detta till Preussen. -- 2. Regeringsområde (landdrostei) i preussiska prov. Hannover, består af en nordlig hufvuddel (f. d. furstendömet H.), en derifrån skild sydlig (f. d. furstendömena Göttingen och Grubenhagen) samt en enklav i prov. Sachsen. Areal 5,119 qvkm. 432,694 innev. (1880). Området är indeladt i 7 kretsar. -- 3. Hufvudstad i nämnda regeringsområde, vid Innerste, ett tillflöde till Leine. 25,887 innev. (1880), hvaraf omkr. 1/3 katoliker. Staden bär en mycket ålderdomlig prägel. H. är säte för en öfverdomstol och två amtsdomstolar, en evangelisk superintendent och en katolsk biskop. Stadens förnämsta kyrka, den katolska katedralen (från senare hälften af 11:te årh.) är anmärkningsvärd för den der befintliga samlingen af antiqviteter och konstföremål, bl. a. biskop Bernwards bronsdörrar, med reliefer framställande Adams och Kristus' historia. På platsen n. om kyrkan står den under Bernwards ledning efter Trajanus' kolonn bildade s. k. Kristuskolonnen, som innehåller 28 reliefgrupper ur Kristus' historia, och utanför grafkapellet står den ryktbara tusenåriga rosenbusken (10 m. hög och 10 m. i omkrets). Bland de andra kyrkorna förtjena omnämnas S:t Godehardskyrkan (byggd 1133--72), ett mästerverk i romansk stil, Mikaeliskyrkan (invigd 1033), en storartad basilika, med Bernwards graf, och S:t Martinskyrkan (nu museum och bibliotek). Staden har jerngjuterier och maskinverkstäder, klädes-, linne-, tobaks- och parfymfabriker m. m. -- H. är en urgammal stad, som egentligen uppblomstrade efter biskopssätets flyttning dit (822). I synnerhet befordrades dess framåtskridande genom biskop Bernward, hvilken bl. a. främjade guldsmedskonsten, för hvilken staden sedan åtnjöt stort anseende ända till medeltidens slut. I midten af 1200-talet slöt staden sig till hansan. Med biskoparna låg den ofta i fejd och ingick till skydd mot dom flere gånger förbund med huset Braunschweig-Lüneburg. 1542 infördes reformationen i staden. Om det i H:s närhet gjorda fyndet (hildesheimska fyndet) af dryckes- och bordskärl se Guldsmedskonsten, sp. 229. Hildesvin. Se Hildegalt. Hildesvine, Nord. mytol., en gullborstig galt, som de konsterfarne dvärgarna Dåen och Nabbe förfärdigade åt Fröja. I eddasången Hyndluljoð skildras Fröja ridande på H. Th. W. Hildreth, Richard, amerikansk författare, f. 1807, erhöll sin uppfostran vid Harvard college samt egnade sig sedan åt advokatyrket, som han dock snart öfvergaf för literära sysselsättningar. 1861 utnämndes han till konsul i Triest. Död i Florens 1865. Både såsom utgifvare af tidningar (han var en följd af år medutgifvare af "New York tribune") och såsom författare, t. ex. i romanen Archy Moore (1834; ny uppl. 1852 under titeln The white slave, "Den hvita slafven", 1853), kämpade han med ifver för slafveriets afskaffande. Hans skriftställareskap ådagalade stora insigter på flere vetandets områden. Hans förnämsta verk är History of the United states (1849--55), som utmärker sig genom en opartisk framställning samt stor noggrannhet i uppgifter, ehuru stilen saknar lif och färgrikhet. Bland hans öfriga arbeten märkas Despotism in America (1840). A. B. B. Hildulf, Nord. mytol., en mytisk person, som omnämnes i eddasången Harbarðsljóð. Den ene af de samtalande i dikten, Harbard (se d. o.), säges vara färjekarl hos den vise Hildulf i Rådsö-sund och af honom hafva fått befallning att föra endast välfrejdade personer öfver sundet. Om H. finnes ingen annan underrättelse. Th. W. Hilfeling, Karl Gustaf Gottfrid, antiqvitetstecknare, föddes i Östergötland 1740. Han var son af miniatyrmålarinnan Anna Maria H., född Lange (f. 1714 i Stockholm, d. 1783), och af sin moder erhöll han tvifvelsutan undervisning i teckningskonsten. H. idkade denna konst som yrke, först i egenskap af ritlärare, sedan, genom rekommendationer hos Langebek, såsom anställd i k. dansk tjenst för att afteckna fornlemningar af alla slag, mest i Skåne och Bleking (han nämnes 1779 uttryckligen som "kungl. dansk antiqvitetsritmästare" samt fortfor med denna syssla in på 1780-talet). Hans teckningar berömmas för "mycken finhet och noggranhet samt en makalös flit". De förvarades omkr. 1830 i danske konungens handbibliotek. Med 1788 begynte H. företaga liknande forskningsresor i Vestergötland, Småland, på Öland och Gotland, på bekostnad af den ifrige fornforskaren Tham på Dagsnäs. Frukterna af sina undersökningar nedlade han i en följd dagböcker, hvilka numera till största delen förvaras i k. biblioteket. De äro alla rikt utrustade med för sin tid särdeles noggranna och prydligt utförda teckningar samt af värde genom tillvaratagandet i ord och bild af mycket, som sedan dess gått under eller förderfvats. Hans egna funderingar deremot i åtskilliga ämnen äro numera föråldrade. Med år 1801 synes Thams nit hafva svalnat och H:s anställning upphört. Sedan dess känner man föga om honom. Han dog i Sköfde d. 22 Okt. 1823. -rn. Hilgenfeld, Adolf Bernhard Christoph Christian, tysk teolog, föddes d. 2 Juni 1823 i Stappenbeck (preuss. prov. Sachsen) och studerade i Berlin och Halle. Han blef 1847 privatdocent i Jena, 1850 e. o. professor derst. och 1869 professor honorarius. H. är en af de snillrikaste, lärdaste och grundligaste fortsättarna af den baurska skolans (Tübingenskolans) arbeten. Hans forskningar gällde urkristendomen och uppkomsten af Nya testamentets skrifter. Hade F. Ch. Baur (se d. o.) vid sin undersökning af desamma hufvudsakligen fäst sig vid deras olika tendenser och derför vid bedömandet af deras ursprung, ålder och tillförlitlighet väsentligen hållit sig till de inre kännetecknen, så sökte H. i dessa afseenden bringa till stånd en så vidt möjligt fullständig historisk utredning. Sjelf betecknade han sin metod såsom den literaturhistoriska kritikens i motsats till Baurs "tendenskritik". Resultatet af hans undersökningar blef i allt väsentligt en bekräftelse på dennes uppfattning angående läroskiljaktigheterna inom den äldsta