ungefär individens knutna hand. Det ligger i nedre delen af bröstkorgen, nästan i kroppens midtlinie, men afvikande något åt venster, mellan lungorna; det hvilar på mellangärdet, vänder basen uppåt, bakåt och åt höger, spetsen nedåt, framåt och åt venster samt har högra kanten riktad framåt och nedåt, den venstra bakåt och uppåt. Af dess fyra afdelningar äro förmaken försedda med helt tunna väggar; från hvartdera förmaket utgår en liten utbuktning, hjertörat (auricula). I högra förmaket inmynna öfre och nedre hålvenen (vena cava superior och inferior), i venstra de fyra lungvenerna (venae pulmonales). Från högra kammaren utgår lungpulsådern (arteria pulmonalis); från den venstra stora kroppspulsådern (aorta). Vid öppningarna emellan kamrarna och förmaken äro ställda ventiler, hvilka tillåta blodet att från förmaken tränga till kammaren, men deremot göra ett bestämdt hinder för blodets gång i motsatt riktning. Den högra ventilen består af tre flikar och kallas derför den tredelade valveln (valvula tricuspidalis); den venstra, biskopsmössevalveln (valvula mitralis), har endast tvänne flikar. Ventilernas gång regleras genom muskler, som springa upp från kamrarnas väggar och med sina senor fästa sig vid ventilernas kanter (musculi papillares). Vid mynningen af de från hjertat utgående stora pulsådrorna befinna sig likaledes ventiler, hvilka såväl vid lungarteren som vid aorta utgöras af trenne flikar; dessa hafva på grund af sitt utseende kallats de halfmånformiga valvlerna (valvulae semilunares). De äro anordnade på sådant sätt, att de ej hindra blodets strömning från hjertat till kärlen, men deremot afhålla detsamma från att dit återvända. Hjertats rörelser ske i följande rytm. Först sammandraga sig samtidigt bägge förmaken och drifva blodet i kamrarna; sedan sammandraga sig, likaledes på en gång, bägge kamrarna, ventilerna emellan förmaken och kamrarna slås ihop, och blodet drifves in i artererna. När sammandragningen slutat, slås de halfmånformiga valvlerna till af det höga blodtrycket och afskära sålunda blodet från hjertat. Derefter förblir hjertat en tid i hvila, innan det på nytt börjar samma följd af rörelser. Hjertats tillstånd af hvila kallas diastole, dess sammandragning systole. En period af en systole med derpå följande diastole utgör ett hjertslag. -- Vid sin sammandragning blifva hjertkamrarna, från att hafva varit slappa, plötsligt styfva; på samma gång lyftes hjertspetsen upp och närmar sig bröstväggen. Detta ger upphof till hjertstöten, hvilken förniinmes tydligast i mellanrummet mellan 5:te och 6:te refbenet, något inåt och nedåt från venstra bröstvårtan. Till sitt antal vexla hjertslagen betydligt hos olika individer och under olika förhållanden. I medeltal kunna de uppskattas till 70 à 80 i minuten; hos pulsådrorna gifva de sig tillkänna i och med pulsen (se d. o.). Den kraft, hvarmed hjertat drifver blodet i kärlen, är högst betydlig. Emedan högra kammaren behöfver drifva blodet endast den korta vägen genom lungorna till venstra förmaket, under det att den venstra måste drifva det genom hela kroppen, är äfven den spänning, som kamrarna gifva åt blodet, högst olika. Enligt Goltz och Gaule utgör hos hundar vid kamrarnas sammandragning blodtrycket i högra kammaren i medeltal 52 mm. qvicksilfver och i den venstra 130 mm. Under kamrarnas sammandragning och vidare under hjertats diastole fyllas småningom förmaken med blod. Dervid är af stor betydelse den sugning, som bröstkorgen, på grund af det der rådande negativa trycket, utöfvar på blodet i de stora venerna, hvilket utom bröstkorgen ju är utsatt för det atmosferiska trycket. Deremot utöfvar hjertat icke sjelf någon sugning under sin diastole. Läran om hjertats nerver hör till fysiologiens svåraste punkter, trots de mångfaldiga undersökningar, som under de senaste 40 åren egnats åt densamma. Till hjertat föras nerver både från det cerebrospinala och det sympatiska nervsystemet; dessutom eger hjertat i sin massa en mängd ganglieceller, hvilka åstadkomma rytmiska sammandragningar hos hjertat, äfven om det helt och hållet utskurits från kroppen. Bröderna E. H. och E. Weber upptäckte 1845 hos hjertat det märkvärdiga, hittills fullkomligt oförklarade sakförhållandet att retning af en i hjertats muskler sig förgrenande nerv icke framkallar rörelse i detsamma, utan tvärtom bringar det till stillastående. Dessa nervtrådar ledas till hjertat i stammen af lungmagnerven (jfr Hämmande nerver). Jfr Hjertljud, Hjertsjukdomar, Hjertsprång. R. T-dt. Hjertats förkrosselse. Se Förkrosselse. Hjertblad (Grek. kotyledon), bot., kallas det eller de blad, som ligga bildade i fröet och vid dess groning efter regeln uppspira öfver jordytan (endast undantagsvis stanna hjertbladen under jorden, såsom hos Vicieae bland Papilionaceae). Hjertbladen äro flere hos barrträd (Polycotyledoneae), två motsittande hos Dicotyledoneae; hos Monocotyledoneae finnes blott ett och hos Nemeae eller groddtrådsväxterna intet. Hjertblads-stadiet hos växterna lemnar sålunda de vigtigaste och lättast i ögonen fallande kännemärkena för särskiljandet af växtverldens första stora hufvudafdelningar. Hjertbladen äro efter regeln tjocka och köttiga samt innehålla den späda växtens första behof af näring. Vanligast bortvissna och affalla hjertbladen, sedan hos växten hunnit utvecklas örtblad, hvilka bereda den näringssaft roten upptagit, så att densamma blir användbar till växtens underhåll och utveckling; men stundom qvarsitta hjertbladen fortfarande och tillväxa samt synas i sådant fall deltaga i örtbladens ofvannämnda förrättning. Hjertbladen kunna hafva allahanda former, ehuru den vanligaste formen hos flere af våra odlade dikotyledona växter är omvändt hjertlik, hvaraf ock sannolikt namnet hjertblad uppkommit. Jfr Blad, sp. 645. O. T. S. Hjertbladsväxter, Cotyledoneae, bot., kallas de växter, som hafva hjertblad, till skilnad från dem, som hafva groddtråd (se Spor), O. T. S. Hjertbänsel. Se Bänsel.