upplösning (slutet af 800-talet) uppträdde de emellertid i alla dess delar och uppnådde en större eller mindre grad af oafhängighet, som de dock i de flesta land efter hand förlorade. I Tyskland hafva de dock delvis ännu i dag bibehållit sig såsom oberoende furstar (Anhalt, Braunschweig och de sachsiska hertigdömena af ernestinska linien). I Sverige-Norge (i Sverige bars hertigtiteln först af Magnus Ladulås, före hans tronbestigning; i Norge först af Skule Jarl, 1237), Bajern, Würtemberg, Österrike-Ungern (ärkehertig), Frankrike, England, Portugal och Italien bära prinsarna af blodet hertignamn (i Sverige-Norge efter något svenskt landskap), utan att hafva något område att styra öfver. Dessutom har i Storbritannien samt i Frankrike, Spanien, Portugal och Italien hertigvärdigheten nedsjunkit till en stundom personlig, men vanligast ärftlig adelstitel och den högsta af alla adliga titlar. Hertigdöme, ett af en hertig styrdt område. Hertigdömen hafva endast under vissa kortare tiderymder förekommit i Sverige. Under Folkungaätten, då utländskt inflytande började visa sig i så många afseenden, omtalas de först i vår historia. Af ett påfvebref af 1255 känner man, att Birger jarl redan då förberedde en delning af riket mellan sina söner, och redan under hans lifstid samt under den följande tiden till 1275 bar en af hans söner, men endast en, Magnus, hertigtitel (hertig af Sverige). Magnus är således att betrakta såsom den första svenska hertig. Sedan Magnus 1275 antagit konunganamn, bar hans broder Erik (d. 1275) titeln hertig af Sverige, men i hvilken del af riket han styrde är obekant. Då år 1284 Magnus Ladulås' äldste son, Birger, på ett möte i Skeninge valdes till konung, blef Magnus' broder, Bengt (biskop i Linköping 1286, d. 1291), hertig af Finland och hans yngre son Erik hertig af Sverige. Den senare tillträdde förmodligen vid konung Birgers kröning (1302) sitt län, som bestod af Södermanland, med Nyköpings slott, och en del af Upland. Samtidigt öfverlemnades Egentliga Finland och Tavastland åt hans yngre broder, Valdemar, såsom hertigdöme. I den 1304 utbrutna striden mellan konung Birger och hans bröder indrog Birger hertigarnas län, och trots fördraget i Kolsäter återfingo de dem troligen icke förrän på sommaren eller hösten 1305. De följande striderna uppenbara allt tydligare hertigarnas afsikter att icke blott utvidga sina hertigdömen, utan att äfven förvandla dem till oberoende besittningar. Genom ett fördrag i Helsingborg, 1310, växte hertigdömena ut till ett omfång, som innefattade omkr. halfva Sveriges rike, och inom detta område blefvo Erik och Valdemar så godt som sjelfständiga. Derjämte bestämdes att, om en af hertigarna aflede, skulle den andre ärfva hans besittningar. Huru litet de numera ansågo sig beroende af konungen visade sig 1315, då de, efter att hafva ingått äktenskap, delade sina besittningar på 5 år genom ett "häfdaskifte" sinsemellan. Erik erhöll genom detta (förutom sina besittningar i Danmark och Norge) Vestergötland, Dal och Värmland samt de delar af Småland, som nu höra till Kalmar län, hvaremot Valdemar fick Åbo slott och Tavastehus med största delen af Finland, Stockholms slott med dess fögderi (en del af Upland) samt Öland. De uppträdde såsom oberoende furstar, de afslöto förbund, utöfvade högsta domsrätten, pålade utomordentliga gärder o. s. v., men deras välde blef icke långvarigt. Vid "Nyköpings gästabud" (Dec. 1317) fängslades de af konung Birger och afledo följande år. Först i Gustaf Vasas tid upprättades derefter hertigdömen i Sverige. 1556 förlänade konung Gustaf åt sin son Johan Åbo län, Kumogårds län och Åland, hvartill 1557 lades Raseborgs län. Sistnämnda år erhöll den äldste sonen, Erik, till sitt underhåll Kalmar län, Kronobergs län och Öland, 1559 äfven Tjusts härad i Småland. Ändtligen fastställde konung Gustaf genom sitt testamente, 1560, hvilka delar af riket skulle tillfalla de yngre sönerna, Magnus och Karl. Åt Magnus bestämdes vestra och norra Östergötland, Kinds och Ydre härad af Småland, Sundbo härad af Nerike, största delen af Vadsbo, hela Valla och Kåkinds härad i Vestergötland samt Dal. Karl åter fick på sin lott hela Södermanland, utom Södertörn och en del af Vester-Rekarnes härad, nästan hela Nerike, Värmland, några socknar af Vadsbo härad i Vestergötland samt Snefringe härad och 4 socknar i Tuhundra i Vestmanland. Konung Gustaf anslog således en icke obetydlig del af riket till sina söners underhåll. Vid hans död återförenades väl Eriks förläning med kronan, men trenne hertigdömen återstodo. Redan genom sin storlek inneburo dessa en fara för den kungliga myndigheten inom riket, och de gjorde det så mycket mera, som Gustaf Vasas testamente lemnade förhållandet mellan konungen och hertigarna tämligen oklart. Bestämdt framhölls endast förbudet för hertigarna att sälja, bortpanta eller afstå någon del af sina förläningar samt stadgandet att dessa endast på manslinien skulle vara ärftliga. För öfrigt likställdes hertigarna på ett betänkligt sätt med konungen. De förre erhöllo sina län "alldeles såsom Gustaf dem på kronans vägnar sjelf innehaft med deras skilnad och gränser, platt intet undantagande". Visserligen skulle de icke ega rätt att på eget bevåg företaga eller besluta sådana ärenden, på hvilka rikets välfärd berodde, såsom krig, fred eller förbund, men denna bestämmelse gällde äfven konungen och inskränktes dessutom genom tillägget att om lägenheten icke medgaf att rådslå med de öfriga bröderna, så var det hvar och en obetaget att på egen hand söka Sveriges rikes och sitt eget gagn och bästa. Tydligen framträder äfven likställigheten i stadgandet att, om mellan bröderna uppkom tvist, som ej på annat sätt kunde förlikas, denna skulle hänskjutas till en domstol, sammansatt af några de förnämste i riket och utsedd af båda parterna. Man må under sådana förhållanden ej undra öfver att Erik XIV sökte närmare bestämma och inskränka hertigarnas makt genom de s. k. Arboga artiklar (se d. o.), hvilka fullständigt underordnade dem under konungen. De äldre furstarna, Johan och Magnus (Karl var