historie och antikvitets akademien, hvars verksamhet bl. a. omfattar historia, arkeologi och numismatik, och hvilken årligen utgifver "Handlingar", "Antikvarisk tidskrift" och "Månadsblad". S. å. stiftades af adjunkten Olof Knös m. fl. i Upsala Historiska sällskapet, hvars ändamål var "svenska historiens och i synnerhet svenska lärdomshistoriens upplysning, riktande och granskning"; det upphörde innan århundradets slut efter att hafva utgifvet endast ett häfte "Handlingar i svenska historien". 1815 bildades en komité för utgifvande af handlingar rörande Skandinaviens historia, och 1817 omorganiserades denna komité till ett sällskap, kalladt K. samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia. Svenska fornskriftsällskapet, stiftadt 1843, har till uppgift att utgifva äldre svenska arbeten, företrädesvis medeltidsskrifter. Sedan 1856 har en mängd fornminnesföreningar uppstått, hvilka hafva till mål att bevara och offentliggöra de inom deras verkningsområde befintliga fornminnena. För befordrandet af universitetsstudierna i historia inrättades 1862 Historiska föreningen i Upsala och 1869 Historiska föreningen i Lund. Byggd på en bredare bas än dessa, på ett allmännare deltagande af den historiska forskningens vänner inom hela landet är Svenska historiska föreningen, som trädde i verksamhet 1881 och från början af s. å. utgifvit en "Historisk tidskrift". Bland i Danmark verkande historiska föreningar märkas Det kongelige nordiske oldskriftselskab (1825), Den danske historiske förening (1839), Selskabet for Danmarks kirkehistorie (1849), Det jydske historisk-topographiske selskab (1865) och Samfundet for udgivelse af kilder til dansk historie (1877). Norge har tvänne historiska föreningar: Föreningen til norske fortidsmindesmärkens bevaring (1844) och Den norske historiske förening (1869). I Finland finnas Finska historiska samfundet (1875) och Finska fornminnesföreningen (1870). Tyskland eger mer än 100 historiska föreningar, hvilka alla hafva sin föreningspunkt i den 1852 grundade Gesammtverein der deutschen geschichts- und alterthumsvereine. Denna förenings förvaltningsutskott utgifver sedan 1853 "Correspondenzblatt des gesammtvereins" etc. I Frankrike finnes ett stort antal historiska föreningar, hvilka nästan alla bära namnet Commission l. Société historique l. d'histoire, och bland hvilka märkas Société d'histoire de France, Société d'histoire du protestantisme de France och Institut historique. I Paris bildades 1882 en historisk förening, hvilken utgör en klubb för de historiska vetenskapernas idkare och vänner. Storbritannien är äfven rikt försedt med historiska föreningar l. "societies", och Nord-Amerika har en "historical society" i hvarje stat. Histrion (Lat. histrio), skådespelare i det gamla Rom. Ordet nyttjas numera i föraktlig betydelse: tarflig skådespelare, "komediant". Hit (forntidens Is), stad i asiatiska Turkiet, vilajetet Bagdad, på högra stranden af Eufrat. Omkr. 3,000 innev. Vid staden ligger en bitumenkälla, som flödat sedan urminnes tider och som, enligt Herodotos, lemnat material vid byggandet af Babylon. Af vatten, som bubblar upp i källans midt, beredes salt. Hitchin, stad i engelska grefskapet Hertford. 8,434 innev. (1881). Bryggerier, halmflätning samt tillverkning af åkerbruksredskap. Hiteren, ö vid inloppet till Trondhjemsfjorden, hör till Söndre Trondhjems amt (Norge). Areal 526 qvkm. Omkr. 2,700 innev. O. A. Ö. Hiterö, ö i Lister og Mandals amt (Norge), utanför inloppet till Flekke- og Feddefjorden. Areal 20 qvkm. 1,100 innev. (1875). Ön har en god hamn, Rasvåg. O. A. Ö. Hitopadesa. Se Bidpai. Hittebarn, barn, som utsatts och öfvergifvits af sina föräldrar och sedermera funnits af andra, samt för hvilket det allmänna måste draga försorg, om icke föräldrar påträffas. Enligt antagna folkrättsgrundsatser räknas ett hittebarn såsom tillhörande det land, inom hvilket det hittats. Skulle framdeles föräldrarna påträffas, och det dervid visa sig, att barnet på grund af börd bort tillhöra annat land, så må det öfvergå till den sålunda styrkta nationaliteten. -- Det fattigvårdssamhälle, inom hvilket ett hittebarn påträffas, är skyldigt om detta draga omsorg; barnet anses nämligen, så vida dess härkomst icke kan styrkas, der hafva hemortsrätt. I kyrkolagen (kap. 3 § 7) föreskrifves särskildt, att myndigheterna skola låta sig vårda om hittebarns "underhåll och uppfostring". K. H. B. Hittebarnshus äro anstalter, i hvilka hittebarn upptagas för att på allmän bekostnad uppfödas och uppfostras. Inrättandet af hittebarnshus förutsätter i allmänhet, att föräldrarna ej efterforskas. I Frankrike har man gått ännu längre, i det att man vid hittebarnshusen vidtagit sådana anordningar, att inlemnaren sjelf icke nödgas blifva sedd. Hittebarnshusen, som började finnas redan under den tidigare delen af medeltiden, blefvo under dennas senare del tämligen allmänna. Men under det att dessa anstalter lyckades att bibehålla sig i de romanska landen och i Ryssland, hafva de i allmänhet försvunnit i de germanska landen, i synnerhet i de protestantiska. Man har nämligen mot dessa anstalter gjort den befogade anmärkningen att deras tillvaro främjar tillökningen af individer, som måste växa upp utan familjelifvets välgörande inverkan och som derför, oaktadt det allmännas stora uppoffringar för deras skull, oftast blifva tämligen dåliga samhällsmedlemmar. -- I Sverige har aldrig något särskildt hittebarnshus funnits. (Jfr Barnhus). K. H. B. Hittegods, jur., sådana ting, som utan egarens vilja kommit ur hans besittning och sedan af en annan hittats. Genom hittandet grundlägges ej omedelbart för hittaren någon eganderätt till godset, utan skall han i stadgad ordning kungöra och lysa fyndet (se Fynd), vid risk att eljest göra sig saker till böter, som kunna sättas till det hittade godsets dubbla värde. Förtigande af hittegods, då egaren dertill sig anmäler eller eljest tillkännagifver, betraktas såsom bedrägeri. K. H. B.