studerade vid universiteten i Prag, Paris, Köln, Oxford och Heidelberg samt blef 1399 magister och baccalaureus i teologi. H. var af ett lifligt lynne och af naturen rikt begåfvad samt ansågs för en af sin tids lärdaste män. Han omfattade med hänförelse den engelske reformatorn Wycliffes läror och försvarade dessa med lysande vältalighet icke blott i sitt fädernesland, utan äfven vid en mängd utländska universitet. Återkommen från detta akademiska härnadståg, slöt han sig på det närmaste till Hus och trädde jämte denne i spetsen för anhängarna af en evangelisk kristendom. För utbredandet af Wycliffes läror visade han än större ifver än Hus och angrep med hänsynslös djerfhet hierarkiens missbruk samt lät 1412 offentligen bränna en påflig aflatsbulla. 1413 begaf han sig till Polen och Litaven och framkallade der stora religiösa rörelser bland folket. 1415 reste han till Kostnitz för att inför det der samlade kyrkomötet försvara sin vän Hus. Men då han erfor hurudan stämningen inom mötet var, och då hans ansökan om säker lejd besvarats på ett sätt, som lät honom frukta det värsta, anträdde han återresan till Prag, men blef under vägen häktad och återfördes till Kostnitz. Efter ett förberedande förhör inför kyrkomötet inspärrades han i ett mörkt torn, fjättrad med halsjern samt hand- och fotbojor. Efter ett halft års svår fångenskap fick han åter -- med brutna kropps- och själskrafter -- inställa sig för kyrkomötet d. 23 Sept. s. å. Han lät förmå sig att taga sina påståenden tillbaka och instämma i kyrkans förkastelsedom öfver Wycliffe och Hus. Men emedan hans fiender framkastade välgrundade misstankar mot uppriktigheten af hans omvändelse, qvarhölls han i fängelse i mer än ett halft år, och d. 26 Maj 1416 anställdes ett nytt förhör med honom. H. återtog sin återkallelse, förklarande, att han aldrig ångrat någonting så mycket, som att han af dödsfruktan uttalat sig emot sådana Guds män som Wycliffe och Hus. Med ett mod, en hänförelse och en vältalighet, som väckte åhörarnas undran och häpnad, försvarade han sin och Hus' religiösa ståndpunkt, angrep kyrkan och slutade med att instämma sina domare inför Guds domstol. Den 30 Sept. afkunnades dödsdomen öfver honom, och samma dag blef han lefvande bränd. Martyrens aska ströddes i Rhenfloden. Hieroskopi. Se Hieromanti. Hierosolyma, hos greker och romare namn på Jerusalem. Hierro. Se Ferro. Hierta, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från den danske krigaren Lars Ragvaldsson, hvilkens son Bengt H. vid Varbergs intagande 1565 blef svensk krigsfånge och gick i svensk tjenst. 1627 introducerades hans son Torsten på Riddarhuset. Torsten dog barnlös. Hans broders, Lars H:s, ättlingar i fjerde led, Lars H. och Karl H. (se Hierta 1), erhöllo 1771 och deras kusins son, Gustaf Adolf H., 1832 friherrlig värdighet. Lars' ättegren fortlefver både i Sverige och i Finland, på hvars riddarhus den introducerades såsom friherrlig 1818. Karls ättegren fortlefver äfven såsom ofrälse, under namnet Järta, hvilket namn Karls son Hans (se Järta 1) antog, då han 1800 af politiska skäl afsade sig adelskapet. 1. Hierta, Karl, friherre, generallöjtnant, född d. 1 Jan. 1719, deltog såsom fänrik i slaget vid Villmanstrand, 1741, och föll der i ryssarnas händer. Efter sin återkomst ur fångenskapen befordrades han 1743 till löjtnant. Såsom öfverstelöjtnant deltog han i pommerska kriget (1757--62), men blef äfven derunder tillfångatagen, vid Passevalk 1760. 1766 utnämndes han till öfverste för Jämtlands regemente och 1768 för Dalregementet samt blef 1771 friherre, 1773 generalmajor och 1778 generallöjtnant. 1788, då under svensk-ryska kriget ett anfall från Danmark hotade, erhöll han befälet öfver den armékår, som samlades i Venersborg för att betäcka Bohuslän och Göteborg. Den 24 Sept. s. å. gingo danskarna under prins Karl af Hessen öfver gränsen och inryckte i Bohuslän. H. fick då befallning att hindra fiendens vidare framträngande, men kunde ej fullgöra denna order: en afdelning af hans armékår, under befäl af öfverste Tranefelt, blef t. o. m. tillfångatagen vid Qvistrum af danskarna. Död d. 6 Dec. 1793 på Lagmansholm i Fullestads socken i Vestergötland. 2. Hierta, Johan Gustaf, militär, publicist, föddes i Göteborg d. 25 Okt. 1791, genomgick krigsakademien på Karlberg och blef 1808 underlöjtnant vid Göta artilleri. Som sådan tillhörde han i Mars 1809 den afdelning af "vestra armén", som qvarstannade vid gränsen, samt gjorde äfven fälttågen i Tyskland och Norge (1813--14). Han befordrades 1816 till löjtnant, s. å. till kapten i generalstaben, 1818 till major vid Vestgöta-Dals regemente samt 1821 till bataljonschef vid lifbeväringsregementet och öfverstelöjtnant i armén. Dermed slöt raden af H:s befordringar, något, som var helt naturligt, då han vid 1823 års riksdag började uppträda som medlem af riddarhusoppositionen och i allmänhet alltmer af håg och förhållanden drogs öfver på det politiska området. 1823 blef han fullmäktig i rikets ständers bank och utgaf 1828 afhandlingen Om mynt, banker och riksgäld, genom hvilken hans anseende som skicklig finansman befästes. Till följd af sin egen ekonomis dåliga ställning nödgades H. 1829 taga afsked från regementet, 1830 från armén och 1832 från bankofullmäktigskapet. H. använde derefter sin onekliga förmåga i publicitetens tjenst. Han uppsatte tidningen "Medborgaren", som begynte utgifvas i Juni 1829 och såsom sin förnämste medarbetare offentligt uppgaf C. H. Anckarsvärd. Naturligtvis var sålunda tidningens färg afgjordt "oppositionel", som det då hette. Också blef den ett af indragningsmaktens mest ansatta offer, i synnerhet som man nu uppställde grundsatsen att vägra tillståndsbevis åt den, som en gång förverkat ett föregående. Till följd deraf måste H. tillgripa ansvaringssystemet, som blef af en så ödesdiger verkan på hela den svenska pressen under de följande årtiondena. "Medborgaren" fortsatte under vexlande titlar