dyrkan af två gudar). H. beskyllde åter sina motståndare för patripassianism (antagandet att det var fadern sjelf, som lidit i Kristus). Då Zephyrinus efterträddes af Calixtus (217), valde det mindretal inom romerska församlingen, som omfattade H:s åsigter, den sistnämnde till motbiskop. Hans församling synes hafva omfattat ett antal kristne både i sjelfva Rom och i dess hamnstad Ostia. H. kallade sig efter den mindre orten biskop i Portus (Ostia). Schismen fortfor äfven efter Calixtus' död. Den synes ej hafva upphört förr än 235, då både H. och motpartiets biskop, Pontianus, deporterades till de sardinska bergverken, der H. kort derefter dog. Man tillskrifver honom en "vederläggning af alla kätterier", hvilkens första del varit känd under namn af Origenes' "Philosophumena". Dessutom är han författare till en mindre bok mot trettiotvå kätterier, af hvilken slutet finnes qvar, samt flere exegetiska arbeten. H. egde för sin tid betydande astronomiska kunskaper och gjorde sig förtjent om påskcykelns och det kristna kyrkoårets fastställande. På fotställningen till hans år 1551 i närheten af Rom uppgräfda bildstod finnes inristad en förteckning på hans många skrifter. I 4:de årh. firades i Rom hans minne genom en årlig fest. K. K. J. Bunsen har skildrat honom i sitt arbete "Hippolytos und seine zeit" (1853). 1. A. M. A. Hippoman (af Grek. hippos, häst, och mania, vurm), person, som vurmar för hästar. -- Hippomani, vurm för hästar. Hippomane</B> L. bot., ett trädslägte, hörande till nat. fam. Euphorbiaceae S:t Hil., kl., Monoecia L., illa beryktadt för sina giftiga egenskaper. Mest bekant är det s. k. Manzanilla- (l. Mancenilj-) trädet, H. Mancinella L., inhemskt i Vestindien, hvars äppleliknande frukter och alla delar för öfrigt innehålla en i högsta grad frätande mjölksaft, som nyttjas till pilars förgiftning. Uppgifterna om att utdunstningen, ja sjelfva skuggan af detta träd är farlig, och att det är ännu farligare att söka skydd under detsamma i regnväder äro i hög grad öfverdrifna, såsom botanisten Jacquin visat. Denne uppehöll sig med kroppen afklädd, utan att lida men, under ett manzanillaträd i tre timmars tid under ett ytterst häftigt regn. Kräftor och fiskar sägas förtära frukterna utan fara, men blifva sjelfva derigenom giftiga. Mjölksaften lärer användas någon gång såsom frätmedel å vissa slags svullnader och extrakt af bladen mot envisa hudsjukdomar. Det bästa motgift mot förgiftning af manzanilla är saften ur barken och bladen af Bignonia leucoxylon L., som vanligen växer tillsammans med Manzanillaträdet. O. T. S. Hippomanti (af Grek. hippos, häst, och manteia, spådom), konsten att af hästars gnäggande förutsäga tillkommande ting. Hipponax, grekisk jambdiktare (jambograf) från Efesos, omkr. år 540 f. Kr. Af envåldsherskarna Athenagoras och Komas förjagad från sitt fädernesland, flydde han till Klazomenai, der han medelst bittra smädedikter hämnades det åtlöje, som hans vanskapliga figur ådrog honom. H. intager ett betydande rum bland de grekiska jambograferna. Den bitande och ondskefulla tonen i hans dikter påminner om Archilochos, med hvilken han dock icke kan mäta sig i fantasirikedom och poetisk lyftning. Han har äfven författat parodiska dikter i episkt versmått. Ett eget versmått (metrum hipponacteum), sammansatt af s. k. "haltande jamber" (choliamber, skazontes), bär hans namn. Af hans dikter återstå blott fragment, fullständigt utgifna af Bergk i samlingen "Poetae lyrici graeci". A. M. A. Hippophaë L., bot., ett slägte af buskar eller busklika träd, hörande till nat. fam. Elaeagnaceae R. Br., kl. Dioecia L., som har hanblommornas kalkblad likformiga, honkalken rörformig, upptill klubblikt vidgad, med obetydligt tvåklufvet bräm, efter blomningen köttig. H. rhamnoides L., Haftorn, är en vid Bottniska vikens stränder förekommande tämligen högväxt, tornväpnad buske, med hela, smala, hvitfjälliga blad, små gulgröna blommor i bladvecken och å nedersta delen af årsskotten; frukterna bärlika (s. k. Finnbär), gula, mycket sura. H. odlas ofta i trädgårdar på grund af sitt egendomliga utseende. Blad och blommor användas i Norge mot gikt och reumatism. O. T. S. Hippopotam. Se Flodhästslägtet. Hippopotamus (af Grek. hippos häst, och potamos, flod). Se Flodhästslägtet. Hippotigris l. Tigerhästarna, zool., är ett underslägte inom familjen hästdjur (Equidae) och ordningen hofdjur (Perissodactyla) bland däggdjuren. Kroppen är kort, halsen stark, hufvudet ett mellanting mellan hästens och åsnans, öronen tämligen långa, men derjämte breda, manen upprättstående, icke så styf och tjock som hos hästen, dock mindre mjuk och böjlig än hos åsnan, svansen, åtminstone mot spetsen, långhårig samt fällen brokig, lifligt färgad och strimmig. Alla lefva i större eller mindre hjordar, hafva skarpa sinnen samt äro ovanligt snabba, skygga och vaksamma; de skynda bort med vindens hastighet såväl öfver slätter som i bergstrakter. De äro modiga och värja sig tappert genom att bitas och slå bakut, då de anfallas. Fångenskap uthärda de väl och fortplanta sig derunder; åtskilliga försök att tämja tigerhästar hafva gjorts med framgång. -- Zebran, Equus zebra, har mindre likhet med hästen än med åsnan; mest liknar hon dsjiggetain. Hon bär på hvit eller ljusgul botten band af glänsande svart eller rödbrun färg från nosen till hofvarna. Långs ryggen löper ett mörkt brunsvart streck. Svansen är blott mot spetsen försedd med långa hår. Kroppsstorleken är ungefär densamma som qvaggans. Zebran lefver i södra och östra Afrika, från Kaplandet till Abessinien. Der förefinnes hon uteslutande i bergstrakter samt föredrager vilda och aflägsna ställen i dem. Grévys zebra, Equus Grevyi, är en nyligen beskrifven art, hvaraf endast ett exemplar ännu blifvit fördt till Europa, nämligen till Jardin des plantes i Paris, från Schoa i östra Afrika. Djuret, som ännu var ungt, hade samma storlek som en fullvuxen zebra, men var smärtare i sina former. Färgen är hvit, något stötande i grått, med talrika, fina, skarpt framträdande, purpurbruna, i svart stötande strimmor på