land, hvilka stationer insände sina rapporter direkt till Upsala. De vunna resultaten bekräftades ytterligare genom den bearbetning af detta stora material, som utgafs med statsbidrag: Atlas des mouvements supérieurs de l'atmosphére (1877). För öfrigt har H. egnat sina krafter åt ordnandet af den meteorologiska institutionen i Upsala, hvilken numera kan anses jänmbördig med de förnämsta dylika i utlandet. Utom ofvannämnda arbeten har han författat Sur la classification des nuages (med fotografier öfver molnformerna af H. Osti; utg. 1879 på Letterstedtska föreningens bekostnad), Några blad ur vår tids meteorologi (1881; i serien "Ur vår tids forskning"), Observations météorologiques faites par l'expédition de la Véga (i "Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten", 1882) och ett stort antal i in- och utländska tidskrifter offentliggjorda vetenskapliga afhandlingar i meteorologi och fysik. -- H. är, sedan 1876, ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala och, sedan 1880, hedersledamot af Meteorological society i London. Hildebrandt, Georg Friedrich, tysk anatom, f. 1764, d. 1816, blef 1783 med. doktor, sedan han utgifvit en på egna undersökningar grundad afhandling, De pulmonibus. 1786 nämndes han till professor i anatomi i Braunschweig, kallades 1793 till professor i medicin och kemi i Erlangen samt öfvertog några år senare lärostolen i fysik dersammastädes. H:s skrifter beröra anatomi, fysiologi, medicin och kemi. Bland dem äro de vigtigaste: De motu iridis (1786), Geschichte der unreinigkeiten im magen und den gedärmen (1789--90), Lehrbuch der physiologie (1795; 5:te uppl. 1828), Encyclopädie der gesammten chemie (1799--1818) samt Lehrbuch der anatomie des menschen (1789--92; 4:de uppl. 1830--32), hans hufvudarbete, som genom sin grundlighet, öfverskådlighet och klarhet öfverträffar alla tidigare framställningar af anatomien. R. T-dt. Hildebrandt, Ferdinand Theodor, tysk målare, född i Stettin 1804, död i Düsseldorf d. 29 Sept. 1874, började sina konstnärliga studier i Berlin under Schadow, hvilken han 1826 följde till Düsseldorf, och blef en af den i sistnämnda stad grundade skolans mest framstående lärjungar. 1825 framträdde han med Faust och 1826 med Cordelia och kung Lear samt förvärfvade 1828 stort beröm på utställningen i Berlin för Tankred döpande Klorinda. Men ännu större popularitet vann han 1835 för sin behandling af Mordet på Edvards söner (efter Shakspeare), ett arbete, som i Tyskland ställes vid sidan af Paul Delaroche's framställning af samma ämne. Bland hans egentliga genrebilder har i synnerhet Krigaren och hans son (graverad af M. Mandel) blifvit en älsklingsbild för det tyska folket. H., som för öfrigt utmärkte sig för sina illustrationer och porträtt, var inom skolan målsman för en mera energisk, ehuru något mildrad naturalism, hvilken dock icke höll honom fri från den melodramatiska ton och det sentimentalt vemodiga tycke, som tillhöra skolan, bland hvars bästa kolorister han med skäl räknas. C. R. N. Hildebrandt, Eduard, tysk landskapsmålare, f. 1817 i Danzig, d. 1868 i Berlin, utbildade sig först under Eugène Isabey i Paris, der han 1843 erhöll en medalj, och slog sig sedan ned i Berlin, der han blef hofmålare. H. är i Tyskland målsmannen för den rent naturalistiska riktningen i landskapet. Han betraktas såsom en af de märkligaste färgvirtuoser i nyare tider, och hans exotiska landskapsbilder och gatuprospekter hafva ej blott i Tyskland, utan äfven i andra land väckt förvåning. Men i hela sin fantasiriktning beslägtad med den bekante engelske målaren Turner, gick han till öfverdrift i sitt sökande efter sällsamma pittoreska motiv med skarpa ljuseffekter, som frambringade en dekorativ verkan och voro i saknad af finare genombildning. -- H:s yngre broder, Fritz H. (f. 1819, d. 1855), var marinmålare. C. R. N. Hildegalt, Nord. mytol., namnet på en hjelm, som egdes af Upsalakonungen Adils. Denna hjelm samt brynjan Finnslef och ringen Sviagris voro konungens yppersta klenoder, hvilka han lofvat skänka sin styfson Rolf Krake för dennes hjelp i Adils' strid mot norske konungen Ale. Adils bröt likväl sitt löfte, och Rolf måste med sina kämpar draga till Upsala för att tvinga Adils att utlemna gåfvorna. Hjelmen omtalas äfven under benämningen Hildesvin. Th. W. Hildegard, den heliga, tysk sierska, f. 1098, uppfostrades i klostret Disibodenberg (vid Kreuznach), der hon 1136 blef abbedissa. Ryktet om hennes helighet ditlockade flere nunnor, än klostret kunde emottaga, hvarför hon 1147 stiftade ett nytt, Rupertsberg (vid Bingen), hvilket hon förestod till sin död, d. 17 Sept. 1179. Hon hade syner och uppenbarelser samt rådfrågades från när och fjärran i både andliga och verldsliga angelägenheter. Äfven den helige Bernhard och påfven Eugenius III trodde på hennes gudomliga kallelse. Hon uppträdde kraftigt emot presterskapets verldslighet och hierarkiens öfvergrepp. Bland hennes många skrifter märkes Scivias seu visionum et revelationum libri III (1628), i hvilken hennes uppenbarelser beskrifvas. Hildegard, Karl den stores andra gemål, härstammade på mödernet från det schwabiska hertighuset och förmäldes vid tretton års ålder, antagligen 771, med Karl, åt hvilken hon födde nio barn, bland dem sönerna Karl, Pippin och Ludvig (den fromme). Död 783 i Thionville och begrafven i Metz. Hilderik (Childerik). Se Merovinger. Hildesheim. 1. Fordom tyskt biskopsstift och furstendöme, grundlagdt af Karl den store. Den mest berömde bland biskoparna var Bernward (992--1022). Genom den s. k. hildesheimska stiftsfejden (1519--23) förlorade biskopen större delen af stiftet till hertigarna af Braunschweig-Wolfenbüttel, men 1643 fick biskop Ferdinand, hertig af Bajern (1612--50), tillbaka större delen af de förlorade besittningarna. 1803 sekulariserades stiftet, och dess besittningar förenades med Preussen, men lades 1807 till konungariket Westfalen. 1815 tillerkändes de Hannover och kommo 1866 med