derunder befintliga benhuden förbenas. Den förtorkade huden afgnides af djuret mot buskar och träd. Hornens inre del är mer eller mindre lös och svampartad, den yttre tät och hård. Vid basen omslutas de af en krans af smärre, mer eller mindre sammanhängande och utstående knölar, hvilka vid djurets tilltagande ålder utbildas mera och hafva sin plats vid hornens nedre ände samt utmärka gränsen mellan dem och rosenstockarna. De från rosenstocken i hornet ingående blodkärlen och deras förgreningar fortfara att vara verksamma till tiden för hornfällningen. Ej långt efter hornens färdigbildande vaknar parningsdriften, hvilken står i samband med hornbildningen, såsom man funnit bl. a. deraf att, om ett fullvuxet hornbärande hjortdjur kastreras, de efter nästa fällning utvecklade hornen sitta qvar för beständigt och alltjämt bibehålla sin hudbetäckning. Hornens fällning inträffar på något olika tid för skilda arter och åldrar samt för renhonan på annan tid än för renhannen. Det är de nya hornens bildande, som föranleder de äldres affallande. En förhöjd blodcirkulation uppstår dervid på rosenstocken; och vid gränsen för den honom betäckande huden bildas af de dit uppstigande blodkärlen en sammanhängande ring af utvidgningar, hvilka fräta på benväfnaden dels i rosenstockens ände, dels i hornets bas, sannolikt derigenom att från blodet der afsöndras en tunn, brunaktig vätska, som upplösande verkar på benväfnadens kalkjord, tills benmassan blifvit genomfrätt der, hvarest rosenstocken och hornet äro förenade, hvarefter det senare snart faller af. På rosenstockens ände finnes då en uppsvälld, mörk ring, som innehåller blodkärl och bildningsämnen samt är första början till det nya hornet, hvilket alltså börjat bildas före det äldres affallande. Från denna ring, som snart utbreder sig öfver rosenstockens hela ände, afsättes "rosenkransen" och bildar till en början hornets nedre ände, hvarefter dess öfriga delar utvecklas med mycket stor hastighet. Vid hvarje hornfällning går en del af rosenstockens öfre ände förlorad, hvarför rosenstockarna också med djurets tilltagande ålder blifva kortare och vidare, hvaraf en naturlig följd är att hornen tilltaga i tjocklek, blifva längre och bredare samt erhålla flere taggar. C. R. S. Hjorted, socken i Kalmar län, Södra Tjusts härad. Arealen 27,710 har. 4,191 innev. (1881). H. utgör ett konsistorielt pastorat af 1:a kl., Linköpings stift, Södra Tjusts kontrakt. Vid socknens kyrka finnes ett sedan 1864 verksamt, af kyrkoherden J. Östberg grundadt institut för döfstumma, hvilket 1880 hade 1 föreståndare, 2 lärare och 3 lärarinnor samt 30 lärjungar. Hjortens flugt, en romans-cykel af danske skalden Christian Winther. Hjortens udde, högland, skogbevuxen landtunga, som från Dalsland, Grinstads socken, skjuter ut i södra delen af Vänern, den s. k. Dalbosjön. På udden finnes sedan 1852 en fyr med sideralsken, anbragt 18,1 m. öfver vattenytan i ett sexkantigt trätorn. Lysvidden utgör 8 minuter. A. G. Hjorter, Olof Petrus, astronom, född i Jämtland 1696, student 1713, nödgades, ehuru tidigt hängifven astronomiska studier, af ekonomiska svårigheter att efter en kort tids vistelse vid Upsala universitet 1714 gifva sig till lärare i privata hus och på detta sätt förtjena sitt uppehälle. I trots af yttre svårigheter utbildade han sig dock på egen hand till astronom och hade redan 1722 nya sol- och måntabeller tryckfärdiga, men utgaf dem icke. 1723--27 utbildade han sig i Holland under ledning af Musschenbroek, men nödgades efter hemkomsten återgå till sitt gamla yrke såsom privatlärare. Trött dervid, ärnade han vända tillbaka till Holland, hvarest han tidigare fått emottaga ett förmånligt anbud, men blef 1732 anställd såsom astronom hos grefve A. G. Oxenstierna på Tidö. Understödd af denne, begaf sig H. till Upsala, blef der utan ansökan docent, skötte under A. Celsius' utländska resa (1732--37) astronome professuren och biträdde honom sedermera i hans vetenskapliga arbeten samt utnämndes 1746 till astronomie observator i Upsala. Död d. 25 April 1750. Bland H:s vetenskapliga arbeten märkas hans noggranna undersökning om den totala solförmörkelsen d. 2 Maj 1733 och hans bestämningar af polhöjden för en mängd orter i mellersta Sverige, hvilka lades till grund för Landtmäterikontorets kartor. På sitt ungdomsarbete, sol- och mån-tabellerna, arbetade han hela sitt lif, men tyckte sig aldrig få dem nog välgjorda. Tillsammans med Celsius observerade han 1744 års komet, hvilken han var den förste, som iakttog i Europa; vidare upptäckte de gemensamt magnetnålens sammanhang med norrskenet. Utom ofvannämnda undersökningar, hvilka finnas offentliggjorda dels i Vetenskapsakademiens, dels i Upsala vetenskapssocietets handlingar, utgaf H. almanacker (för åren 1734--48) äfvensom en astronomisk kalender för 1739, 1740, 1748 och 1749 samt en sjökalender för 1750. H. valdes 1745 till ledamot af Vetenskapsakademien. Sitt bibliotek och sina instrument äfvensom 6,000 daler kmt skänkte han till observatorium i Upsala. R. T-dt. Hjorthals (hos hästar). Se Hals 3. Hjortholm, i medeltiden ett starkt befäst slott på Själland (Danmark), vid södra stranden af Furesö. Det tillhörde Roskilde biskopssäte. Under grefvefejden (1534--36) blef slottet förstördt af lybeckarnas trupper. C. R. Hjorthornsgelé [-sjele], Gelatina cornus cervi, farmak. Hjorthorn (se Hjortdjuren) består af förbenad broskväf. Genom kokning af "raspadt hjorthorn" kan således genom broskets förändring lim (chondrin) erhållas. Sålunda kokadt lim stelnar vid svalnandet till gelé, hjorthornsgelé, som förr var upptaget i Sv. farmakopén och på sin tid ansågs vara särdeles lättsmält, närande och stärkande för sjuka under tillfrisknandet. I detta hänseende har hjorthornsgelét förlorat sitt goda rykte. Det anses tvärtom numera såsom mycket svårsmält, föga närande och således nästan alls icke stärkande. Af raspadt hjorthorn beredes hjorthornsspiritus (se d. o.). O. T. S. Hjorthorns-olja. Se Dippels olja.