han att gifva akt på den lefvande menniskan och huru kroppsförrättningarna under helsan gestalta sig. Helsan blef sålunda den måttstock, efter hvilken sjukdomens farlighet bedömdes. Beträffande sjukdomen vände sig H. med större uppmärksamhet åt det allmänna tillståndet än åt det lidande organet i och för sig. Han uppfattade sjukdomen såsom ett helt, hvilket, oberoende af det organ den angripit, har sin gång, sin utveckling och sitt slut, hvaremot han ansåg, att dess form och säte i kroppen voro något mera tillfälligt och underordnadt. Derför studerade han också de tecken, som antydde utvecklingen af sjukdomstillståndet med synnerlig noggranhet. Under det att H. i de sjukdomshistorier han meddelar utelemnat allt, som kan hänföras till lesion af något visst organ, har han deremot med största omsorg antecknat patientens sedvanliga diet, de afvikelser derifrån, som föregått sjukdomen, uttömningarnas beskaffenhet, respirationens tillstånd o. s. v. Sjukdomarnas orsaker såg H. dels i inflytandet af klimat, ålder, årstider och i synnerhet epidemiska omständigheter, dels i dietiska förhållanden. Om blandningen (krasis) af kroppens vätskor genom dessa inflytelser förändrades, så uppstod sjukdom; så länge vätskornas blandning var normal, var individen vid helsa. Under sjukdomens förlopp iakttogos vissa märkbara förändringar hos sjelfva vätskorna. Sålunda voro vid lunginflammation de upphostade ämnena i början rostfärgade och tunna, men blefvo, då sjukdomen nalkades sin lyckliga utgång, tjocka och skummiga. Denna vätskornas förändring under sjukdomen kallade H. bildlikt "kokning"; då vätskan ännu var tunn och skarp, var sjukdomen på sin höjd, men förbättring inträdde i samma mån den genom "den inneboende värmen" blef kokt. Genom kokningen kunna de sjuka vätskorna afskiljas från kroppen; de vanligaste utvägarna härtill äro svetten, urinen, kräkningar, o. s. v. Den ansträngning kroppen derunder gör kallade H. kris (krisis). Vidare fann han, att krisen icke kom när som hälst, utan på vissa tider; detta ledde till läran om de kritiska dagarna, hvilka för bedömande af sjukdomens utgång för H. voro af största vigt. -- Läkarens skyldighet gent emot den sjuke är att intränga i hans föregående, närvarande och blifvande tillstånd, att fullständiga det, som patienten i sin beskrifning sjelf uteglömt, och att med sin aktivt ingripande verksamhet icke afse annat än att understödja naturen. Ty sjukdomens verklige läkare är naturen; det är hon, som framkallar kriserna, som förändrar och aflägsnar sjukdomsämnena. Läkarens åtgärd bör framförallt riktas på att uppehålla den sjukes krafter, en något för riklig diet är mindre skadlig än fullkomlig fasta. Också utgör dietetiken medelpunkten i hela den hippokratiska terapien. -- Af H:s skrifter har ett mycket stort antal upplagor utkommit. Den bästa är den, som utgifvits af Littré, med åtföljande öfversättning till franskan ("Oeuvres complètes. Traduction nouvelle avec le texte grec en regard, suivie d'une table générale des matières", 1839--61). 1. G. E. 2. R. T-dt. Hippokrates' halfmånar (Lat. lunulae Hippocratis), matem., kallas vissa halfmånformiga

figurer, hvilka begränsas af tvänne cirkelsegment. En sådan figur kan erhållas genom att på hypotenusan och ena kateten af en rätvinklig triangel uppritas halfcirklar, såsom vidstående figur utvisar, hvarvid uppkommer en figur, M, som just tillhör det enklaste slaget af Hippokrates' halfmånar. Se Hippokrates 1. G. E. Hippokratiker kallas med ett gemensamt namn författarna till de skrifter, som äro sammanförda under namn af Hippokrates' arbeten. Jfr Hippokrates 2. R. T-dt. Hippokratisk uppsyn. Se Facies hippocratica. Hippokrene (af Grek. hippos, häst, och krene, källa), egentl. häst-källan, en åt sånggudinnorna helgad källa på sluttningen af berget Helikon i Beotien. Enligt sagan har källan framkallats genom ett hofslag af Pegasos. A. M. A. Hippolithus a Lapide, psevdonym för B. Ph. Chemnitz. Hippolog (af Grek. hippos, häst, och logos, lära), hästkännare. -- Hippologi, hästkännedom. Hippolyte (eller Antiope), Grek. hjeltes., drottning öfver Amazonerna (se d. o.). Bortröfvandet af hennes gördel, en gåfva af krigsguden Ares, utgjorde ett af Herakles' tolf storverk (se Herakles). Då H. med sina krigiska qvinnoskaror anryckte mot Athen, skall hon hafva blifvit tillfångatagen af Thesevs eller, enligt en annan saga, intagits af lidelsefull kärlek till honom och vid hans sida kämpat mot sitt eget folk. Med Thesevs hade hon sedermera sonen Hippolytos. A M. A. Hippolyte-du-Fort [ippålit-dy-får], stad i franska depart. Gard, vid Vidourle. Omkr. 4,500 innev. Sidenindustri. Hippolytos (Lat. -tus). 1. Grek. hjeltes., en son af Thesevs och amazondrottningen Hippolyte l. Antiope. Hans styfmoder, Faidra (se d. o.), anklagade honom falskeligen för brottsliga afsigter mot hennes person. Med anledning deraf förbannades han af Thesevs, på hvars begäran Poseidon, då H. på sin vagn färdades utmed hafsstranden, lät en tjur uppstiga ur hafvet och skrämma hästarna, så att vagnen stjelpte och H. omkom. Hans tragiska öde är behandladt af Euripides i ett stycke med samma namn. Enligt en yngre saga har Artemis, hvars älskling den sköne och dygdige ynglingen var, förmått Asklepios att återväcka honom till lifvet och fört honom till sin helgedom vid Aricia i Latium, der han herskat under namnet Virbius. -- 2. Kyrkolärare i slutet af 2:dra och början af 3:dje årh. och lärjunge till Ireneus, var en ifrig försvarare af den sedermera inom kyrkan allmänt antagna logos-läran. I Rom, der H. var en genom sin begåfning, lärdom och vältalighet framstående presbyter, bekämpades denna lära af biskoparna Zephyrinus och Calixtus, hvilka förklarade henne för diteism