utvecklade. Men den literatur, som är förvarad från fornverlden på detta språk, är oerhördt rik och skall säkert för långliga tider ännu gifva åt egyptologen rika ämnen till studier och forskning. Jfr Egypten sp. 221 o. f. O. T. S. Hierogram (af Grek. hieros, helig, och gramma, skrift), hemlig prestskrift, i synnerhet hieroglyfskrift. Hieromanti (af Grek. hieros, helig, och manteia, spådom) l. Hieroskopi (af Grek. hieros, helig, och skopein, se), konsten att af offerdjurs inelfvor förutsäga tillkommande ting. De, som öfvade denna konst, kallades i Grekland hieroskopoi. Jfr Haruspices. Hieron (Lat. Hiero.), herskare i Syracusae. 1. H. I., den äldre, broder till den berömde Gelon, som 480 f. Kr. afvärjde kartaginensernas anfall på Sicilien, blef omkr. 485 herskare i sin födelsestad Gela och lyckades efter sin broders död (478 f. Kr.) med hjelp af legotrupper befästa sin makt såsom herskare i Syracusae. Han visade sig sedan såsom vän af konst och vetenskap. Flere grekiska skalder åtnjöto hans gunst, såsom Simonides, Pindaros, Bacchylides och Aischylos. Xenofon har efter honom uppkallat en af sina skrifter ("Hieron"), i hvilken han behandlar en herskares ställning och pligter. Död 467 f. Kr. -- 2. H. II, den yngre, var af furstlig slägt och fick sin krigiska bildning i Pyrrhos' skola. Han blef syrakusanernas fältherre 270 f. Kr. och konung 268. Klok och förutseende, upprättade han efter bästa förmåga den syrakusanska statens makt. Då fejden emellan Rom och Kartago började (264 f. Kr.), slöt sig H. först till den senare staden, men sökte sedan, varnad af ett nederlag, som romarna tillfogade honom, förbund med dessa, hvilka han sedermera i det första puniska kriget (264--241 f. Kr.) understödde med trupper och lifsmedel, och till hvilka han en tid bortåt erlade en årlig tribut. Kartaginenserna deremot hjelpte han mot deras legotrupper. Under sin långvariga styrelse bragte han genom visa anordningar Syracusae åter till välstånd och makt, främjade åkerbruk och näringar samt använde tillströmmande rikedomar till praktarbeten. Han förblef till sin död en trogen bundsförvandt till Rom äfven under det andra puniska krigets (218--201 f. Kr.) motgångar för romarna. Död 215 f. Kr. R. Tdh. Hieronymianer l. Hieronymiter. 1. Den hel. Hieronymus' eremiter, munkorden, stiftad i Portugal omkr. 1370 af tertiariernas afdelning af franciskan-orden. Den erhöll påflig stadfästelse 1373, underkastade sig Augustinus' regel och utbredde sig öfver hela pyreneiska halfön samt uti Italien och Nederländerna. Den bibehöll sig dock blott i Spanien, der den i hufvudklostren Guadalupe, San Yuste, Escorial m. fl. utvecklade utomordentlig prakt, samt i Amerika. En nunneorden, stiftad 1375, hade sitt hufvudkloster i San Pablo i Toledo, men har nu upphört. -- 2. Den hel. Hieronymus' tiggarebröder af den sal. Peters af Pisa kongregation, tiggareorden, stiftad 1381 uti Italien af Pietro Gambacorti från Pisa. Dess regler voro först mycket stränga, men mildrades 1444. Orden antog 1568 Augustinus' regel och utbredde sig uti Italien, Tyrolen och Bajern, men är nu inskränkt till ett fåtal kloster. Hieronymus, Den helige, kyrkofader, hette egentligen Eusebius H. Sophronius och föddes i Stridon (på gränsen emellan Stejermark och Ungern) 331 eller senast 340 af kristna föräldrar, erhöll sin uppfostran och sitt dop i Rom samt vistades derefter en tid i Trier och 372 i Aquileja. Sedermera genomreste han Mindre Asien till Antiochia, der han svårt insjuknade. Efter sitt tillfrisknande begaf han sig 374 ut i ödemarken och vistades der, under de strängaste botöfningar samt sysselsatt med exegetiska studier, till 379, då han återvände till Antiochia. Der vigdes han af sin vän Paulinus till presbyter och författade sin första skrift: Altercatio luciferiani et orthodoxi, hvilken behandlade frågan om arianernas återupptagande i den ortodoxa kyrkan. Följande år flyttade han till Konstantinopel för att begagna sig af biskop Gregorius' af Nasians undervisning och för att på latin bearbeta Eusebius' af Caesarea grekiska "Chronicon". Tillsammans med Paulinus begaf han sig 382 till Rom, der han på biskop Damasus' önskan påbörjade en öfversättning af Didymus' af Alexandria skrifter samt en omarbetning af den gammal-latinska bibelöfversättningen. Under fortgången af sistnämnda arbete lärde H. sig inse behofvet af en helt och hållet ny öfversättning, och en sådan utarbetade han under åren 392--405. Denna öfversättning, sedan 13:de årh. kallad Versio vulgata, gäller inom romersk-katolska kyrkan, enligt Tridentinska mötets beslut 1546, såsom trosnorm lika med grundtexten. (Jfr Bibelöfversättningar.) I Rom uppträdde H. såsom en öfverdrifvet from botgörare och sökte i förening med tre förnäma romerska qvinnor, Marcella, Melania och Paula, omvända det verldsligt sinnade romerska presterskapet till ett lif af betraktelse, men ådrog sig derigenom mycken fiendskap. Missnöjd lemnade han Rom 385 och bosatte sig 386 i Betlehem, hvarest han grundade ett munk- och ett nunnekloster. Han författade kommentarier till Gamla och Nya testamentet, skrifter af arkeologiskt innehåll samt legender om helgon och munkar, hvarjämte han utgaf en mängd teologiska stridsskrifter mot Origenes' anhängare, mot Pelagius m. fl. Till följd af sin hänsynslösa polemik utsattes 416 både H. och hans kloster för groft våld, och H. blef slutligen sjelf stämplad såsom kättare. Han dog 420. H. var ej blott den lärdaste, utan äfven den vältaligaste af de latinska kyrkofäderna. Han har inlagt oomtvisteliga förtjenster om bibeltolkningen, men hans exegetisk-kritiska arbeten bära likväl prägeln af hast. Såsom teolog saknade han djupsinne, så att han såsom dogmatiker icke intager någon betydande plats. Hans samlade skrifter hafva utgifvits af Vallarsi (1734--42; förbättrad uppl. 1762--72). Hieronymus af Prag, böhmisk teolog, Johan Hus' vän och medhjelpare, härstammade från en adlig slägt och föddes i Prag. Han