Hock (engelsk förkortning af T. Hochheimer; se Hochheim), engelsk benämning på rhenskt vin i allmänhet. Hock, sjöv. 1) Det längst akterut genom ryggbrädan afstängda rummet på en rodd- l. segelbåt, der ofta båtstyraren har sin plats. -- 2) En med spjelor försedd bur, stundom hönshock kallad, hvaruti fjäderkreaturen hafva sin plats på ett fartyg. R. N. Hock, Karl von, friherre, österrikisk nationalekonom och statsman, född i Prag 1808, studerade först filosofi och nedlade sina filosofiska åsigter i förstlingsarbetena Cholerodea (1830), Cartesius und seine gegner (1835), Novellen und erzählungen (s. å.) samt Gerbert oder papst Sylvester II und sein jahrhundert (1837). Då han senare ingick på ämbetsmannabanan, kastade han sig på nationalekonomi och statistik samt skref på detta område sitt hufvudarbete, Die finanzverwaltung Frankreichs (1857). Såsom byråchef i finansdepartementet tog H. betydlig del i de österrikiska finansreformerna, och hans namn är fäst vid de vigtigaste organisationer, som gjordes under ministern K. L. von Brucks förvaltning. 1860 upphöjdes han i friherrligt stånd, och 1861 invaldes han i nederösterrikiska landtdagen. Afslutandet af österrikisk-franska handelsfördraget (1865) var hufvudsakligen hans förtjenst. 1865 blef han ledamot af statsrådet för det cisleithanska Österrike. Död d. 2 Juni 1869. Hockohönsen. Se Hokkohönsen. Hocuspocus. Se Hokuspokus. Hoddmimes hult, Nord. mytol., kallas ett ställe, som vid verldsbranden undgår Surts lågor. I detta hult (skogsbacke) gömmer sig ett menniskopar, Lif och Liftråse. Dessa nära sig af morgondagg, och från dem härstammar det nya menniskoslägte, som skall lefva efter Ragnarök. Om Hoddmime (hvilket betyder "skattens Mime") är identisk med den i myterna välbekante Mime är svårt att med visshet afgöra. Th. W. Hoddrofne, Nord. mytol., namnet på en hjort, som omtalas i eddasången Sigrdrifumál, der det heter, att Oden uppfann hugrunor af de droppar, som flöto från Heddröpnes hjessa och Hoddrofnes horn. -- Somlige mytologer tro, att Hoddrofnes horn är detsamma som Gjallarhornet. Namnet förekommer stundom felaktigt skrifvet Hoddropne, Haddropne o. s. v. Enligt någras antagande borde namnet rätteligen heta Hoddröpne (skattdryparen). Th. W. Hodell, Frans Oskar Leonard, dramatisk författare, född d. 13 Aug. 1840 i Stockholm, kom från skolan på ett apotek och aflade farmacie studiosi-examen 1858, men ingick 1860 vid A. Selinders teater, der han debuterade både såsom författare och skådespelare i lustspelet Ett rum att hyra. Sedan tillhörde han först Ladugårdslands- och derefter Södra teatern, der han hade anställning såsom skådespelare och literatör till 1870, då han öfvertog redaktionen af skämttidningen "Söndagsnisse". 1881 blef han egare af denna tidning. H. är en särdeles produktiv lustspelsförfattare. Af de öfver hundra stycken, som han skrifvit eller bearbetat för scenen, äro följande de mest bekanta: En söndag i det gröna (1861), Bort med stånden (1864), Fabriksflickan (1868), Familjen Trögelin, Herr Larssons pariserfärd, Kamrer Peterssons nyårsvisiter, Syfröknarna (1868), Tre par skor (1881) samt främst Andersson, Pettersson och Lundström (1866), en bearbetning af Nestroys "Lumpacivagabundus", hvilken i sin ordning framkallat flere imitationer, och som ensamt i Stockholm uppförts mer än 300 gånger. Hodegetik (af Grek. hodegein, visa vägen), vägledande anvisning till bedrifvande af vetenskapligt studium i allmänhet. -- Hodegetisk, vägledande, förberedande. Hodenosauni, "det långa husets folk", är det namn som irokeserna sjelfva gifva sig. H. A. Hodgson [håggsön], John Evan, engelsk genremålare, f. 1831, började sina konststudier 1855 vid Londons akademi och egnade sig först åt genremåleri. Mellan 1861 och 1869 målade han historiska scener, men öfvergick sedermera till den etnografiska genren efter att hafva företagit en resa till norra Afrika. Hans arbeten på det sistnämnda området utmärka sig för kraftig färg och träffande karakteristik. Bland H:s mera kända taflor må nämnas Tjufskyttens häktande (1857), Arabisk sagoförtäljare (1869) och Ormtjusaren. Hodie mihi, cras tibi, Lat., "i dag (gäller det) mig, i morgon dig". Hodkins Sjukdom. Se Leukadeni. Hódmezö-Vásárhely, stad i ungerska komitatet Csongrád, vid sjön Hod och Alföld-jernvägen. 50,966 innev. (1880), de flesta magyarer. Vin- och trädgårdsodling. Boskapsskötsel. Hodometer (af Grek. hodos, väg, och metron, mått). Se Stegräknare. Hoefer [höfer], Jean Chrétien Ferdinand, fransk vetenskapsman och literatör, af tysk börd, f. 1811, anställdes i början af 1830-talet såsom handsekreterare hos V. Cousin, blef medicine doktor 1840 och sysslade en kort tid med medicinsk praktik, men egnade sig derefter uteslutande åt författareverksamhet. Med förkärlek vände han sig åt naturforskningens historia och förvärfvade förnämligast genom sin Histoire de la chimie (1842--43; 2:dra uppl. 1867--69) ett högt aktadt namn. Dessutom utgaf han en mängd kortare historiska öfversigter af kemiens, fysikens, botanikens, zoologiens, astronomiens o. s. v. utveckling (1872--74). Förnämligast af ekonomiska skäl sysselsatte han sig vid sidan af dessa rent vetenskapliga forskningar med omfattande literära arbeten. Sålunda redigerade han den på firman Didots förlag utgifna "Nouvelle biographie générale" (1851--66, 46 delar), öfversatte utländska vetenskapliga arbeten, bland dem Berzelius' stora kemi ("Traité de chimie de Berzélius", 1845--50), samt utgaf en mängd läroböcker och lexika öfver olika ämnen. Hans La chimie enseignée par la biographie de ses fondateurs (1865) är öfversatt på svenska under titeln "Kemiens grundsanningar, framställda, i lefnadsteckningar af dess heroer", 1870. H. dog 1878. R. T-dt. Hoeks [huks], Holl., "metkrokar", kallades grefvinnan Margaretas af Hainaut anhängare i striden (omkr. 1350) mot hennes son