Historia (Grek. historia, undersökning, kunskap, vetenskap), berättelse i allmänhet; särskildt framställning af menniskans utveckling. Alltefter som denna betraktas från olika synpunkter, får man olika slag af historia, såsom åkerbrukets, handelns, industriens, konstens, de särskilda vetenskapernas, literaturens, sedernas och den allmänna civilisationens historia. Efter omfånget åter är historien dels den enskilda menniskans (biografien), dels slägtens, stammens, folkets eller hela mensklighetens. Med historia utan vidare tillägg menas vanligen folkhistoria, eller politisk historia, som är vetenskapen om folkens utveckling i samhällena. Denna innefattar ock i sig alla andra slag af historia, hvilka kunna betraktas som underafdelningar af eller förstudier till henne. Hon har att framställa folkens yttre och inre lif, således icke blott deras fientliga och fredliga beröringar sinsemellan (krig, freder och handelsförbindelser), utan ock samhällslifvet och dess former. Men då fullkomlighet eller en fullkomlig odling måste anses både som den enskilda menniskans mål och mensklighetens i det hela, och historien just har att framställa hennes närmande till eller aflägsnande från detta mål, eller hennes utveckling, och denna endast i och genom samhällena kan förverkligas, så blifver hvarje folkhistoria tillika en civilisations- och kulturhistoria. Deraf är klart, att alla andra vetenskaper utan undantag ingå i historien och utgöra hennes material eller hjelpmedel. De kunna härvid vara mer eller mindre vigtiga; men ingen är obehöflig, ty de lemna i sin sammanfattning svaret på frågan om folkens närvarande ståndpunkt, hvilken historien eger att ur det föregående förklara och låta oss rätt förstå. Såsom historiens hjelpvetenskaper i trängre mening, eller hennes tekniska hjelpmedel, äro särskildt att märka: geografien, etnografien, kronologien, genealogien och heraldiken, hvilka bägge sistnämnda i synnerhet ega betydelse för äldre tider, men blifva alltmera ovigtiga i samma mån, som samhällena demokratiseras, statistiken, som tvärtom får en allt större betydelse, språkvetenskapen, arkeologien, numismatiken, epigrafiken och diplomatiken. Dessa fem sistnämnda hafva att tolka några af historiens vigtigaste källor, nämligen språken, minnesmärkena och de ristade eller skrifna urkunderna. Till dessa källor, som i ännu högre grad än genealogien hafva öfvervägande betydelse för äldre tider och en allt större, ju längre man går tillbaka, kommer såsom den moderna historiens hufvudkälla literaturen. I våra dagar anlitas boktryckarekonsten af alla fraktioner och för alla ändamål bland de civiliserade och fria folken i en så stor utsträckning, att man i det hela taget torde kunna säga, att ett folks (tryckta) literatur ger en trogen bild af dess lif och är en tillförlitligt mätare af dess odling. Ju mera detta blir fallet, dess mera blir ock literaturen historiens hufvudkälla, för att icke säga dess enda egentliga källa. Detta literaturens förhållande till historien hindrar dock icke, att för historieskrifvaren och särskildt för den, som vill teckna nyare tider, rik personlig erfarenhet är minst lika vigtig som bokliga studier; ty för att rätt bedöma händelser och karakterer samt förflutna tiders förhållande till den närvarande måste man först och främst sjelf hafva lärt konsten att lefva samt känt och erfarit hvad som gror och växer i denna nya tid. Historieskrifvarens kall är att i en sannfärdig och sammanhängande berättelse tolka folkens öden och förklara hvarje tidskifte ur det föregående, således det närvarande, som är framtidens moder, ur historien i dess helhet. Han måste således icke blott ega förmåga att kritiskt bedöma sitt ämne och framtränga till sanningen genom alla irrgångar af missförstånd och lögn, utan ock kunna konstnärligt ordna det hela och i den oöfverskådliga massan af till utseendet betydelselösa detaljer upptäcka det allmängiltiga och framdraga den ledande idén. Han måste således i en person vara kritisk forskare, konstnär och filosof. -- Vid ordnandet af materialet i en allmän historia har historieskrifvaren att välja mellan den synkronistiska och den etnografiska metoden, af hvilka den förra upptager samtida händelser jämte och bredvid hvarandra, den senare ordnar berättelsen efter folken. Då emellertid ett ensidigt fasthållande vid endera af dessa metoder väsentligen fördunklar kausalsammanhanget, enär samtidigt inträffande händelser hos olika folk oftast hvila på mycket olika förutsättningar, och å andra sidan intet folk lefver så isoleradt, att det icke mottager ständiga och ofta epokgörande intryck från andra nationer, så har man försökt att förena bägges företräden i den synkronistisk-etnografiska metoden. I afseende på tiden har man för att underlätta öfversigten af mensklighetens historia indelat den i fyra hufvudperioder, nämligen den gamla historien, från de första rikenas uppkomst till det romerska rikets delning (395 e. Kr.) eller till det vestromerska rikets fall (476), medeltidens, till Amerikas upptäckt (1492), den nya historien, till franska revolutionen (1789), och den nyaste, till närvarande tid. Hvar och en af dessa afdelningar sönderfaller i sin ordning i mindre perioder, åtskilda genom epoker, som väsentligen bidragit att gifva folkens öden en ny riktning, eller vid hvilka man i alla fall kan iakttaga en väsentlig förändring i deras lif. Historieskrifningen leder sitt upphof ur annalerna och krönikan. Den sistnämnda skiljer sig från historien endast derigenom att hon utgör en konstlös berättelse öfver något, som händt, utan att söka det inre sammanhanget i händelsernas gång och utan att särskilja det för folkens utveckling betydelsefulla från det jämförelsevis oväsentliga eller rent betydelselösa. Herodotos (5:te årh. f. Kr.) har fått namnet "historiens fader", hvilket dock med större rätt tillkommer Thukydides, som -- i det han tolkade sin egen tid -- på samma gång blef verldens förste memoarförfattare och med ens bragte den grekiska historieskrifningen till sin största fullkomning. Efter honom gick den småningom tillbaka och urartade till retoriskt prål eller krönikeskrifveri. Det gäller i allmänhet om de grekiske häfdatecknarna, att deras verk äro mera att betrakta