det förkristna offerväsendet. De första kristne hade inga prester. De hade blott ett efter församlingens storlek större eller mindre antal äldste (presbyteroi) eller uppsyningsmän (episkopoi), hvilka valdes af menigheten och hade ledningen af dess gemensamma angelägenheter, men icke utöfvade några särskilda gudstjenstliga förrättningar. Lärareverksamheten var fri. Men redan i 2:dra årh. uppkom föreställningen om ett särskildt presterskap (kleros) såsom medlareämbete mellan Kristus och församlingen (Grek. laos, folket, hvaraf Lat. laici och Sv. lekmän). Vid samma tid började man tillägga blott en af de äldste inom hvarje menighet benämningen biskop (episkopos) och betrakta honom såsom hela församlingens andlige ledare. Då till följd af lärostridigheter möten af biskoparna inom samma provins i senare hälften af 2:dra årh. ofta höllos och sedan 3:dje årh. blefvo regel, erhöll biskopen i provinshufvudstaden (metropolis) efter hand en allt större myndighet öfver de öfriga. Sålunda uppkom metropolit-ämbetet såsom en grad öfver de vanliga biskoparna. Metropoliterna i det romerska rikets förnämsta städer, Rom, Alexandria och Antiochia samt Jerusalem och Konstantinopel, erhöllo slutligen en öfverhöghet öfver de öfriga med titel af exark, sedermera patriark, och bekräftades i denna värdighet af de allmänna kyrkomötena. Uppkomsten af biskopsämbetet såsom en ledande och herskande makt inom församlingarna stod i det närmaste samband med de lärostridigheter, hvilka efter gnosticismens framträdande (omkr. 100) upprörde kyrkan. Dessa stridigheter ledde till bemödandet att skarpt utprägla och formulera kyrkans lära och att bevara kyrkans tradition i hela hennes renhet. Biskoparna i de förnämsta församlingarna i 2:dra årh. (till en stor del sjelfva lärjungar af apostlar eller apostlalärjungar) funno sig i främsta rummet kallade att bevara, utbilda och fortplanta denna tradition. För häfdandet af trons och lärans enhet gent emot den mängd villomeningar, som hotade att öfversvämma kristenheten, såg man förnämligast upp till dem. Deraf kom deras inflytande, ett inflytande, som genom häfd och slutligen genom lag blef makt. Uppkomsten af presterskapet i dess helhet såsom ett från lekmännen skildt stånd berodde väsentligen af den riktning, som den kristna kultens utveckling tidigt tog. Nattvarden betraktades redan i 2:dra årh. såsom ett åt Gud hemburet tackoffer. Småningom öfvergick den i det kristna folkets föreställning till ett försoningsoffer, till en inom kyrkan ständigt upprepad förnyelse af Kristi offrande af sig sjelf för menniskornas synder. Denna föreställning, läran om mässoffret, blef visserligen först genom påfven Gregorius den store (590--604) en erkänd dogm, men hade redan förut varit för handen i det religiösa åskådningssättet inom kyrkan, och dess rötter gå långt tillbaka i den äldsta kyrkans historia. Sjelfva kristendomens egentliga mysterium förlades således i nattvardsfirandet, och detta blef hela kultens medelpunkt. Då kristendomen alltså, i likhet med de förkristna religionerna, fick sitt offer, måste hon äfven hafva sina offerprester, och dessa måste, likasom forntidens prester, genom en särskild invigning af skiljas från de öfriga troende; de måste bilda en sluten korporation eller ett särskildt stånd, åt hvilket handhafvandet af den hemlighetsfulla offerhandlingen var anförtrodt. Hierarkiens utbildning nådde slutligen sin spets i påfvedömet. Reformationen undanröjde mässoffret eller föreställningen om nattvarden såsom en offerhandling och dermed äfven prestadömet i egentlig mening. Det gamla presteståndet förvandlades till ett lärarestånd. Men i de katoliserande tendenser, som sökt göra sig gällande inom protestantismen, har äfven en hierarkisk riktning framträdd. -- Med anledning af den katolska kyrkans inom sig i högre och lägre grader fördelta samt till lydnad för öfverordnade strängt förpligtade presterskap har ordet hierarki användts äfven på andra korporationer, hvilka utmärkas af en skarp rangskilnad och lydnad mot förmän, men hvilka ingalunda hafva något att göra med andliga ting, t. ex. ämbetsmannahierarki, militärhierarki. Hieratisk skrift (namnet lånadt från Clemens-Alexandrinus, som med grammata hieratika, "heliga skriftecken", betecknar en af egypternas skrifarter) är en sedan äldsta tider i det forna Egypten använd kursiv skrift, som utvecklats ur den monumentala skriften, de s. k. hieroglyferna (se d. o.). Till denna skrifarts uppkomst bidrog i synnerhet egypternas stora literära intressen, som gjorde det för dem till en tvingande nödvändighet att uppsöka ett beqvämare och mindre tidsödande medel att skriftligt meddela sig med hvarandra, än de visserligen eleganta, men ytterst svårtecknade hieroglyferna. Första steget till denna skrifts förenkling bildade uppkomsten af de s. k. lineära hieroglyferna, som voro konstlösa konturbilder af konkreta föremål, och ur hvilka småningom, genom starkare kursivering, utvecklades den hieratiska skriften, som äldst synes hafva varit betydligt uppblandad med lineära hieroglyfer. Det ser ut, som om tvänne skilda grundsatser i början kämpat om rätten att bestämma den egyptiska skriftensutveckling. Vi finna nämligen i de äldsta pyramiderna hieroglyfiska texter, i hvilka vissa mer invecklade tecken endast delvis återgifvas, d. v. s. med bibehållande af några få deras mest karakteristiska drag. T. ex. [hieroglyf] (en sittande man) har der form af [tecken]. På alldeles samma sätt har t. ex. det hieratiska tecknet [tecken] för hieroglyfen [hieroglyf] (en uggla) uppkommit, eller tecknet [tecken] för hieroglyfen [hieroglyf] o. s. v. genom förkortning och kursivering af den genom förkortning danade formen. Vanligare är emellertid att finna endast kursivering använd, t. ex. [tecken] = hieroglyfen [hieroglyf] (en sittande man med fingret på munnen). Hvarje hieroglyfiskt tecken har sin hieratiska motsvarighet, ehuru visserligen samma hieratiska tecken någon gång kan framställa två olika hieroglyfer, och