lofvade att äkta honom, om han ville hämnas hennes faders död på H. Hunakämpe. För att utföra detta begaf sig Åsmund till Sachsland, som H. flere år hemsökt med sina bersärkar. Uti holmgångar, som upprepades flere dagar å rad, nedhögg Åsmund alla H:s kämpar. Då kom bersärksgången öfver H., och han dräp i raseri sin egen son. Sedan färdades han uppåt Rhenfloden för att träffa Åsmund. Ändtligen möttes de samt kämpade länge och väldigt. H. erhöll många sår, och slutligen brast hans svärd. Han sjöng då ett qväde, hvari han yppade för Åsmund, att de voro halfbröder, och bad honom att få blifva begrafven i sina egna kläder. -- Hos Saxo Grammaticus förekommer en till innehållet alldeles liknande berättelse, men med andra namn på de handlande personerna. Så är t. ex. Hildebrand der förändradt till Hildiger. Denne H. Hunakämpe måste anses identisk med den i "Nibelungen lied" omnämnde vapenmästaren med samma namn, som vistades med sin herre Didrik af Bern hos den hunniske konungen Etzel. I fragmentet af den gamla forntyska dikten "om Hildebrand och Hadubrand" (Hildebrandslied) berättas, att den gamle Hildebrand på en färd till sitt hem mötte sin son Hadubrand, som han ej sett sedan dennes barndom. De namngåfvo sig för hvarandra, men Hadubrand trodde ej gubbens uppgift, och det blef strid dem emellan. Stridens utgång omtalas ej i det bevarade fragmentet. I den senare hopsatta Didrikssagan säges H. hafva besegrat sin son, der kallad Alebrand, men skonat hans lif; dock är detta sannolikt en förmildring af den ursprungliga sägnen, som för visso gifvit striden ett sorgligare slut. I de tyska sägnerna förekommer ingen antydan om en strid mellan H. och någon hans halfbroder; och denna vändning i berättelsen, som är egendomlig för den nordiska traditionen, synes hafva tillkommit, sedan man förlorat det ursprungliga sammanhanget mellan de skildrade tilldragelserna. Th. W. Hildebrand, påfve. Se Gregorius VII. 1. Hildebrand, Bror Emil, ämbetsman, historisk forskare, född d. 22 Febr. 1806 på Flerohopps bruk i Kalmar län, blef 1820 student i Lund och promoverades 1826 till filos. doktor samt 1877 till jubeldoktor. 1830 blef han docent i numismatik vid Lunds universitet, och 1832 förordnades han att biträda vid ordnandet och beskrifvandet af Kungl. myntkabinettet i Stockholm. Året derefter blef han andre amanuens vid Vitt. hist. o. ant. akad., amanuens i Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia samt e. o. kanslist i Riksarkivet. 1837 utnämndes han till riksantiqvarie, garde des médailles och ständig sekreterare i Vitt. hist. o. ant. akad. Under den tid H. Järta innehade chefskapet i Riksarkivet (1837--44), var H. der anställd som biträde, företrädesvis inom arkivets historiska afdelning. 1845--46 och en del af 1847 var han tillförordnad riksarkivarie samt ombesörjde under denna tid Riksarkivets flyttning till f. d. ridderstolpeska huset vid Skeppsbron, sedan han der besörjt inredningen såväl för arkivet som för de samtidigt till samma hus flyttade och ordnade Statens historiska museum, K. myntkabinettet jämte Vitt. hist. o. ant. akad:s bibliotek. Tjugo år senare (1865--66) företog han ny flyttning af sistnämnda samlingar, denna gång till deras nuvarande lokal i bottenvåningen af Nationalmuseum. Under H:s vård mångdubblades de historiska samlingarna, hvilka numera i rikedom och anordning kunna täfla med de bästa utländska. 1879 tog H. afsked från riksantiqvariebefattningen, med förbehållen och af K. M:t beviljad rättighet att fortsätta sitt arbete med ordnande och beskrifvande af de samlingar han dittills haft under sin vård. 1841--48 tjenstgjorde han såsom sekreterare i Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia. 1837 blef han vårdare af Riksbankens mynt- och medaljsamling, hvilken befattning han fortfarande innehar. 1845 invaldes han af Riksdagen bland komiterade till tryckfrihetens vård, hvilket vid senare riksdagar förnyade uppdrag ännu fortfar. 1855--73 var han ledamot af direktionen öfver Allmänna enke- och pupillkassan, 1855--71 af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, 1857--71 af direktionen i Sällskapet för vexelundervisningens befrämjande m. m. -- 1832 blef H. medlem af Fysiografiska sällskapet i Lund, 1837 af Vitt. hist. o. ant. akad. och af Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1847 af Vetenskapsakademien, 1856 af Vetenskapssocieteten i Upsala, 1866 af Svenska akademien, der han sedan början af 1881 varit tillförordnad sekreterare, och 1878 hedersledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Dessutom är han medlem af flere utländska samfund, bl. a. Vetenskapsakademierna i Berlin och S:t Petersburg samt Videnskabernes selskab i Köpenhamn och Trondhjem. 1858 erhöll han af Svenska akademien Karl XIV Johans pris för literära förtjenster. -- För vetenskapliga ändamål har H. företagit en stor mängd utländska resor, och vid sidan af sin administrativa verksamhet har han utvecklat en vidsträckt literär. Med förkärlek har han egnat sin forskning åt numismatiken: redan hans första vetenskapliga arbete, Numismata anglo-saxonica musei regiae Academiae lundensis ordinata et descripta (1829), behandlade ett numismatiskt ämne, och det följdes snart af Upplysningar till Sveriges mynthistoria (1831--32). H:s vigtigaste verk i denna vetenskap är Anglosachsiska mynt i svenska kongl. myntkabinettet, funna i Sveriges jord (1846, äfven med fransk titel; ny, tillökt uppl., 1881, äfven med engelsk titel). Han har vidare beskrifvit Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor (1860) och Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer (1874--75) samt utgifvit praktverken Skådepenningar öfver de förnämsta händelser som tillhöra konung Gustaf III:s historia (1858) och (tillsammans med sin son H. Hildebrand) Teckningar ur svenska statens historiska museum (1873--78). Efter J. G. Liljegren öfvertog H. fortsättningen af "Svenskt diplomatarium", af hvilket han 1842--65 utgaf