såväl i fråga om form som tillverkningsämne. Dess forna uppgift att vara ett skydd mot huggvapen har, ju mera eldstriden undanträngt det egentliga handgemänget, alltmer vikit tillbaka för beqvämligheten och utseendet. I Sverige nyttjas hjelmen af Lifgardet till häst och dragonregementena. -- 2. Herald. (Lat. galea, Fr. heaume, T. helm), en prydnad på den heraldiska skölden. Då hjelmen i verkligheten begagnades endast af menniskor, så passar han egentligen blott för slägtvapen; landskap, städer och andra samfund bruka derför sällan hjelmar öfver sina sköldar. I heraldiken nyttjas endast sådana hjelmar, som begagnades vid torneringar och som äro försedda med hjelmprydnader, hvilka äro väsentliga bihang till en heraldisk sköld. Heraldiska hjelmar äro af tvänne slag: a) Slutna l. lykta tornerhjelmar (Lat. galeae torneareae clausae, Fr. heaumes fermés, T. stechhelme), som bestå af sammannitade plåtar och således ej kunna öppnas (öppningen för ögonen består af en eller två smala skuror eller öppningar). Sådana hjelmar begagnas i nyare heraldik, i synnerhet utomlands, af oadliga slägter. b) Öppna l. egentliga

tornerhjelmar (Lat. galeae torneareae apertae, Fr. heaumes ouvertes, T. offene turnirhelme), hvilkas öppning för ögonen vidgar sig till en bred öppning, som är försedd med ett af 3, 5 eller 7 byglar (Lat. cancelli, Fr. grilles, T. spangen) bestående hjelmgaller eller visir (Lat. clathri, Fr. visière, T. rost). Byglarna äro utböjda och ofta försedda med en tvärbygel eller ock utskurna ur sjelfva hjelmen eller försedda med hjelmgaller, som kan fällas upp och ned, hvilket begagnas i den nyare heraldiken. Hjelmens höjd bör vara minst en tredjedel och högst hälften af sköldens; den är af guld, silfver eller stål, det senaste vanligast. Hjelmbyglarna och kanten kring halsen äro af guld. Hjelmen ar inuti fodrad med rödt; omkring halsen på hjelmen hänger halsklenoden. Hjelmens plats är, om skölden står upprätt, midt öfver sköldhufvudet, men på öfversta hörnet, om skölden är lutad. Egentligen bör ej mer än en hjelm finnas på hvarje vapen, då en riddare ej kunde föra mer än en sådan; men i senare tider, då flere vapen förenats, hafva ock med dem följt deras hjelmar. I Sverige utmärkas de olika adelsklasserna, grefvar, friherrar och adelsmän, genom det antal hjelmar de föra på skölden, och bruket är att adelsmän föra en, friherrar två och grefvar tre hjelmar; dock gifvas undantag härifrån, och detta bruk har ej någon tillämpning på den utländska heraldiken. Ordningen emellan flere hjelmar är: af två hjelmar prydes den högre af stamvapnets hjelmprydnad; äro de tre, finnes stamvapnets på den mellersta. Finnes blott en hjelm, så är hjelmgallret vändt emot åskådaren; är skölden lutad, framställes hjelmen i profil. Om hjelmarna äro två, äro hjelmgallren vända emot hvarandra. Då de äro flere och antalet ojämnt, är den mellersta hjelmen vänd framåt och de andra emot hvarandra; är antalet jämnt, vändes hälften till höger och den andra hälften till venster emot hvarandra. -- 3. Bot., en benämning, som nyttjas vid beskrifning af blomhylleblad, hvilka hafva en hjelmlik form, såsom förhållandet är t. ex. med det öfversta blomfoderbladet hos arterna af stormhattslägtet (Aconitum Napellus, cammarum etc.). -- 4. Byggnadsk., i medeltidens byggnadskonst ett pyramidalt, från fyr- eller åttasidig grundplan uppstigande torntak, som slutar i en spets. Den är att skilja från hättan, som är rund, med ingen eller föga märkbar spets, samt käglan, som är rund och spetsig. Hjelmtaken nyttjades under såväl den romanska som den gotiska perioden, under den förra lägre och undersätsigare, ofta uppstigande mellan fyra tresidiga gafvelrösten; under den senare högre, smärtare, stundom å praktfullare byggnader genombrutna. De höga, spetsiga torntaken kallas emellertid vanligen spiror. 1. H. W. W. 2. B. S. 3. O. T. S. 4. Upk. Hjelm, ö i Kattegatt, omkr. 4 km. från Nörrejyllands östra kust, begagnas endast till bete. 1855 byggdes midt på ön en fyr, 50 m. öfver hafvet. H. var marsk Stigs tillflyktsort under 1200-talets inbördes krig. 1293 dog han der, och den borg han byggt 1290 intogs och förstördes af Erik Menved (1307). E. Ebg. Hjelm, Peter, läkare och universitetslärare, föddes i Vexiö d. 25 Mars 1670. Sedan han idkat studier vid Upsala akademi, företog han en längre utrikes resa och blef, efter att hafva utgifvit afhandlingen De hydrophobia (1697), medicine doktor i Greifswald. Hemkommen kort derefter, förordnades han 1699 till provinsialläkare i Södermanland och befordrades derifrån 1705 till medicine professor i Åbo. Utrustad med stor lärdom, arbetade han, sedan han blifvit universitetslärare, med oförtröttadt nit på att höja de medicinska studierna och öfver hufvud medicinalväsendet i Finland, ehuru på grund af de svåra tiderna endast få af hans förslag kröntes med framgång. 1710 förordnades han till fältläkare vid finska armén, men var dock tidtals närvarande vid akademien. Under den allmänna flykt, som från Finland företogs till Sverige 1714, tillfångatogs han af ryssarna på Åland och fördes till det inre af Ryssland. Han dog 1715 i Moskva. R. T-dt. Hjelm, Petter Jakob, kemist, född d. 2 Okt. 1746, genomgick Vexiö gymnasium och blef 1763 student i Upsala, 1774 auskultant i Bergskollegium, 1782 proberare vid k. myntet, 1784 led. af Vet. akad. samt 1794 myntguardien och föreståndare vid Bergskollegii laboratorium chymicum. Död i Stockholm d. 7 Okt. 1813. H. författade flere uppsatser i kemi, bergsvetenskap, metallurgi m. m., bland hvilka hans undersökningar öfver molybden, hvilken metall af honom först erhölls i metalliskt tillstånd, äro vigtigast. H. lemnade äfven en