Hevreka, Grek. "jag har funnit". Så berättas Archimedes, hänförd af glädje, hafva utropat, då han, vid undersökningen af guldhalten i en åt konung Hiero beställd krona, funnit den grundlag i hydrostatiken, som fick namnet archimediska principen (se d. o.); utrop af glädje öfver att man lyckats lösa ett problem eller finna en utväg. Hevristik (af Grek. hevriskein, finna), uppfinningskonst, metodisk anvisning att göra upptäckter; en del af den använda logiken. -- Oratorisk hevristik, den del af retoriken, som handlar om inventio, valet af utgångspunkt och grundtema för ett tal. -- Hevristiska lärometoden, den undervisningsmetod, som leder lärjungen till att steg för steg sjelf uttänka den ena lärosatsen efter den andra. Hexa (jfr Fornn. hagr, konstfärdig, slug) hade ursprungligen betydelsen "spåqvinna", men då, med kristendomens utbredande, den hedniska forntidens vidskepelse inmängde sig i den judisk-kristna djefvulsläran, fick ordet betydelsen af en qvinna, som med kropp och själ öfverlemnat sig i djefvulens våld. Hexan ansågs hafva af sin mästare erhållit makt att skada menniskor och djur, att efter behof förvandla sig och andra i åtskilliga skepnader, att förderfva gröda, framkalla regn och hagel och i allmänhet att rubba naturlagarna. Tron på hexor och trollkarlar såsom verkliga väsenden understöddes af kyrkofäderna, hvilka ej tvekade att hänvisa dessa, liksom i allmänhet de gamla gudarna, till demonernas rike, en åsigt, som äfven af kyrkomöten fastställdes. Tanken på hemliga hexförbund och en bland den rätta trons fiender utbildad djefvulskult (se Blåkulla) gjorde sig gällande först i sammanhang med kättareförföljelserna genom inqvisitionen och medförde de hemska hexeriprocesserna. R. G. Hexaeder (af Grek. hex, sex, och hedra, yta). 1. Miner., en till reguliera systemet hörande, af sex lika stora qvadrater begränsad kristallform. -- 2. Matem. H. l. kub, tärning kallas en solid figur, som begränsas af sex lika stora qvadrater. Dessas plan äro parvis parallella, och skärningen sker öfverallt under räta vinklar. Kubens tyngdpunkt ligger i diagonalernas gemensamma skärningspunkt. Med anledning af lättheten att beräkna hexaederns volym har man sedan gammalt användt den hexaedriska formen för åtskilliga måttkärl. 1. P. T. C. 2. H. W. W. Hexagon (af Grek. hex, sex, och gony, vinkel), matem., regelbunden (liksidig och likvinklig) sexhörning. Hvarje vinkel i en hexagon är 4/3 af en rät vinkel, och om dess sida sättes lika med a, så är hela ytan 3 rot(3) -------- a². 2 Hexagonen kan uppdelas i sex liksidiga trianglar, hvilka alla hafva hvar sin spets i hexagonens midtpunkt. -- Stundom nyttjas ordet hexagon i vidsträcktare betydelse, nämligen liktydigt med sexhörning i allmänhet. G. E. Hexagonal-tal. Se Polygonal-tal. Hexagonala systemet (se Hexagon), miner., en serie kristallformer, som gemensamt kännetecknas af fyra axlar, af hvilka trenne (biaxlarna) ligga i ett plan och göra 60° vinkel mot hvarandra och en, hufvudaxeln, bildar rät vinkel mot detta plan. Till detta system höra hexagonala pyramiden och dess hemiedriska form, romboedern, dihexagonala pyramiden och dess hemiedriska form, skalenoedern, prismor, planpar o. s. v. Kalkspat, qvarts, smaragd, jernglans kristallisera i hexagonala systemet. P. T. C. Hexagynia (af Grek. hex, sex, och gyne, qvinna), bot., ordning inom vissa klasser af Linnés sexualsystem. Dit hänföras de växter, hvilka hafva sex pistiller. O. T. S. Hexakord (af Grek. hex, sex, och chorde, sträng), skala af sex toners omfång, särskildt det aretinska sex-tonsystemet, hvilket bildar grundval för solmisationen (se d. o.). I detta system benämndes tonerna, efter begynnelsestafvelserna till verserna ur en hymn till den helige Johannes, sålunda: ut re mi fa sol la. När denna skala började på c, kallades den hexachordum naturale; när den började på g, kallades den h. durum, på f h. molle. Då tonsteget mi fa alltid skulle vara en halfton, måste i hexachordum molle tonen h (enl. vår nuvarande benämning) sänkas till b. I denna tonförändring till förmån för skalans likformighet ligger redan en aning om de moderna tonarterna, och i sjelfva verket är hexachordum naturale == vår c-dur-skala, hexachordum durum == g-durskalan och hexachordum molle = f-durskalan -- dock utan inledningstoner. När inledningstonen, som kallades si, senare tillades, var med detsamma det oorganiska hexakordsystemet upphäfdt och den mera naturliga sju-tonskalan fastställd. A. L. Hexameter (af Grek. hex, sex, och metron, mått, versfot), metr., kallas hvarje af sex versfötter sammansatt metrisk period. I de ojämförligt flesta fall förstås dock dermed den daktyliska hexametern, hvilken, häfdvunnen och utbildad genom de homeriska sångerna, sedermera var det stående och typiska versmåttet för alla slag af episk diktning (se Epos). Den kallas af denna orsak äfven episk hexameter l. versus heroicus. Hexametern är ursprungligen sammansatt af fem daktyler och en spondé eller troké, men de fem daktylerna kunna alla utbytas mot spondéer. Dock inträffar detta jämförelsevis sällan i den femte foten, och hexametrar med spondé på detta ställe, hvilka utmärka sig genom en egendomlig, tung och släpande gång, kallas spondeiska (versus spondiaci l. spondaici). I likhet med andra längre verser måste hvarje hexameter hafva en hufvudcesur (se Cesur), hvilken oftast inträder efter första stafvelsen (vanligen kallad arsis) i tredje versfoten, men stundom på motsvarande ställe i fjerde foten eller efter den första korta stafvelsen i den tredje, hvilken i sådant fall naturligtvis måste hafva sin ursprungliga daktyliska form. Hexameterns fullständiga schema är således följande:

I lyriska och i synnerhet bukoliska dikter förekommer en hexameter af en byggnad, som