på sin yttre yta är glatt och med sin inre genom en mängd fina strängar är förenad med den mjuka hjernhinnan. Denna förening är ganska intim vid hjernans upphöjningar; öfver hjernans fördjupningar spänner sig spindelväfshinnan, utan att tränga ner i dem. -- Den mjuka hjernhinnan, i hvilken de för hjernan bestämda blodkärlen förgrena sig, är en mycket tunn och fin hinna, som noggrant åtföljer hjernans alla veck samt till hjernans inre genom en stor öppning under hjernbjelken och en lucka mellan lilla hjernan och förlängda märgen inskickar veck (telae chorioideae), som förse hjernans inre med blod. Det rum, som inneslutes af spindelväfshinnan och den mjuka hinnan, sträcker sig längs hela hjernan och ryggmärgen samt står genom särskilda öppningar i förening med hjernkamrarna. De nerver, som utgå från centrala nervsystemet, åtföljas under hela sitt förlopp af skidor, som utgöra endast omedelbara fortsättningar af hjern- och ryggmärgshinnorna. R. T-dt. Hjernnerver (Lat. nervi cerebrales), anat., kallas de nerver, som utträda från hjernan. De äro till antalet tolf par och numereras i ordning framifrån bakåt. 1. Luktnerven (nervus olfactorius) är egentligen en del af hjernan, hvarifrån grenar afgå till näsans slemhinna och förmedla luktförnimmelserna. 2. Synnerven (n. opticus) förgrenar sig till ögats näthinna och leder synintrycken till hjernan. 3. Ögats rörelsenerv (n. oculomotorius) innerverar de flesta af de muskler, som röra ögonklotet, samt dessutom de muskeltrådar, som åstadkomma pupillens sammandragning. 4. Ögats vridnerv (n. trochlearis) förgrenar sig till ögats öfre sneda muskel. 5. Trillingnerven (n. trigeminus) är en af de vigtigaste af hjernans nerver. Den är en blandad nerv, d. v. s. den innehåller både nervtrådar, som förmedla känsel, och sådana, som leda rörelseimpulser. Det är den, som förser största delen af hufvudets hud med känselnerver, hvarjämte den innehåller de nervtrådar, som åt tänderna gifva deras känslighet. Vidare tillhör en del af smaknerverna densamma. Genom sina motoriska trådar försörjer han tuggmusklerna, en af gomseglets muskler o. s. v. Derjämte innehåller han nerver för ansigtets svettkörtlar, för tårkörteln och spottkörtlarna. Slutligen löpa i den nerver för de blodkärl, som förgrena sig i bindehinnan och regnbågshinnan; dessa äro sannolikt af sympatiskt ursprung. 6. Ögats utåtförande nerv (n. abducens) går till ögats yttre räta muskel. 7. Ansigtsnerven (n. facialis) innehåller nerver till ansigtsmusklerna och är sålunda den nerv, som beherskar de mimiska rörelserna. Förlamas den, blifva leende och hvisslande omöjliga; ögonlocken kunna ej tillslutas o. s. v. Dessutom förer han nerver till flere af gommens muskler. En gren af honom, trumhålans sträng (chorda tympani), afgifver afsöndrande nerver till underkäks- och undertung-spottkörteln äfvensom kärlutvidgande nerver till dessa och främre delen af tungan. 8. Hörselnerven (n. acusticus) förmedlar hörselförnimmelserna samt är derjämte, genom sin förgrening i de halfcirkelformiga kanalerna, måhända af betydelse för förnimmelsen af kroppens jämnvigt. 9. Tungsvalgnerven (n. glossopharyngeus) är en blandad nerv, som innehåller rörelsenerver för vissa af gomseglets och svalgets muskler samt känselnerver för åtskilliga af munhålans delar. Sin förnämsta betydelse eger han såsom den vigtigaste smaknerven. 10 och 11. Lungmagnerven (n. vagus) och binerven (n. accessorius) utgöra tillsammans en blandad nerv, som i en mängd af kroppens förrättningar spelar en synnerligen vigtig rol. Binervens yttre gren är uteslutande motorisk; den försörjer muskler på halsen och ryggen. De utåt ledande grenarna af bägge de förenade nerverna komma alla från binerven, de inåt ledande trådarna åter från den egentliga lungmagnerven. På blodomloppsapparaten utöfva dessa bägge nerver ett stort inflytande. De innehålla nervtrådar, genom, hvilkas retning hjertats slag göras långsammare och i vissa fall fullkomligt upphäfvas (enligt några forskare föra de äfven trådar, hvilka påskynda hjertats rörelser), vidare nerver för bukhålans blodkärl, kärlutvidgande nerver för njurarna samt känselnerver för hjertat äfvensom regulatoriska trådar för de högre nervcentra, som beherska hjertat och blodkärlen. -- För andningsapparaten ega dessa nerver trådar till struphufvudets och luftrörens muskler; känselnerver för struphufvudet, luftrören och lungorna, hvilka tillika äro af den största betydelse för regleringen af den normala andningen. Till matsmältningsapparaten utsända lungmagnerven och binerven motoriska trådar för sväljningen och för magsäckens rörelser, enligt några äfven för tarmarnas; känselnerver för svalget, matstrupen och magsäcken, hvilka på reflexväg framkalla spottafsöndring, o. s. v. 12. Undertungnerven (n. hypoglossus) är rörelsenerven för tungans samtliga muskler samt för de muskler, som gå till tungbenet. För åstadkommande af artikulerade ljud spelar den sålunda en högst betydande rol. R. T-dt. Hjernsjukdomar omfatta i vidsträckt mening äfven sinnessjukdomar (se d. o.). Öfriga hjernsjukdomar hafva sitt säte antingen i hjernmassan eller i de beklädande hinnorna, stundom i båda dessa organdelar, såsom vid blodöfverfyllnad och blodbrist. Uteslutande i hinnorna kunna förekomma: blödning (haemorrhagia meningum), hvilken vanligen visar samma symtom som blödning i hjernmassan, men utmärkes af rikligare konvulsioner; blodpropp (thrombos) i hjernsinus eller i hårda hjernans stora blodledare; inflammation i hårda hjernhinnan (pachymeningitis cerebralis), antingen på dess yttre sida, och då oftast i sammanhang med skada eller inflammation i närliggande hufvudskålsben, eller på dess inre sida (p. interna), företrädesvis hos gamla supare, hvarvid bildas nya tunna blodkärl, som lätt brista och medföra blödning (hematoma durae matris); inflammation i mjuka hjernhinnan (leptomeningitis), den vanligaste formen för s. k. hjerninflammation, hvilken uppkommer genom skada på hufvudet, öfverhettning eller förkylning, genom spridning från en inre öroninflammation, eller slutligen är beroende på någon allmän infektion, såsom vid ros, koppor, mässling, skarlakansfeber,