vittnade om hans omfattande andliga intresse, så ådagalade tvänne stora "Udvalg af breve fra mänd og kvinder til P. Hjort" (1807--69) hvilka vidsträckta literära förbindelser han egde. En af H. författad Udsigt över nyere dansk literatur, ursprungligen skrifven (1827--30) för Atterboms tidskrift "Svea", utgafs 1872. E. Ebg. Hjort, Jens Johan, norsk läkare, föddes i Oslo 1798, blef student 1816 och aflade 1822 medicinsk ämbetsexamen. 1826 blef han licentiat och 1830 med. doktor. 1831--53 verkade han som militärläkare och var samtidigt läkare vid rikshospitalet, der han tjenstgjorde som öfverläkare vid afdelningen för hudsjukdomar från 1841 till 1871, då han erhöll afsked. Död i Kristiania 1873. H. var bekant i synnerhet genom sina undersökningar angående spetälskan och var 1840--46 medredaktör af den första serien af "Magazin för lägevidenskaben", der han skref flere värdefulla afhandlingar. Särskildt utgaf han De functione retiæ (1826--30). O. A. Ö. Hjortbaggen. Se Ekoxe-slägtet. Hjortberg, Gustaf Fredrik, prest, vetenskapsman, född i Göteborg d. 2 Okt. 1724, blef student i Lund 1742 och prestvigdes 1746. Såsom skeppsprest företog han tre resor till Ostindien, åren 1747, 1749 och 1751, samt gjorde derunder naturhistoriska samlingar, som hemsändes till Linné och kommerserådet M. Lagerström. 1754 utnämndes han till kyrkoherde i Vallda och Släps församlingar i Halland. 1768 blef han ledamot af Vetenskapsakademien. Död d. 5 April 1776. Bland H:s skrifter märkas, utom några predikningar och tillfällighetstal, Vecko-cateches eller söndagslust och hvardagsro (1768), Svenska boskapsafveln till sin rätta vård uti hälsos och sjukdomstid (1776; 2:dra uppl. 1799) och Rön (i Vet. akad:s handlingar). Hjort-Cervinus, Hans, universitetslärare, prest, föddes i Ausås socken (okändt när) och tillhörde den gamla prestslägten Hjort (Cervin). Han blef 1642 pastor i Varberg, 1653 pastor i Halmstad, 1666 generalprost öfver Halland och 1669 teologie professor i Lund med bibehållande af Halmstads pastorat, der han ofta vistades. 1672 flyttades han till Helsingborg såsom kyrkoherde, stiftsprost och biskoplig vikarie. Säkert var han ämnad att en gång intaga Lunds biskopsstol, men kärleken till det gamla fosterlandet segrade, och han begaf sig 1677 öfver till Danmark, der han dog såsom kyrkoherde på Själland. Hjortdjuren, Cervidæ, zool., bilda en familj inom underordningen benhornsdjur, Cervicornia, och ordningen boskapsdjur, Pecora, bland däggdjuren. De hafva ögonen (utom hos elgen) och öronen stora, en så kallad tårgrop straxt framför hvartdera ögat, korta, trinda, vågformigt böjda och sköra hår samt kort eller ingen svans. Hornen fällas årligen, och den hud, hvarmed de under sin utveckling äro beklädda, förtorkar och afgnides, sedan de blifvit fullbildade. Honorna sakna oftast horn. Klöfvarna äro merendels smala, spetsiga med intryckt fotsula, som icke är utstående baktill; lättklöfvarna äro tämligen stora, hoptryckta, tillplattade, långsträckta och försedda med tillspetsad eller afnött spets. -- Hjortdjuren hafva i allmänhet en vacker och väl proportionerad, ehuru något kort kroppsform, med smärta och höga ben; halsen är medelmåttig eller kort. De lefva i månggifte, och honan föder en eller två, stundom tre eller fyra (en art t. o. m. fem eller sex) ungar. Hjortdjuren äro lifliga, skygga och snabba, lefva af löf, qvistar, bark, lafvar, ållon, blommor, gräs m. m., finnas i alla verldsdelar, utom Australien, samt hålla sig merendels på skogbevuxna ställen, men äfven i bergstrakter och på grässlätter. Ett betydligt antal fossila former är kändt, och familjen uppträdde redan under miocenperioden. De nu lefvande arterna hafva blifvit fördelade på trenne underfamiljer, Cervinæ, Cervulinæ och Moschiinæ, samt i åtta slägten, Rangifer, Alces, Dama, Cervus, Capreolus, Cervulus, Hydropotes och Moschus, af hvilka några dock med fog kunna betraktas som blotta underslägten. -- Hjortfamiljens mest kännetecknande egenskaper härröra från hornen, med hänsyn till såväl deras byggnad som utveckling och ömsning. Hornen utgöras, sedan de blifvit befriade från hudbetäckning. endast af en mycket kärlrik bensubstans och motsvara således hornqvickarna hos slidhornsdjuren, hvaremot den hud, som betäcker dem under deras utveckling, motsvarar hornslidan hos nämnda underordning. Merendels är endast hannen försedd med horn (bland honorna har endast renhonan sådana). Hos de unga hannarna börja hornen ofta framkomma under första vintern, ehura dessa horn stundom icke äro fullbildade, förrän djuret fyllt ett år. Hos olika arter hinna hornen sin fulla utveckling vid olika ålder. Så har råbocken fullt utbildade horn vid tre års ålder, kronhjorten deremot först vid fyllda 12 till 15 år, möjligen ännu senare. Hornen förete för öfrigt en mängd vexlingar både i form och storlek, så att i allmänhet hvarje art inom hjortfamiljen har sin egna hornform. Hos en del arter behålla hornen formen af enkla taggar, men hos de flesta har endast den första uppsättningen detta utseende. Hornen utvecklas på ändarna af tvänne på pannbenen befintliga utskott, s. k. "rosenstockar", som alltid omslutas af huden och motsvara de utskott, hvarmed hornqvickarna hos de boskapsdjur, hvilkas horn hafva hornslidor, äro sammanvuxna. Till rosenstockarnas ändar gå flere betydliga pulsådror, som åtföljas af blodådror. Hornen börja ej bildas, innan rosenstockarna nått sin fulla längd. På rosenstockens ände visar sig första anlaget till hornet såsom en mjuk och kärlrik, snart med en fastare och hårbevuxen hud betäckt valk, från hvilken hornet utvecklas med betydande hastighet. De större hornen fullbildas på fyra till fem månader, de första små och enkla fortare. Under utvecklingen äro hornen klädda med en hårbevuxen hud, som innesluter talrika blodkärl af ovanlig storlek, hvilka på det färdigbildade hornet lemna en mängd ojämnheter och fördjupningar efter sig. Hornen, som under tillväxten äro mjuka och något böjliga, men sköra, hårdna först nedtill. Efter deras fullständiga utveckling vissna huden och de deri befintliga blodkärlen bort, hvarvid den