beroende på hjernhyperemi. -- Blodpropp i hjernkärlen kan antingen bildas på stället (thrombos) eller ditföras från annat håll med blodströmmen (embolus). Se Embolus och Tromb. F. B. Hjernskål, anat., den hvälfda del af hufvudets ben, som innehåller hjernan. Se Hjessa och Hufvudskål. G. v. D. Hjerpe, fordom tvänne skansar i Undersåkers socken, Jämtlands län, vid Hjerpeström, Kallsjöns aflopp till Undersåkerselfven, och i närheten af Hjerpens jernvägsstation på Jämtlandsbanan. Sedan en äldre skans blifvit förstörd, uppbyggde guvernören Klas Stiernsköld 1659 och 1677 tvänne skansar nära hvarandra, hvilka under Karl XII:s tid voro väl bestyckade, men raserades 1734. Lemningar af dem finnas ännu. Hjerpeslägtet, Bonasa, zool., hör till familjen orrfoglar, Tetraonidae, af ordningen hönsfoglar, Gallinae, inom foglarnas klass. Tarserna äro fjäderklädda nedom midten, tårna nakna, kantade med fjäll och kamtänder, klorna trubbiga och hufvudet försedt med en kort tofs. Stjerten har 16 pennor. Könen äro nästan lika till färgen. Hjerparna vistas i skogs- och bergstrakter både på marken och i träd, lefva i engifte, hålla icke lek och träffas aldrig i flock. Endast honan vårdar ungarna. Hjerpen, B. betulina, blir ända till 39 cm. lång. Hufvudet, halsen och framryggen äro gråbruna, med svarta tvärstreck; bakryggen och öfvergumpen äro askgrå, med svarta längdstreck och punkter, vingtäckarna gråbruna, hvitfläckade, hakan och strupen (hos hannen) svarta, med ett bredt, hvitt band på hvardera sidan; framhalsen är rostbrun, med svarta och hvita tvärstreck, som äro bredare på bröstet och magen, sidorna tydligare rödbruna. Vingpennorna äro mörkbruna, i yttre kanten spräckliga af rostbrunt och gult, stjertpennorna svarta, spräckliga af askgrått och med ett svart band framom den ljust askgrå, ofta svartspräckliga spetsen; de båda mellersta pennorna äro brun- och svartspräckliga med svarta och askgrå tvärstreck. Honan har strupen rostgul. Hjerpen häckar mer eller mindre allmänt från Småland till långt upp i Lappland, företrädesvis i bergiga och täta skogar. Om sommaren vistas han mest i löfträd, om vintern i barrskog. Under parningstiden locka könen hvarandra med ett hvisslande och qvittrande läte. Honan lägger 10--12 rödaktigt brungula, med mörkt rödbrunt fläckade och punkterade ägg i någon fördjupning i marken. Enär hjerpen anses lemna den bästa stek af allt vildt i vårt land, fångas och skjutes han flitigt. Enär han icke trycker på marken som andra hönsfoglar, kan han icke fällas för rapphönshund, hvarför han i stället ofta plägar lockas. Han är fridlyst från och med den 15 Febr. till och med den 10 Aug., i Norrbottens och Vesterbottens län deremot från och med den 16 Mars till och med den 20 Aug. C. R. S. Hjerpås, socken i Skaraborgs län, Kållands härad. Arealen 4,341 har. 1,374 innev. (1881). H., med hvilket äro förenade och här inräknade två f. d. socknar, Höra och Vedum, bildar med Ufvered och Häggesled ett regalt pastorat af 2:dra kl, Skara stift, Barrie kontrakt. Hjersås, socken i Kristianstads län, delad, med större delen, 7,540 har, 1,619 innev. (1881), å Östra Göinge härad, och en mindre del, 910 har, 170 innev. (1881), å Villands härad, tillsammans 8,450 har, 1,789 innev. H. bildar med Knislinge ett regalt pastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Östra Göinge kontrakt. Hjerta, svensk-finsk adlig ätt. Se Hierta. Hjertat (Lat. cor), anat. och fysiol., kallas den del af blodomloppsapparaten, som genom sin rytmiska verksamhet drifver blodet omkring i kroppen. I sin enklaste form företer det sig endast såsom en med starkare eller svagare muskulatur försedd afdelning af blodkärlssystemet, vare sig att detta står i öppen förbindelse med kroppens håligheter eller att det bildar ett från dem fullt afgränsadt rörnät. Först hos ryggradsdjuren uppnår hjertat en rikare utveckling. Det lägsta ryggradsdjuret, Amphioxus, eger intet särskildt hjerta, utan endast rytmiskt sig sammandragande kärl. Hos fiskarna och amfibiernas larver är hjertat deladt i tvänne rum, ett förmak (Lat. atrium) och en kammare (Lat. ventriculus). Den senare drifver blodet till gälarna, hvarest det upptager syre från den i vattnet upplösta luften; från gälarna föres blodet vidare genom aorta (se d. o.) kring kroppen och återkommer sedan till förmaket. Amfibierna hafva två från hvarandra skilda förmak, hvilka inmynna i en enda gemensam kammare. Från denna utgår endast ett blodkärl, hvilket afgifver grenar såväl till lungorna som till kroppens öfriga delar. Från lungorna föres blodet till venstra hjertförmaket, från den öfriga kroppen till det högra. Reptiliernas hjerta är bygdt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med amfibiernas; från dess af en rudimentär skiljevägg afdelade kammare utgå tvänne kärl, det ena till lungorna, det andra till den öfriga delen af kroppen. Hos krokodilerna är skiljeväggen mellan kamrarna fullt utbildad. Hos alla högre ryggradsdjur (däggdjur, foglar) består hjertat af tvänne, helt och hållet från hvarandra skilda hälfter, af hvilka hvardera eger ett förmak och en kammare. Olikheten i hjertats byggnad hos ryggradsdjurens olika klasser är af stor betydelse för deras lifsförrättningar. Hos amfibier och reptilier blandas i hjertat det blod, som i dessa djurs andningsapparat upptagit syre, tillsammans med det, som från alla kroppens öfriga delar återkommer till hjertat. Det blod, som af hjertkammaren drifves omkring i kroppen, blir derför jämförelsevis syrefattigt, under det att hos foglar och däggdjur ett från lungorna återkommet och med syre rikt belastadt blod af venstra hjertkammaren drifves till kroppens alla delar, medan det syrefattiga venösa blodet återvänder till högra hjerthalfvan och af högra kammaren drifves till lungorna för att upptaga syre. Hos fiskarna förekommer i hjertat endast venöst blod, som till detsamma återkommit från kroppens alla delar; först sedan det lemnat hjertat, upptager det syre i gälarna och föres vidare kring kroppen. Hos menniskan är hjertat af tresidig form, till storleken vexlande hos olika individer, större hos män än hos qvinnor. Dess volym motsvarar