omvändt. Såsom exempel på sistnämnda företeelse kan anföras formen [tecken], som jämte den ofvan anförda motsvarar hieroglyfen "en sittande man med fingret på munnen". Den hieratiska skriften löper från höger till venster, vanligen i horisontala, mindre ofta i vertikala linier. Den tecknades merendels på papyrus, men träffas äfven på tyg (mumiebindlar), trä (kistor, stelar, paletter och andra föremål) och krukmakaregods (s. k. ostraka). Man kan särskilja åtminstone tre perioder i den hieratiska skriftens utveckling. Den äldsta typen är ett sammanhängande helt af tämligen klumpigt formade och massiva tecken, med få och föga vidlyftiga ligaturer. Detta är det gamla väldets hieratik. Skrifvarna använde då ett mycket bredt skrifrör (kalamus). En af denna utvecklad och förädlad form visar oss de stora tebanska (XVIII--XX:de) dynastiernas hieratik, som i vissa handskrifter fängslar ögat genom sin skönhet. Skriftecknen äro mer utdragna och smidiga; man sträfvar mer mot målet att göra hvarje ord till ett grafiskt helt. Ligaturer och smakfulla sammanskrifningar förekomma i mängd. Skrifvarens kalamus har blifvit smalare. Från den XX:de dynastiens senare dagar räknas hieratikens tredje period. Skriftdragen blifva mycket fina och smala, deras höjd öfver linien reduceras snart till hälften mot förr. Ligaturerna blifva så godt som förherskande och till den grad kursiverade, att man ofta nog endast genom ytterst omständliga jämförelser kan bestämma en grupps hieroglyfiska motsvarighet. Från denna tid förskrifver sig en stor del af de siglar, som göra den (snart framträdande) demotiska skriften så svårläst. Skrifvarens kalamus har nu blifvit ytterst fint skuren, troligen ungefär som våra gröfre stålpennor. Den literatur, som affattats i hieratisk skrift, är ofantlig. Utom en mängd religiösa och historiska texter, som på monumenten ristats i hieroglyfer, men hvilkas original, såsom man kan se bl. a. af felaktiga omskrifningar, varit i hieratisk skrift, böra ihågkommas otaliga exemplar af Dödsboken (se d. o.) och andra religiösa och liturgiska texter, magiska formler, moralfilosofiska bud, medicinska uppsatser, historiska handlingar m. m. samt slutligen skrifvarnas synnerligen rika enskilda korrespondens. En fullständig hieratisk tryckapparat har anskaffats af den utmärkte kännaren af egyptisk hieratik W. Pleyte i Leiden. -- En rätt god, ehuru visserligen icke felfri förteckning öfver olika perioders hieratiska skrift, med bifogade hieroglyfiska värden, har utgifvits af S. Levi: "Raccolta dei segni ieratici egiai nelle diverse epoche con i correspondenti jeroglifici ed i loro differenti valori fonetici" (1880). K. P. Hieratisk stil (af Grek. hieratikos, presterlig, helig) l. arkaistisk stil (af Grek. archaios, gammal, fornåldrig) kallas i den grekiska konsthistorien den ända in på Hadrianus' (d. 138 e. Kr.) tid för vissa plastiska verk bibehållna efterhärmningen af den äldsta grekiska skulpturstilen. Det var i synnerhet de för tempelkulten afsedda bildverken, som utfördes i denna ålderdomliga stil, bland hvars kännetecknande ofullkomligheter kunna nämnas hårets och draperiets konventionella behandling, det stereotypa leendet samt den stela hållningen i hela figuren. Jfr Bildhuggarekonst, sp. 520, och Eginetisk konst. Hiero. Se Hieron. Hierochloa Gmel. (af Grek. hieros, helig, och chloe, spädt grönt, gräs), bot., ett slägte af gräsens nat. fam. (Gramineae Juss.), kl. Triandria L., har småaxen med kortare eller längre skaft i utbredd eller något hopdragen vippa. Skärmfjällen äro nästan lika långa, trenerviga, spetsiga, utan borst; småaxen äro treblommiga, blommorna hafva 2 fjäll; mellersta blomman är hermafrodit, med 2 ståndare och 2 fjäderlika märken, sidoblommorna äro endast hanblominor, med 3 ståndare. På sidlända ängar växer här och der i Sverige tämligen ymnigt H. borealis Schrad., det för sin vällukt (cumarin) värderade "Majgräset", hvars slutligen brunglänsande vippor torkas och läggas mellan kläder för att afhålla mal och gifva kläderna en behaglig lukt O. T. S. Hierocles (Grek. Hierokles) romersk ståthållare i Bitynien, derefter i Alexandria, under slutet af 3:dje och början af 4:de årh., rådde kejsar Diocletianus att förfölja de kristne samt författade till försvar för den af kejsaren påbjudna förföljelsen en skrift, hvilken dock endast genom Eusebius' motskrift är bekant. Hierodrama (af Grek. hieros, helig, och drama, skådespel), andligt skådespel. Hieroduler (Grek. hieroduloi, af hieros, helig, och dulos, tjenare, slaf) kallades hos forntidens greker de personer af båda könen, hvilka, utan att tillhöra det egentliga presterskapet, voro anställda i något tempels tjenst för att utföra de olika der förekommande förrättningarna. De fleste hieroduler voro slafvar, men äfven fria personer egnade sig af en eller annan orsak åt denna tjenst. Synnerligen utvecklad var hierodulien i åtskilliga asiatiska städer, der stundom tusentals hieroduler voro anställda vid ett enda tempel. Ofta antog den, särdeles i de åt qvinliga naturgudomligheter (Astarte, Mylitta m. fl.) helgade templen, groft osedliga former, i det att de qvinliga hierodulerna prisgåfvo sig åt hvem som hälst mot erläggande af en gåfva till templet. Till och med furstar läto sina döttrar på sådant sätt offra sin kyskhet åt gudinnan. Äfven i Korint och i Afroditetemplet på berget Eryx på Sicilien förekommo hieroduler af detta slag. I Grekland var dock hierodulväsendet i allmänhet af en renare och religionen mera värdig art. Till hierodulerna räknades äfven den på tempelgodsen bosatta landtbefolkningen, som mot en viss afgift till templet brukade den dithörande åkerjorden. Då slafvar af enskilda personer skänktes åt någon gudomlighet såsom hieroduler, var detta åtminstone ofta blott en form för deras frigifvande. A. M. A. Hierofant (Grek. hierofantes, af hieros, helig, och fainein, uppenbara; egentl. lärare i de heliga bruken, uppenbarare af hemligheter) kallades den prest, som förestod Demeters hemliga kult i Eleusis i Attika. Han hade