framför andra synas vara någorlunda säkert bekräftade, böra några här framhållas. Bouillaud och Broca riktade först uppmärksamheten på att det sjukdomssymtom, som är kändt under namnet afasi (se d. o.), uppstår genom en skada, som träffar hjernan på ett alldeles bestämdt ställe, nämligen å venstra hjernhalfvan i närheten af Sylvius' fåra. I några fall af afasi hade hjernskadan träffat motsvarande ställe på högra sidan. Ett stort antal sedan dess gjorda iakttagelser har bestyrkt riktigheten af att förlägga tal-centrum till nyss omtalade ställe i hjernan. Det är sålunda i en ganska väl begränsad plats af hjernan, som alla de mångfaldiga, för åstadkommande af talet nödvändiga rörelserna beherskas och regleras. Hvarför detta centrum tagit plats just i venstra hjernhalfvan vill Broca förklara genom hänvisning dertill att i allmänhet högra sidan af kroppen är mera utbildad än den venstra. Då nu, såsom ofvan visats, den venstra hjernhalfvan till följd af nervbanornas korsning är samordnad med högra kroppshälften, kommer den att begagnas och uppöfvas mera än den högra; den får dervid mera blod till sig, och sålunda utvecklas der också talcentrum. Ett stöd vinner denna hypotes derigenom att hos vensterhändta personer, hvilkas venstra kroppshälft är bättre uppöfvad än den högra, talcentrum befunnits intaga en motsvarande plats på hjernans högra sida. Erfarenheten har vidare ådagalagt, att talförmågan, som efter en hjernskada försvunnit, småningom återbildas, hvilket sannolikt har sin grund deruti att i detta fall motsvarande ställe på den motsatta hjernhalfvan åtager sig det skadade ställets förrättningar. -- Med ganska stor grad af visshet är det vidare ådagalagdt, att hos menniskan centra för kroppens rörelser och för sinnesintrycken hafva sitt säte: på högra halfklotet hufvudsakligen på bägge sidor om Rolandos fåra, på det venstra på motsvarande ställen äfvensom å hjernans nackdel ända till dess bakre spets. Den omständigheten att denna i det närmaste samband med känsel och rörelse stående region af hjernan i allmänhet är rikare utvecklad å venstra hjernhalfvan än å den högra står i naturlig öfverensstämmelse med den högra kroppshalfvans vanligtvis större uppöfning och utbildning. Nyssnämnda resultat i fråga om läget af de motoriska och sensoriella centra på hjernans bark hafva framgått genom en af Exner verkställd, synnerligen omsorgsfull och noggrann sammanställning af de fall af hjernskador, som finnas förtecknade i den medicinska literaturen. Det visade sig dervid, att då skadan träffat andra delar af hjernans bark än de nyss nämnda, inga störingar framträdde i den sårade personens rörelseförmåga eller i hans sinnesförnimmelser, under det att, då ifrågavarande delar skadats, ständigt individens rörelseförmåga eller hans sinnesförnimmelser eller bägge två rönt större eller mindre intrång. Genom närmare analys af fallen har man yttermera tyckt sig finna, att af ifrågavarande centra stå de for bägge lemmarna på samma kroppshälft i nära sammanhang med hvarandra, äfvensom att centra för en kroppsdels rörelse sammanfalla med centra för dess känsel. Alla dessa rörelse- och känsel-centra ligga i främre delen af nu ifrågavarande region, förnämligast anordnade kring Rolandos fåra; längre baktill befinner sig centrum för synförnimmelserna. -- Redan under vanliga förhållanden vexlar hjernans volym genom den större eller mindre blodmängd hon innesluter. Alla blodtryckets vexlingar återspegla sig derför med stor trohet i hjernans pulsationer, hvilka man hos späda barn kan känna utanpå hufvudet, om man lägger fingret på den stora fontanellen midt på hjessän. Andligt arbete drifver blod till hjernan, halspulsådrorna utvidgas, hufvudets temperatur stiger något litet. Dessa och andra likartade sakförhållanden ådagalägga, att den process, som vid andligt arbete eger rum i hjernan, icke kan, lika litet som andra processer inom den lefvande kroppen, ega rum utan rikligare tillflöde af den allmänna näringsvätskan, blodet. På samma gång derigenom lifvets högsta förrättning samordnas med de lägre lifsprocesserna, ådagalägges äfven huru oupplösligt det samband är, som eger rum emellan den egentliga, så kallade själsverksamheten och det materiella underlaget för densamma. Jfr Huguenin. "Anatomie des centres nerveux" (1879) Bastian, "Le cerveau comme organe de la pensée" (1882). Eckhard och Exner, "Physiologie des rückenmarks und gehirns" (i Hermanns "Handbuch der physiologie", 1879). R. T-dt. Hjernarp, socken i Kristianstads län, Bjäre härad. Arealen 6,285 har. 2,330 innev. (1881). H. bildar med Tostarp ett regalt pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Bjäre kontrakt. Hjernbihang (Lat. hypophysis cerebri), anat., kallas en långrund, något platt-tryckt kropp af gråröd färg, som genom den s. k. tratten (infundibulum) är fäst ungefär vid midten af stora hjernans undre yta och, betäckt af hjernans hårda hinna, till största delen fyller den s. k. turksadeln (sella turcica. Om dess uppgift vet man ingenting; blott så mycket är säkert, att hjernbihanget ej är något nervöst organ. R. T-dt. Hjernhinnor (Lat. meninges), anat. Hjernan och ryggmärgen äro i hjernskålen och ryggradskanalen omslutna af trenne sammanhängande hinnor, hvilka i ordning utifrån inåt äro hårda hinnan (dura mater), spindelväfshinnan (arachnoidea) och mjuka hinnan (pia mater). Den hårda hinnan är af dem den starkaste och utgör en sluten säck, som med sin ojämna yttre yta är fäst vid de omgifvande benhålornas väggar samt med sin inre glatta och speglande yta vetter emot spindelväfshinnan. I skallen utgör hårda hinnan tillika benhinnan för skallens ben. I de stora klyftorna mellan hjernans olika delar sänder denna hinna trenne veck, hvilka afskilja dem från hvarandra, nämligen stora hjernans lie (falx cerebri), som åtskiljer stora hjernans bägge halfklot, lilla hjernans lie (falx cerebelli), som fortsätter den förra, samt lilla hjernans tak (tectorium cerebelli), hvilket takformigt är utspändt i vågrät riktning mellan stora och lilla hjernan. -- Spindelväfshinnan är en ytterst tunn, genomskinlig hinna, som består af nätformigt förenade bindväfssträngar,