fartygets rörelse. Hjulen hafva antingen fasta eller rörliga skoflar (i senare fallet kallas hjulen, efter uppfinnaren, Morgans hjul). De fasta hjulskoflarna äro oftast inrättade på det sätt fig. 1

visar. Understundom nyttjas vid hvarje hjularm blott en enkel skofvel; men någon gång har det inträffat, att tre skoflar blifvit satta gruppvis på det sätt fig. 2 visar. Hjulen med rörliga skoflar bestå af följande hufvudsakliga delar

(se fig. 3): hjulens centra, ringar och armar med de utskjutande knäna, a, de genom dessa knän gående skofvelaxlarna med vid dem fästa skoflar och vefstänger, b, koppelstängerna, c, som förena vefstängernas ändar med skifvan d, rörlig omkring en vid långskeppsbalken f fäst tapp, e, samt slutligen styrstången, g, som reglerar skoflarnas rörelse derigenom att hon är orubbligt förenad med skifvan d. Till följd af denna anordning af skoflarna hålla sig dessa under rörelsen genom vattnet i vertikal ställning, hvarigenom de under gång förorsaka vida mindre skakning å fartyget än om de vore fästa vid hjularmarna i radiel riktning. J. G. B. Hjulspindelslägtet. Se Epeira. Hjulsta, gods i Enköpings-Näs socken, Åsunda härad och Upsala län, helt nära det ställe, der öfverfarten af gammalt skett från vestra Upland till Södermanland. Godset, med underlydande i Svinnegarns, Vallby och Torsvi socknar, i allt nära 15 mtl, var 1880 taxeradt till 228,900 kr. -- Underlagmannen i Upland och fogden å Haga, Olof Haraldsson, hvilken uppgifves vara stamfader för ätten Soop, tillbytte sig 1420 af Upsala domkyrka gården, som sedan gått i arf intill våra dagar och egts af medlemmar af slägterna Soop, Sparre, Oxenstierna, Soop, Dohna, Lagerhjelm och Liljencrantz. Det eges f. n. (1883) af stallmästaren hos konungen frih. K. A. Liljencrantz, hvilken 1851--53 lät uppföra det vid H. befintliga stenhuset i tvänne våningar. B. S. Hjulstock, mek., i allmänhet den axel, på hvilken ett vattenhjul är fäst, då denna axel är af trä. Framförallt nyttjas denna benämning om de långa och grofva axlarna till hammarhjul, hvilka icke allenast hafva till uppgift att tjena till hjulaxel, utan äfven uppbära lyftarmringen (jfr Hammarhjul), medelst hvilken hammarens lyftning åstadkommes. För stångjernshammare sammansättes hjulstocken vanligen af fyra grofva storverksträd, s. k. fyrträd, hvilka noga sammantäljas, så att vattnet ej kan intränga, och sammanhållas genom en mängd jernband (vanligen omkr. 40 st.). -- För mindre hammare göres hjulstocken någon gång af ett enda träd; men vanligen hophugges den äfven i detta fall af fyra träd. För mycket stora vattenhjul, t. ex. öfverfallshjul för uppfordringen vid grufvor, göras ofta hjulstockarna ihåliga och sammansättas af mindre groft virke. -- I ändarna af hjulstocken fastkilas väl de s. k. hjulnålarna (se d. o.), hvilka uppbära hela tyngden af vattenhjulet och hjulstocken, och omkring hvilka rörelsen sker. C. A. D. Hjulverk, mek., en sammansättning af flere hjul, afsedd att öfverföra en rörelse eller en kraft. Detta kan ske på flere sätt, såsom genom omedelbar beröring mellan hjulens böjda ytor, i hvilket fall friktionen mellan dessa åstadkommer förbindelsen; genom snören, linor eller remmar; genom kuggar, gripande i hvarandra. -- Man benämner äfven hjulverk den del af ett ur, hvarigenom visarna erhålla en likformig omvridning samt regulatorn sin rörelse. G. R. D. Hjulångfartyg. Se Ångfartyg. Hjälstad, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad, Valla tingslag. Arealen 1,714 har. 679 innev. (1881). H. bildar med Vad, Svenneby och Mo ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Södra Vadsbo kontrakt. Hjärkin. Se Hjerkin. Hjärne, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från kyrkoherden i Nyen Erlandus Jonae Hiaerne (d. 1654), hvilkens son Urban (se H. 2) adlades 1689 under namnet H. (Enligt några genealoger skall ätten förut haft adlig värdighet, men mist henne under Johan III:s tid.) Urbans yngste son, Gustaf Adolf H. (se H. 7), blef 1762 friherre och 1770 grefve, men introducerades icke, och grefvevärdigheten utgick med honom, 1805. En gren af ätten immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset, men är såsom adlig utgången; en annan gren erhöll med Gustaf H., Urbans sonsons son, 1841 finsk friherrlig värdighet. 1. Hjärne, Tomas, skald, historiker, son af den ofvannämnde Erlandus H., föddes i Sqvoritz i Ingermanland 1638 och blef efter slutade skolstudier student i Dorpat. Om hans lefnadsöden känner man föga. 1666 var han landsfiskal i Ingermanland och skall sedan blifvit "ritterschafts-secretair" på Ösel. Död i Juli 1678 på gården Werden. Han har fått ett namn i svenska literaturhistorien, oaktadt man numera ej känner flere dikter af hans hand än den enda, som under titel Lyckones säkreste afvel (1668) finnes omtryckt i Hansellis stora samling (del. 3). Schefferus intygar dock, att H. vid åtskilliga tillfällen utgifvit poem på svenska, äfvensom att han hade för afsigt att offentliggöra återstoden. Deremot tryckte H. en öfversättning af de la Serre's "Betraktelser om evigheten" (1677). I handskrift efterlemnade han Ehst-, lyf- und lettlaendische geschichte, der i 7