har. 494 innev. (1881). H. bildar med Håstad ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Torna kontrakt. Hoc est, Lat., "det är", det vill säga. Hoch, T., skål (toast); lefve! hurra! Hochberg l. Hachberg, tysk markgreflig slägt, uppkallad efter borgen Hochberg vid Freiburg, i Breisgau, var en sidolinie af badensiska furstehuset och stiftades af markgrefve Herman IV:s af Baden yngre son, Henrik I (d. 1231). Efter dennes sons död, 1297, delade sig slägten i två grenar, H.-Hochberg och H.-Sausenberg, af hvilka den första utdog 1418 och den andra 1503. Alla besittningarna tillföllo Baden. Namnet H. återupplifvades på 1700-talet, då markgrefven, sedermera storhertigen af Baden Karl Fredrik (d. 1811) hos kejsaren utverkade titeln grefvinna af H. åt Luise von Geyersberg, med hvilken han sedan 1787 lefde i morganatiskt äktenskap. 1817 erhöllo deras barn arfsrätt till badensiska tronen efter den legitima linien, och 1830 blef deras äldste son, Leopold, storhertig (1830--52). Hoche [åsj], Lazare, fransk general, f. 1768, blef vid 14 års ålder stalldräng i kungliga stallet och var vid revolutionens utbrott sergeant vid ett gardesregemente. 1792 befordrades han till officer och skickades snart ut mot republikens fiender. Sedan han utmärkt sig vid åtskilliga tillfällen och blifvit befordrad, utnämndes han efter det hjeltemodiga försvaret af Dunkerque 1793 till divisionsgeneral och fick kort derefter s. å. befälet öfver Moselle-armén. Han lyckades såväl att organisera denna armé som att vinna Rhen-linien och fick till följd deraf snart befälet äfven öfver Rhen-armén. De hastiga framgångarna gjorde honom misstänkt hos de makthafvande, hvarför han fängslades och hölls inspärrad, tills han d. 9 Thermidor år II (d. 27 Juli 1794) befriades. Han skickades då till Vendée och kunde, efter stora ansträngningar, d. 15 Juli 1796 anmäla för direktoriet, att inbördeskriget var slut. Efter en misslyckad expedition till Irland sattes han i spetsen för Sambre- och Meuse-armén, gick öfver Rhen vid Neuwied d. 18 Apr. 1797 och trängde österrikarna tillbaka, då underrättelsen om fredspreliminärerna i Leoben satte en gräns för hans framgångar. S. å., d. 18 Sept., afled han, sedan han afböjt krigsministerplatsen. -- H. var en utmärkt soldat och härförare, tapper och mensklig, med oaflåtlig sträfvan att afhjelpa bristerna i sin uppfostran. Han saknade dock ingalunda äregirighet. Jfr Cl. Desprez: "L. Hoche, d'après sa correspondance" (1858). C. O. N. Hochheim, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden (Hessen-Nassau), nära Main. 2,699 innev. (1880). Staden är ryktbar för det rhenska vin (Hochheimer), som erhålles i trakten. Hochkirch (Hochkirchen), by i sachsiska kretsen Bautzen, 10 km. öster om Bautzen, bekant genom slaget d. 14 Okt. 1758. Med omkring 65,000 man österrikiska trupper anföll fältmarskalken Daun kl. 4 på morgonen den i en ofördelaktig ställning stående, omkr. 42,000 man starka preussiska armén under Fredrik II:s eget befäl och tillfogade denne ett nederlag, som skulle blifvit än större, om preussarna icke utfört ett synnerligen vackert återtåg och Daun icke underlåtit att förfölja dem. Preussarna förlorade i slaget 9,000 man och 101 kanoner jämte fanor och tross. C. O. N. 1. Hochschild, Johan Henrik, ämbetsman, juridisk skriftställare, född 1711 i Viborg, i Finland, blef, efter att hafva beklädt åtskilliga underordnade tjenster, 1761 rådman i Stockholm och 1768 ordförande i Norra förstadens vestra kämnärsrätt. Död d. 18 Dec. 1776. Vid 1769 och 1771--72 års riksdagar var H. fullmäktig för Stockholms stad i borgareståndet. Han utgaf: Utkast till historisk beskrifning om Svea rikes äldre landskapslagar samt stads- och landslagen (1775), hvarjämte han öfversatte Beccarias skrift "Om brott och straff" (1770). 2. Hochschild, Karl Fredrik Lotharius, friherre, svensk-norsk utrikesminister, den föregåendes sonsons son, född i Köpenhamn d. 13 Sept. 1831, blef student i Upsala 1848 och började redan 1849 sin diplomatiska bana, såsom attaché i Wien. 1853 blef han andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brefvexlingen, 1855 t. f. legationssekreterare i London, 1856 förste sekreterare i Kabinettet och 1858 legationssekreterare i London. Han var 1861--63 chargé d'affaires i Turin och 1863--65 ministerresident i Florens samt 1865--66 envoyé i Berlin och 1866--76 i London. Sistnämnda år blef han, på egen begäran, försatt i disponibilitet. 1880 ingick H. såsom utrikesminister i den af grefve Arvid Posse då bildade ministèren. H., som vid 1859--60 och 1865--66 års riksdagar var ledamot af ridderskapet och adeln, är sedan 1877 ledamot af riksdagens första kammare för Malmöhus län. Hochstetter, Christian Ferdinand von, tysk mineralog och geolog, f. 1829, ledde 1853--54 den geologiska undersökningen af Böhmerwald samt 1855--56 af Erzgebirge och närliggande berg i Böhmen, hvarefter han 1856 blef docent vid universitetet i Wien. 1857 inskeppade han sig för att deltaga i fregatten "Novaras" verldsomsegling, men skilde sig från expeditionen på New Zealand, der han undersökte kollagren, kopparfyndigheterna, guldfälten, vulkanerna och de varma källorna. Återkommen från denna resa, offentliggjorde han resultaten af sina forskningar i flere vetenskapliga arbeten, bland hvilka märkas Neuseeland (1863), Topographisch-geologischer atlas von Neuseeland (s. å.), Geologie von Neuseeland (1864), Paläontologie von Neuseeland (s. å.) och Geologische beobachtungen auf der Novara-reise 1857--59 (1866). 1860 öfvertog han professuren i mineralogi och geologi vid polytekniska institutet i Wien, och 1874 utnämndes han till hofråd. Utom redan nämnda arbeten har H. utgifvit: Karlsbad, seine geognostischen verhältnisse und seine quellen (1856), Geologie des östlichen theils der europäischen Türkei (1870), Ueber den Ural (1873), Geologische bilder der vorwelt und der jetzwelt (s. å.), Die erde nach ihrer zusammensetzung, ihrem bau und ihrer bildung (1875), Asien, seine zukunftsbahnen und seine kohlenschätze (1877) m. fl.