honom i nära beröring med Tegnér, Agardh m. fl., blef emellertid ej långvarig. För att vinna sin utkomst måste han beträda den presterliga vägen och aflade 1813 pastoralexamen. 1815 utnämndes han till adjunkt vid Vexiö gymnasium, men förordnades redan i början af 1816 att förestå den filosofiska lekturen vid samma läroverk och utnämndes s. å. till lektor samt konsistorienotarie. Såsom skolman intog han en särdeles framstående plats, och äfven i konsistorium förstod han att göra sig gällande såsom ett kraftigt stöd åt den dåv. stiftsstyresmannen biskop L. Mörner. 1822 erhöll H. Tolgs pastorat i Vexiö stift och blef 1825 kontraktsprost i Norrvidinge kontrakt. 1827 valdes han af Vexiö stift till medlem af statsrevisionen, och till hennes hofsamma hållning trots flere hetlefrade oppositionsmäns (K. H. Anckarsvärds, G. Adlersparres) yrkanden i en motsatt riktning bidrog H. i högst väsentlig del. Nästan enhälligt valdes H. derefter af sitt stift till ombud vid 1828 års riksdag, i hvars statsutskott han spelade en framstående rol. Medan riksdagen pågick, utnämndes han (1829) till domprost i Vexiö och kort efter dess slut (1830) till teol. doktor. Det politiska anseende H. förvärfvät skaffade honom 1832 och 1837 åter plats i statsrevisionen samt 1834 ledamotskap vid riksdagen och dess statsutskott samt fäste vid honom regeringens synnerliga uppmärksamhet. Medan underhandlingen om H:s inträdande i regeringen pågick, utnämndes han 1838 till biskop öfver Visby stift samt förordnades derefter s. å. till statssekreterare vid ecklesiastikexpeditionen. H. kom icke att stå på god fot med oppositionen. Till följd af sina förmedlande åtgärder misstänktes han -- ehuru med orätt -- för opålitlighet, och hans i sammanhang med statsrådets ombildning 1840 skedda afgång från statssekreterareplatsen helsades derför af oppositionen såsom en partiel seger. Till en del af motvilja för en vistelse på Gotland tog H. derefter ett ovanligt steg: han afsade sig biskopsämbetet och sökte Fellingsbro indrägtiga pastorat i Vesterås stift. Han fick det 1841 och utnämndes s. å. till ordensbiskop i survivance samt öfverhofpredikant. Helt oväntadt utnämndes han sista dagarna af 1842 till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, men nödgades 1844, sedan Oskar I bestigit tronen, såsom ej tillräckligt liberal taga afsked från detta ämbete samt stod då utan plats (i sammanhang med sin utnämning till statsråd hade han nämligen tagit afsked från pastoratet), men ledamotskap i kyrkolagskomitén och Riksgäldskontoret (1845--46) gaf honom tills vidare sysselsättning. 1846 utnämndes han emellertid till kyrkoherde i Karlshamn och 1847, sedan han af stiftets prästerskap nästan enhälligt uppförts i första förslagsrummet, till biskop i Vexiö (efter E. Tegnér). Såsom biskop bevistade H. riksdagarna 1847--48, 1850--51 och 1853--54 (vid de två sista var han ledamot af statsutskottet, vid den sista vice talman i presteståndet). 1859 utnämndes han till ordensbiskop. Död i Vexiö d. 12 Mars 1860. Sedan 1839 var H. ledamot af Vetenskapsakademien. -- H. var mera en statens än en kyrkans man. "Såsom statsman hörde han må hända icke till de stora karaktererna", säger en omdömesgill tecknare af hans lif (H. Reuterdahl), "men han var klok, omtänksam och fyndig". Heve (l. Eudebe), ett mejikanskt af Eudebestammen taladt språk, bildar en grupp af de s. k. Sonora-språken (se d. o. och jfr Mejikanska språk). Jfr Smith, "A grammatical sketch of the Heve language", 1862, och Shea's "Library of American linguistics", III. H. A. Hevelius, Johannes, tysk astronom, f. i Danzig 1611, studerade matematik i Danzig och rättsvetenskap i Leiden, företog derefter åtskilliga utländska resor samt återvände omkr. 1634 till sin födelsestad, der han sedan beklädde flere ämbeten och slutligen blef rådsherre. Död 1687. -- I ett på hans egen bekostnad 1641 uppfördt observatorium (förstördt genom mordbrand 1679) arbetade han med sådan framgång, att han med skäl räknas till de främste bland alla tiders praktiska astronomer. Ehuru H. till bestämmande af synliniens riktning aldrig använde tub, utan diopter, voro hans på detta sätt med blotta ögat gjorda iakttagelser nästan lika skarpa som de af andra med kikare utförda. H:s första stora arbete var Selenographia (1647), genom hvilket han grundlade de vetenskapliga forskningarna öfver månens topografi. I detta verk finnes äfven en anmärkningsvärd serie af iakttagelser öfver solfläckar. Hans Prodromus cometicus (1665) och Cometographia (1668) äro likaledes af stor betydelse; de innehålla en sammanställning af alla för H. tillgängliga underrättelser och iakttagelser angående kometer, hans egna erfarenheter på detta område samt åtskilliga reflexioner och slutsatser. Bland annat anser han sannolikt, att kometerna hafva paraboliska, mot solen konkava banor. Hans Machina coelestis (1673 och 1679; styckevis, jämte engelsk öfvers., utg. af C. L. Prince, 1882) innehåller dels en beskrifning öfver hans instrument, dels en mängd observationer af olika slag. I sina astronomiska arbeten understöddes H. verksamt af sin hustru, Margareta Koopmann, hvilken ur hans qvarlåtenskap 1690 utgaf Prodromus astronomiae, som bl. a. innehåller en stjernkatalog, och Firmamentum Sobiescianum, 54 väl utförda himmelskartor. A. L-n. Heveller, slavisk folkstam, som bodde vid Havel och nedre Spree. Konung Henrik I slog dem och eröfrade vintern 928--929 deras stad Brennabor (Brandenburg); först i 12:te årh. underkufvades de fullständigt, nämligen af Albrekt Björnen. Heves [-vesch], komitat i Ungern, kretsen Cis-Tisia (på denna sidan Teis), begränsadt af komitaten Nógrád, Borsod, Haidú, Jász-Nagy-Kun-Szolnok och Pest-Pilis-Sólt-Kis-Kun. Arealen 3,802 qvkm. 208,420 innev. (1880). Norra delen genomskäres af det vinrika Matraberget; södra delen, på ömse sidor om Teis, som upptager Eger och Zagyva, hör till det ungerska låglandet. Hufvudstad Erlau (Eger). Heviter, ett kanaanitiskt folk, på patriarkernas tid bosatt i Sichem, sedermera äfven vid Hermon och Libanon.