kurfurste öfvertog regeringen, vägrade han att aflägga ed på konstitutionen, men gaf derigenom anledning till utbrottet af oroligheter (Mars 1848), till följd af hvilka han måste medgifva åtskilliga liberala reformer. Redan 1850 vågade han emellertid åter upptaga sin reaktionära politik och ålade till och med folket att utgöra skatterna, ehuru landtdagen ej beviljat dem. Landet råkade genast i upprorstillstånd, och kurfursten måste fly. Han sökte och erhöll bistånd af tyska Förbundsdagen, hvaremot Preussen samlade trupper till det hessiska folkets understöd. Ett krig hotade med anledning deraf att utbryta mellan Österrike och Preussen, men slutligen gaf sistnämnda makt efter, och en bajersk-österrikisk armékår återställde den gamla ordningen i H., hvarefter kurfursten d. 27 Dec. 1850 återvände till sin hufvudstad. 1852 utfärdades en ny författning, grundad på tvåkammarsystem, men 1862 måste densamma återkallas och 1831 års konstitution återinföras. I sin yttre politik visade Fredrik Vilhelm en med åren tilltagande böjelse för Österrike, och vid utbrottet af 1866 års krig ställde han sig på denna makts sida. Till följd deraf besatte preussarna hans land och togo honom sjelf till fånga (Juni s. å.). Den 17 Aug. 1866 införlifvades H. med Preussen. Den hessiska s. k. "hus- och statsskatten", som bildats af de blodspenningar Fredrik II förvärfvät på att skicka sina soldater att slagtas i Amerika, delades. Ena hälften gafs (1867) åt landet, på den andra lade preussarna beslag (1868), men hafva sedermera af dess räntor lemnat bidrag åt den siste kurfurstens son (1876) och öfriga agnater (1881). Hessen-Nassau, den näst minsta af konungariket Preussens provinser, är bildadt af de fordom suveräna staterna kurfurstendömet Hessen-Kassel och hertigdömet Nassau, den fria riksstaden Frankfurt am Main samt några smärre gränsdistrikt af Bajern och storhertigdömet Hessen. Dess gräns bildas i v. och n. af Rhenprovinsen, Westfalen, Hannover och Sachsen samt furstendömet Waldeck; i ö. och s. af thüringska staterna, Bajern och storhertigdömet Hessen. Smärre afskilda delar ligga såsom enklaver i Waldeck, vid Werra (Schmalkalden) och Weser (Schaumburg). Sjelf innesluter H. af främmande område storhertigliga prov. Oberhessen samt den till Rhenprovinsen hörande kretsen Wetzlar. Hela arealen utgör 15,691,8 qvkm. H. är öfvervägande bergigt, ehuru det ingenstädes höjer sig öfver 1,000 m. I s. ö. intränga Spessart och Hohe Rhön (det senare med toppen Grosse Wasserkuppe, 950 m.). Vid Kinzigs och Fuldas floddalar mötas de af utlöpare från Vogelsberg, hvilka bilda vattendelaren mellan nämnda floder. Den öfriga delen af H. tillhör dels Wesers bergland, dels det nederrhenska. Till det förstnämnda äro att hänföra åtskilliga bergspartier på ömse sidor om Fulda, såsom Knüllbergen, Habichtswald och Reinhardswald i v., Ringgau, Meissner och Kaufungerwald i ö. Det nederrhenska berglandet, som upptager sydvestra delen af provinsen, framtränger i tvänne stora sträckningar på båda sidor om floden Lahn, nämligen i n. Westenvald, en vågformig platå, med Salzburger Kopf (654 m.), och i s. det skogklädda Taunus med högsta toppen Grosser Feldberg (880 m.). De geologiska formationerna äro i hög grad omvexlande och erbjuda mycket af intresse. Låglandet är inskränkt till floddalarna vid Main (mellan Hanau och Rüdesheim), Schwalm (Wabernslätten) och Weser (längst i n.) -- Floderna tillhöra Rhens och Wesers system, mellan hvilka provinsen är tämligen jämnt fördelad. Rhen och Main bilda i s. v. gränsen på en sträcka af 150 km. Till den förre rinner Lahn med Dill, till den senare Kinzig och Nidda. Gränsfloderna i n. ö., Weser och Werra, falla endast med en obetydlig del af sitt lopp inom H., Fulda deremot nästan helt och hållet. Af den senares många tillflöden äro de förnämsta Haun och Eder med Schwalm. Sjöar förekomma icke. På några ställen finnas stora torfmossar. Utmed foten af Taunus träffas en mängd mineralkällor. -- Klimatet är på de högre platåerna rått och kallt, i dalarna och längst i s. mildt. Under det Hohe Rhön sålunda nästan halfva året är betäckt med djup snö, växa på Werras stränder frukter af många slag, och Rheingau, vestra delen af Taunus, bär på sina sluttningar Tysklands yppersta vingårdar. Skogarna (mest bok, men äfven ek och barrträd) bekläda allmänt de högre bergstrakterna, med undantag af vissa delar af Rhön och Westervald. Deras utsträckning är större än i någon annan provins, 40 proc. af arealen, eller lika mycket som åker, trädgårdar och vinland tillhopa. Åkerbruket är af betydenhet endast vid Main och nedre Lahn, vid Werra och på Wabernslätten; produkterna äro de vanliga sädesslagen, mest råg, samt tobak och lin. Frukt- och vinodlingen lemnar rik afkastning. För den förstnämnda finnas i Geisenheim ett pomologiskt institut och stora trädskolor; den senare, som har sitt hufvudsäte på södra sluttningen af Taunus, lemnar de finaste rhenska vinerna. Ängar och betesmarker upptaga 16 proc. af ytvidden. Skogarna hysa mycket vildt, och floderna äro fiskrika. Bergshandteringen utgör en vigtig näring. Af stenkol uppgick brytningen år 1880 till 100,000 tons, af brunkol till 167,000 tons och af jernmalm till 620,000 tons. Dessutom fås koppar, zink, bly och något silfver. Tillgången på kol och skog sätter H. i stånd att sjelf sofra en betydlig del af malmerna, och smältugnarnas antal är derför ganska stort. Förarbetningen af metallerna är den vigtigaste sidan af industrien. Några industrigrenar äro sedan gammalt karakteristiska för vissa trakter, såsom tillverkningen af lervaror i Westerwald och af yllevaror (damasker, strumpor och flanell) i Taunus. Den förnämsta industriorten är Hanau, handelns medelpunkt Frankfurt am Main. En stor rol i handelslifvet spela ännu mässorna i Frankfurt, Hanau och Kassel. Utom sina segelbara (440 km.) floder eger H.-N. 850 km. jernväg. De berömda mineralkällorna (Wiesbaden, Ems m. fl.), sammanlagdt 125, besökas årligen af en mängd resande, något, som mycket bidrager till välståndet i dessa trakter. Några af helsovattnen (Ems, Selters m. fl.) gå såsom handelsvaror öfver hela