som skönliterära alster än som rent vetenskapliga forskningar öfver förflutna tider, något som lätt förklaras af det grekiska folkets öfvervägande finkänslighet för det sköna och särskildt af den omständigheten att de historiska verken ofta täflade i de literära spelen och således måste vädja till prisdomare, som säkerligen voro mera kompetenta att bedöma en vacker satsbyggnad än en historisk sanning. Om det ock gifves enstaka undantag från denna regel, såsom måhända Thukydides och i ännu högre grad Polybios, så står det dock fast, att de grekiske häfdatecknarna i allmänhet blifvit mönster för kommande tider, mindre genom sanningskärlek och allvar i forskning än genom sitt fina val af de ämnen, som falla inom historiens område, och genom sin konstnärliga smak att väl berätta. Den romerska historieskrifningen är, liksom den romerska odlingen i det hela, en grekisk telning och har öfver hufvud samma förtjenster och fel. Liksom hos grekerna öppnar också der en memoarförfattare, Caesar, historieskrifvarnas rad. Sallustius, som tog Thukydides till förebild, intager ock -- åtminstone i formella förtjenster -- en värdig plats vid hans sida, under det Tacitus i sedligt allvar och historisk divination blifvit ett mönster för alla tider. Sedan det romerska kejsaredömet och, ännu länge efter dettas fall, det bysantinska frambragt en hel rad historiska författare af andra och tredje rangen, och sedan i vesterlandet den historiska forskningens ljus under kristendomens förstörande inverkan på folkens traditioner och historiska intresse alldeles slocknat i medeltidens mörker, tändes det å nyo, under renaissancens inflytande, hos de romanska folken. Detta inflytande spåras redan hos fransmannen Froissart och ännu mera hos hans efterföljare Philippe de Comine och italienaren Macchiavelli. Dock var det först genom De Thou och Mezeray, som den skeptiska andan började göra sig fullt gällande inom historien och orsaka en grundlig kritik rörande de gamla sägnernas sanning, på samma gång som den sistnämnde också tog det första stora steget till historiens förvandling från en konungakrönika till en folkets historia. Detta kritiska sinne i förening med en öppen blick för det otillbörliga utrymme, som det biografiska elementet dittills intagit i historien, framträdde ännu mera i Voltaires och Montesquieus epokgörande arbeten ("Siècle de Louis XIV" och "Essai sur les moeurs;" "Considérations sur les causes de la grandeur des romains et de leur décadence" och "Esprit des lois"). Sedan dess har Frankrike alltjämt intagit ett aktningsbjudande rum på historieskrifningens område, der flere af dess författare i lika hög grad utmärkt sig genom forskningens djup, stilens genomskinliga klarhet och materialets konstnärliga anordning som genom förmåga att generalisera och upptäcka historiens lagar. Främst i ledet står i alla dessa afseenden Guizot. Tyskland, som i nyaste tid framför alla andra land inlagt förtjenst om de många folkhistoriernas bearbetning till en verlds- eller universalhistoria, har ock att inom specialhistoriens område uppvisa många stora namn. Från Joh. v. Müller och Heeren till v. Ranke och v. Sybel har Tyskland frambragt en hel rad af utmärkta historieskrifvare eller historiska forskare, som, hvad angår verldskännedom och kosmopolitisk anda, sakna medtäflare i andra land. Dock har den tyska historiska skolan ännu i dag väl mycket att beställa vid hofven, gifvande konungakrönikan ett större utrymme, än konungars och furstars inflytande jämförelsevis förtjenat. De praktiske engelsmännen hafva företrädesvis sökt att i historien vinna sjelfkännedom och derför -- om man bortser från deras kända förkärlek för den klassiska literaturen och historien (Mitford, Ferguson, Gibbon) -- hufvudsakligen behandlat sin egen historia, i det de blott tagit en nödtorftig kännedom om den öfriga menskligheten. Men inom eget område hafva de ock jämte många forskare och snillen af utmärkt förtjenst, Burnet, Hume, Hallam, frambragt en historieskrifvare, som i omfattande lärdom, divinatoriskt snille och stilens mästerskap står i allra främsta ledet, Macaulay. För sitt märkliga försök att skrifva civilisationens historia efter en naturvetenskaplig metod förtjenar Buckle att omtalas, icke för metodens skull, ty den är icke ny, icke häller för sin stora framgång, ty försöket har icke lyckats, men för sin vidtomfattande lärdom och sina många fina iakttagelser öfver orsakerna till folkens stigande och fall. Äfven Amerika har i Prescott och Bancroft frambragt historieskrifvare af utmärkt förtjenst. Hvar och en är sig sjelf närmast, och de skandinaviska folken utgöra intet undantag från den allmänna regeln att hvarje folk med förkärlek odlat sin egen historia. Snarare kan man säga, att den allmänna historien och de främmande folkens blifvit jämförelsevis litet bearbetade inom den skandinaviska norden. Dock blef nordboarnas historiska sinne redan tidigt väckt, hvilket nogsamt bevisas af isländarnas rika sagoliteratur, af Saxos och Tjodreks historiska verk och de många danska krönikorna, som från trettonde århundradet funno bearbetningar och motstycken i Sverige. Sveriges första krönikeskrifvare, som förtjenar namn af historiker, är dock Olaus Petri, som för första gången behandlat vår historia kritiskt, ehuru hans kännedom af källorna för vår äldre historia icke torde gått synnerligen utöfver hvad Ericus Olai i sin krönika meddelat. Af ovist nit förderfvade hans samtida Johannes Magni Sveriges historia för långa tider, då han, efter föredöme af en bland dåtidens historiska författare allmänt gällande plägsed, sökte att i en dels på fri hand, dels efter opålitliga sägner och ohistoriska kombinationer diktad storhetstid ersätta källornas torftighet och derigenom skapade en svensk historia, som sträckte sig långt bortom den tid, då det svenska folket ännu fanns till. Från hans dagar kan vår literatur uppvisa knappast en verklig historieskrifvare på nära 300 år, men visserligen många mer eller mindre pålitliga krönikeskrifvare: Peder Svart, Tegel, Videkindi, Girs, Verving, Pufendorf och Nordberg, flere lärda och flitiga historiska forskare, såsom Messenius, Baazius, Loccenius, Peringskiöld, och äfven några skarpsinniga banbrytare af utmärkt