uppkallades 1804 efter lord Hobart, dåv. statssekreterare för kolonierna. Hobbema, Meyndert, holländsk landskapsmålare, född i Amsterdam 1638, död i samma stad 1709, har i två århundraden varit nästan alldeles bortglömd, utom i England, der ännu i dag hans lätt räknade mästerverk till största antalet befinna sig. Om H:s yttre omständigheter känner man föga mer än att han lefde och dog i fattigdom. Daterade målningar af hans hand finnas från 1662; de äldre, som gå tillbaka till 1649, anses kunna hänföras till förfalskningar, eller ock är signeringen orätt tolkad. Hans landskap höra till den holländska skolans yppersta skapelser; ja han står som landskapsmålare må hända högst af alla genom sin förmåga att framställa verkligt förtrollande ljuseffekter, och han är oefterhärmlig i luftperspektivet. H. var ej så melankolisk som J. Ruisdael, hvilken troligen var hans lärare, utan älskade sol och värme. Ett ämne, som han särskildt tyckte om att framställa, var en vattenkvarn i den ensamma skogen, med ett härligt perspektiv öfver fält och kullar. Staffaget i hans taflor antages vara utfördt af flere olika mästare, såsom Berchem, Adrian v. d. Velde, Lingelbach, Wouverman m. fl. De flesta och förnämsta af hans verk finnas, såsom nämndt, i England, t. ex. i Sir Rob. Peels och Lord Grosvenors samlingar samt i Nationalgalleriet. Tvänne bilder af honom pryda grefve Moltkes galleri i Köpenhamn. Äfven Sveriges nationalmuseum eger en tafla, betecknad med H:s namn. C. R. N. Hobbes [håbbs], Thomas, engelsk filosof och naturrättslärare, föddes d. 5 April 1588. Den motvilja för den skolastisk-aristoteliska filosofien, som tidigt väcktes hos honom, medan han studerade i Oxford, och som stärktes på en resa i Frankrike och Italien, under hvilken han umgicks med åtskilliga af samtidens lärde, ökades ytterligare, när han efter sin återkomst började studera de grekiska och latinska författarna. Han hyllade då ett slags eklekticism och påverkades starkt af Bacon; men studiet af Euklides bragte honom på den tanken att använda den matematiska metoden på filosofien. På en senare resa väckte umgänget med Galilei, Gassendi och Mersenne hans intresse for fysiken. Utbrottet af revolutionen (1641), från hvilken han genom historiens exempel sökt afskräcka sina landsmän medelst en öfversättning af Thukydides, föranlät honom att s. å. bosätta sig i Paris, der han 1646 blef lärare i matematik för prinsen af Wales (sedermera konung Karl II). Till stuartarnas försvar skref han der afhandlingarna De cive (1642), Human nature, or the fundamental elements of policy (1650), De corpore politico, or the elements of law, moral and politic (s. å.) samt Leviathan, or the matter, form and power of a commonwalth, ecclesiastical and civil (1651). Efter sin hemkomst (1652) slöt han sig icke till något bestämdt politiskt parti, utan sysselsatte sig med utarbetandet af sin filosofi samt med studiet af fysik och matematik. Han författade äfven en historia i dialogform om borgerliga kriget i England samt gjorde en öfversättning af Homeros. Död d. 4 Dec. 1679. -- I allmänt filosofiskt afseende var H. föga originel. I kunskapsteoretiskt afseende var han ren sensualist och betraktade begreppen blott såsom ord. För öfrigt hyllade han äfven en rent materialistisk verldsåsigt samt förklarade äfven Gud, om hvilken vi för öfrigt ingenting känna, vara kroppslig och förnimmandet kroppsliga intryck. I sin praktiska filosofi förnekade han friheten och lärde, att det goda vore uteslutande sinlig njutning. Något annat än denna hvarken kan eller bör menniskan eftersträfva; och den eftersträfvar hon lika säkert som en sten, hvilken släppes i luften, faller till marken. Sin största betydelse eger H. som lärare i naturrätt, inom hvilken vetenskap han är att betrakta såsom Grotius' närmaste efterföljare och den konseqvente utvecklaren af flere sidor i dennes läror. Menniskorna, lärde han, måste ursprungligen tänkas hafva lefvat i ett naturtillstånd, då ingen samhällsordning fanns, och då en hvar egde rätt till allt. Men då i detta tillstånd en hvar blott tänkte på att förvärfva sig så mycket njutningsmedel som möjligt, så råkade man i strid med hvarandra, och följden blef ett allmänt krigstillstånd, ett "allas krig mot alla", i hvilket en hvar måste känna sin existens oupphörligen hotad. Då nu ingen drift hos menniskan är starkare än sjelfuppehållelsedriften, hvilken i sjelfva verket utgör sammanfattningen af alla andra drifter hos menniskan, så låg det i hennes natur ett kraf att fred måste sökas. För detta ändamål måste en hvar inskränka något af sin ursprungligen gränslösa rätt, hvilket sker genom ett fördrag. Men skall härigenom målet vinnas, måste fördraget hållas. Naturen bjuder derför äfven detta. Genom detta fördrag upprättas staten. Samhällsfördraget ingås emellan samhällets blifvande medlemmar inbördes och innehåller, att hvar och en af dessa öfverlåter alla sina rättigheter till statens öfverhufvud eller regent, med förbehåll att äfven de andra till honom öfverlåta sina. All rätt måste härvid öfverlåtas, så att folket, såväl i det hela som dess särskilda medlemmar, blifver mot regenten absolut rättslöst. H. förordar derför den oinskränkta monarkien i hennes allra strängaste form. Regenten eger att förfoga öfver sina undersåtars egendom och lif, öfvertygelse och samvete. Han har rätt att, om han så vill, förpanta, sälja eller bortskänka sitt folk, mot hvilket han har idel rättigheter, inga förpliktelser. Dock gör H., tvungen af de uppenbara orimligheter, till hvilka konseqvensen skulle leda honom, vissa modifikationer härutinnan. Skulle regenten befalla någon att t. ex. sjelf döda eller stympa sig, att uppträda såsom falsk angifvare mot sig sjelf eller en nära anförvandt o. s. v., så är det medborgarens rätt att vägra lydnad, enär ingen kan genom fördrag dertill förbinda sig. Skälet till denna folkets fullständiga rättslöshet gent emot regenten ligger deri att endast regentens absoluta makt kan gifva statsmakten nödig enhet och styrka samt skydda för naturtillståndets återinträde. Skälet åter hvarför samhällsfördraget måste tänkas ingånget emellan statens blifvande medlemmar, ej