fyrdubbel, 2,000 m. lång lindallé. I den slottet omgifvande 41 har stora engelska parken ligga Welfenmuseum, med kulturhistoriska samlingar, ett skulpturgalleri, stora växthus samt konung Ernst Augusts och hans gemål Fredrikas marmormausolé (af Rauch). På H. slöts i Sept. 1725 ett mot Spanien och Österrike riktadt alliansfördrag ("hannoverska alliansen") mellan England, Frankrike och Preussen. Herrens bön. Se Fader vår. Herrera [errera], Hernando de. spansk lyriker, om hvars levnadsomständigheter ingenting annat är bekant än att han var född omkr. 1534, sannolikt i Sevilla, tillhörde det andliga ståndet och dog 1597. Hans poesi, särskildt hans sonetter, är påverkad af Garcilasos italienska manér; mera originel visar han sig uti oden och elegier, der en platonisk erotik uttalar sig i harmonisk versbyggnad. De flesta af H:s arbeten gingo förlorade vid en eldsvåda. Ett litet antal utgaf han sjelf, 1582; andra utgåfvos af hans vän målaren Pacheco (1619). Utom dikter har man af H. ett värdefullt historiskt arbete: Relacion de la guerra de Chipre y sucesos de la batalla naval de Lepanto (1572). Herrera [errera], Juan de, spansk arkitekt, lefde under senare hälften af 1500-talet, studerade arkitektur uti Italien och fick 1567, då Juan de Toledo dog, af Filip II i uppdrag att fortsätta den aflidnes verk: de offentliga byggnaderna vid Escorial, som utmärka sig för en sträng och enkel stil. Samma karakter tillhör H:s öfriga arbeten, såsom Katedralen i Valladolid, Alcazar i Toledo, Börsen i Sevilla och Slottet Aranjuez, hållna i en stil, som försmår all öfverdrifven dekoration, och som i Palladios anda inskränker sig till den doriska och toscanska ordningens enklare former. C. R. N. Herrera [errera]. 1. Francisco de H., kallad el viejo (den äldre), spansk målare, född i Sevilla omkr. 1576, död i Madrid 1656, var en af de förste bland de spanska målarna i Sevilla-skolan, som grundlade hennes kommande storhet genom att införa en kraftig färg och en djerf penselföring. Han skildras som en rå man både mot sin familj och mot sina lärjungar. Äfven i sin konst lät han hänföra sig af ett slags raseri, som dock ej hindrade, att man i flere af hans bilder finner en natursann framställning af det nakna, förträfflig gruppering och uttrycksfull behandling af hufvud. Hans förnämsta verk är Yttersta domen, i S. Bernardo i Sevilla, ett arbete, i hvilket man beundrar en väldig komposition och en betydande verkan, frambragt medelst några få stora färg-, ljus- och skuggpartier. Likaså prydde han med fresker kupolen i kyrkan S. Buenaventura; och då han en tid funnit en fristad undan rättvisans förföljelser, emedan han var angifven som falskmyntare, hos jesuiterna i klostret S. Hermenegildo, målade han till tack i deras kapell helgonet Hermenegildos triumf (1624), ett af hans bästa arbeten. Utom en mängd andra taflor och väggmålningar utförde H. äfven många utmärkta kopparstick. -- 2. H., el rubio (den blonde), den föregåendes äldste son, hade vunnit rykte för sin skicklighet att måla "nature morte" och smärre genrebilder, men dog redan tidigt. -- 3. Francisco de H., el mozo (den yngre), den föregåendes broder, född i Sevilla 1622, d. 1685, lärde målarekonsten under sin fader, men öfvergaf honom på grund af hans hårdhet och for till Italien, der han studerade i Rom ej blott måleri, utan äfven byggnadskonst. Men vid beröringen med den derstädes herskande manierismen förlorade han sin nationella ursprunglighet och blef sjelf manierist. Efter sin faders död återkom han till Sevilla, men flyttade snart till Madrid, der han utförde flere arbeten, som tillvunno honom ära och konungagunst, och om hvilka han dock sjelf med sin olidliga egenkärlek alltid yttrade sig mest superlativt. Hit höra S. Hermenegildo, i Madrids museum, samt fresker i San Felipe och i kupolen till Vårfrukyrkan i Atocba. Under sina sista lefnadsår sysselsatte han sig mest med arkitektoniska uppdrag, hvarvid han följde den barocka smak han inhemtat i Rom. -- H. el viejo räknade bland sina lärjungar Velasquez; H. el mozo, med sin manierism, mynnade ut i Luca Fa presto och hans sjelfsvåld. C. R. N. Herrera y Tordesillas [errera i tordesiljas], Antonio de, spansk historieskrifvare, f. 1549, kom som ung till Italien, der han blef sekreterare hos Vespasiano Gonzaga. Af Gonzaga rekommenderades han hos Filip II och utnämndes af denne till historiograf öfver Indierna och Kastilien samt slutligen till statssekreterare. Död 1625. Hans förnämsta arbete är Historia general de los hechos de los Castellanos en las islas y tierra firme del mar Oceano (1601--15), som i krönikeform, på ett i allmänhet tillförlitligt sätt behandlar de spansk-amerikanska koloniernas historia från 1492 till 1554. Bland hans öfriga historiska arbeten må nämnas: Cinco libros de la historia de Portugal y conquista de las islas de los Açores, 1582 y 1583 (1591), Historia general del mundo del tiempo del Señor Rey Don Felipe II, desde 1559 hasta su muerte (1601--12) och Comentarios de los hechos de los Españoles, Franceses y Venecianos en Italia etc. desde 1281 hasta 1559 (1624). Herresta, gods i Toresunds socken, Selebo härad och Södermanlands län, vackert beläget vid Mälaren. Taxeringsvärde 330,500 kr. (1880). Bland egare af gården märkas amiralen frih. J. F. Örnfelt, som 1718 med tillhjelp af ryska fångar uppförde det nuvarande stenhuset i två våningar, och presidenten grefve J. G. Lillienberg (d. 1798), som förbättrade gården i många afseenden. 1810 kom H. genom köp i grossh. C. A. Grewesmühls hand och innehafves f. n. (1882) af dennes sonson, O. Grewesmühl. B. S. Herrestad. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Lane härad. Arealen 9,029 har. 2,205 innev. (1881). H. moderförsamling bildar med Skredsvik och Högås ett regalt pastorat af 2:dra kl., hvilket kallas Skredsviks pastorat, Göteborgs stift, Elfsyssels norra kontrakt. -- 2. Socken i Östergötlands län, Dals härad. Arealen 1,691 har. 432 innev. (1881). H. bildar med Källstad ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Linköpings stift, Dals kontrakt. -- 3. Härad