Hittelön, jur., den belöning, som rätter egare till hittadt gods vid dettas återfående skall gifva hittaren jämte ersättning för kostnader. Hittelönen är väl snarare en belöning för lysandet än lön för hittandet, ty hittelönen synes endast böra utgå, då hittaren i stadgad ordning kungjort och lyst godset. Angående hittelönens storlek är endast stadgadt, att den skall vara "skälig". Kunna ej godsets egare och hittaren enas om hittelönens storlek, så må domstol pröfva huru stor den skäligen bör vara. K. H. B. Hittin l. Hattin, berg på vestra sidan af sjön Genesaret i Palestina. Der besegrades och tillfångatogs 1187 konung Guido af Jerusalem af den egyptiske sultanen Saladin. Slaget plägar äfven benämnas slaget vid Tiberias. Hittorf (Hittorff), Jacques Ignace, fransk arkitekt, född i Köln 1793 (1792), död i Paris d. 25 Mars 1867, arbetade mellan sitt 15:de och 17:de år såsom stenhuggare i sin födelsestad, hvarefter han utbildade sig till arkitekt i Paris under Bélanger och Percier. Efter den förres död blef han i dennes ställe k. arkitekt. 1819--30 arbetade han tillsammans med Lecointe och utförde bl. a. flere teatrar samt reste under mellantiderna i England, Tyskland, Italien och på Sicilien. Frukter af hans besök på denna ö äro de konsthistoriska skrifterna Architecture antique de la Sicile (1826--30; ny bearbetn. 1866--67). Architecture moderne de la Sicile (1826--30) och Architecture polychrome chez les grecs (1830), i hvilket arbete han sökte bevisa, att grekerna använde färg för dekorering af sina byggnader. Bland de i Paris af H. utförda arkitektoniska verken märkes främst basilikan S:t Vincent de Paul, utförd tillsammans med hans svärfader Lepère, i hvilken kyrka den gammalkristna basilikans grundmotiv är bibehållet, men med många egendomliga afvikelser i dispositionen af rummet, hvarjämte alla detaljer äro behandlade efter grekiska former på ett högst måttfullt och enkelt sätt. Dessutom anlade H. Place de la Concorde och byggde Cirque Napoléon, den storartade Nordbanans station i Paris m. m. C. R. N. Hitu. Se Amboina. Hitzig. 1. Julius Eduard H., tysk jurist, f. 1780, blef 1804 assessor i Varsjav, men bosatte sig efter upphörandet af det preussiska herraväldet i Polen (1806) i Potsdam och derefter i Berlin, hvarest han 1808 upprättade en förlagsbokhandel, med hvilken han sedan förenade en sortimentsbokhandel och (1810) läsesalong för universitetet. Sedan han 1814 sålt sin affär, blef han 1815 kriminalråd och 1827 direktor för kammarrättsinqvisitoriatet. Till följd af ögonsjukdom nedlade han 1835 sitt ämbete. Död 1849. Sitt första rykte såsom skriftställare vann H. genom sina lefnadsteckningar öfver Z. Werner (1823) och E. Th. A. Hoffmann (s. å.; 3:dje uppl. 1839). 1825 grundade han "Zeitschrift für die kriminalrechtspflege in den preussischen staaten" och 1828 "Annalen der deutschen und ausländischen kriminalrechtspflege", hvilkas redaktion 1837 öfvertogs af Demme. Äfven utgaf han "Gelehrtes Berlin" (1826; fortsatt af Büchner, 1834). Från 1842 redigerade han den i Leipzig utkommande "Presszeitung" samt utgaf tillsammans med W. Häring "Neuer Pitaval". Öfver sin vän A. von Chamisso skref han -- på dennes egen begäran -- den biografi, som under titeln Leben und briefe von A. von Chamisso (1839--40) åtföljer dennes samlade skrifter. -- 2. Georg Heinrich Friedrich H., den föregåendes son, arkitekt, f. 1811 i Berlin, studerade i sin födelsestad, särskildt en tid under Schinkels ledning, och fullbordade sina studier i Paris. 1837 blef han byggmästare och började då jämte Knoblauch en verksamhet, som utvecklade mycken lifaktighet och i privathusen, både i staden och på landet, införde den pittoreska princip, hvilken blifvit grundlagd af Schinkel. De former, som dervid hufvudsakligast nyttjades, voro rundbågen och renaissance-formerna. Till denna första period af hans verksamhet hör en mängd boningshus i Berlin, der en hel gata efter honom fått sitt namn: "Hitzigstrasse". Derefter följa en del betydande palatsbyggnader samt, efter en af konstnären företagen resa till Egypten, Grekland och Turkiet, hans förnämsta arbete: Börsen i Berlin (1859--64), utförd i renaissance-former och med fullständig sandstensfasad, hvilket sedan på många håll efterhärmades. Senare utförde han Riksbankens hus (fullb. 1877) i sandsten och tegel samt ombyggnaden af tyghuset till Vapenmuseum. 1875 blef H. president för Berlins konstakademi. Död i Berlin d. 11 Okt. 1881. 2. C. R. N. Hitzig, Ferdinand, tysk teolog och bibelkritiker, f. 1807, utnämndes 1833 till professor i Gamla testamentets exegetik vid det året förut öppnade universitetet i Zürich. Till den tidigare perioden af hans skriftställarebana höra arbetena Begriff der kritik, am Alten testament praktisch erörtert (1831), Des propheten Jonas orakel über Moab (s. å.) och Der prophet Jesaja übersetzt und ausgelegt (1833), hvilket utöfvat ett stort inflytande på den nyare exegetiken. 1861 kallades han till professor i Heidelberg och bibehöll denna syssla till sin död, 1875. Såsom bibeltolkare ådagalade H. en skarp blick, ett fint historiskt sinne, en stor kombinationsgåfva och en sällan uppnådd förmåga att afvinna de ämnen han behandlade nya, förut ej uppmärksammade sidor. Utom de förut nämnda har han äfven utgifvit följande exegetisk-kritiska arbeten: Die psalmen (1835--36), Die zwölf kleinen propheten (1838; 3:dje uppl. 1863), Der prophet Jeremia (1841), Der prophet Ezechiel (1847), Der prophet Daniel (1850), Das hohe lied (1855), Die sprüche Salomonis (1858), Das buch Hiob (1874) samt en ny öfversättning och förklaring af Die psalmen (1863--65). I nära samband med hans exegetiska forskningar stodo hans grundliga och snillrika undersökningar öfver de österländska folkens språk, historia och fornkunskap, hvilka han nedlagt i skrifterna Die erfindung des alphabets (1840), Urgeschichte und mythologie der philistäer (1845), Die grabschrift des Darius zu Nakschi Rustam (1846), Die grabschrift des Eschmunazar (1855), Die grabschrift des Mesha (1871), Sprache und sprachen Assyriens (1871).