och någon adelsman samt i alla lifs- och hederssaker mellan adelsmän. Derifrån öfvergick namnet (1660) till de sammanträden i den nyinrättade "Höjesteret", vid hvilka konungen sjelf presiderade. Detta inträffade den första dagen på rättskipningsåret (den första torsdagen i Mars månad). Detta förhållande upphörde 1848. Fr. W. <tab> C. R. Herredsfoged. Se Byfogde och Fogde. Herrehus (T. herrenhaus) i Preussen och Österrike det officiella namnet på folkrepresentationens första kammare. Herrekloster kallades i Danmark alla kloster, som egde jord, och hvilkas föreståndare voro abboter (särskildt de äldre, augustin-, benediktin- och framförallt cisterciensklostren). C. R. Herrenhausen, lustslott nordvest om staden Hannover, förenadt med denna genom en