Vilhelm V om herraväldet öfver Holland. Deras motståndare benämndes kabeljaouws ("kabeljo-fiskar"). Öfver Margaretas (d. 1356) och Vilhelms (d. 1389) grafvar rasade partistriden och slocknade först närmare midten af 1400-talet. Hoelty, L. H. Se Hölty. Hoeven [huven]. 1. Cornelis Pruys van der H., nederländsk naturforskare, f. 1792, blef 1824 professor i medicin i Leiden och vann anseende genom flere förträffliga arbeten i patologi och medicinens historia. Skrifter: Initia disciplinae pathologicae (1834), De arte medica (1840, 2 bd), De historia medicinae (1842), De historia morborum (1846), Examen anthropologique (1851) och Études de la vie humaine (1857). -- 2. Jan van der H., holländsk naturforskare, den föregåendes broder, f. 1801, blef 1822 filosofie och 1824 medicine doktor, kallades 1826 till e. o. professor i Leiden, hvarest han 1835 utnämndes till ordinarie professor i zoologi. I sitt hufvudarbete, Handboek der dierkunde (1827--33; 2:dra uppl. 1846 ff.), försökte han att ur fysiologisk synpunkt framställa hela zoologien. Många vigtiga monografiska arbeten af honom finnas dels i "Tijdschrift voor natuurlijke geschiedenis en physiologie" (1834--45), som han sjelf utgaf, dels i en mängd andra lärda tidskrifter. Af hans särskildt utgifna skrifter märkas ytterligare Recherches sur l'histoire naturelle et l'anatomie des limaces (1838), Redevoeringen en verhandelingen (1846), Bijdragen tot de naturlijke geschiedenis van den negerstam (1842) och Philosophia zoologica (1864). H. dog 1868. Hof. 1. Under hednatiden i Norden benämning på templet, till skilnad från harg, altare, och vi, helig plats i allmänhet. Hofvet var timradt af trä; uti detsamma stodo gudabilderna och de af sten byggda hargarna. (I gamla sagor talas om att "bränna hof och bryta hargar".) -- 2. En furstes bostad samt hans och hans familjs tjenare, hofstat. Denna betydelse saknar ordet i de gamla skandinaviska språken, hvilka i stället hafva uttrycken "hirþgarþer", konungsgarþer" och "hird" (se d. o.), men det erhöll den i 14:de årh. genom inflytande från Tyskland. -- Den upphöjda ställning, hvilken regenten såsom statens representant och öfverhufvud intager, gör det för honom nödvändigt att uppträda med en glans, som i det yttre gifver ett uttryck för hans makt. Genom häfd och lagstiftning utvecklades efter hand bestämda former för furstens och hofvets uppträdande -- hofceremoniel l. hofetikett --, hvilka under skilda tider och vid skilda hof varit olika. Sedan 1789 års stora franska revolution rör sig hoflifvet i Europa i friare och naturligare former än förr (jfr Etikett). Äfven omfattningen af begreppet hof har under tidernas lopp undergått stora förändringar. I äldre tider, då statens ämbetsmän betraktades såsom regentens enskilda tjenare, hörde alla ämbetsmän, som vistades i furstens närhet, d. v. s. hela centralregeringen, till hofvet, eller, från en annan sida sedt, bestreds centralförvaltningen af hoffunktionärer. Sådan var hofvets ställning i orienten, sådan blef den i romerska riket, sedan de republikanska ämbetena förlorat sin betydelse, och hos frankerna, sedan konungarna genom de stora eröfringarna vunnit ökad makt. Men då regeringsärendena tillväxte och krafven på speciella insigter ökades, uppstod en skilnad mellan egentlig hoftjenst och statstjenst: ur hofsysslorna utvecklade sig statsämbeten, hvarvid dock det historiska sammanhanget tydligt framträdde deruti att många af de gamla hoftitlarna för dem bibehöllos. De egentliga hofsysslorna öfvergingo i några stater (t. ex. Tyskland, Frankrike, England) under inverkan af feodalsystemet till ärftliga heders-ämbeten, hvilka dock efter hand förlorade all betydelse. I sammanhang med länsväsendets fall och den absoluta monarkiens uppkomst i det 16:de årh. erhöll hofväsendet en förändrad karakter, i det att hoftjensten nu blef en lifsuppgift och till följd deraf äfven förenad med fast lön. (Äfven förut voro hoftjensterna inkomstbringande, men inkomsterna voro tillfälliga ynnestbevis af fursten.) Hoftjensterna äro numera fullständigt skilda från statstjensterna och behandlas efter helt andra grundsatser än de senare: medan furstens förhållande till hoftjenarna är rent personligt och af enskild natur, bestämmes hans ställning till statstjenarna af politiska skäl. -- Hofvets utveckling har i Sverige följt samma lagar som i det öfriga Europa. Enligt 1809 års regeringsform står det under konungens enskilda styrelse, och han eger efter behag till- och afsätta alla beställningar vid detsamma. Hofvet underhålles af konungen medelst anslagen å riksstatens första hufvudtitel. Hvar och en af de till myndig ålder komna kungliga personerna har vanligen sin hofstat. Till konungens tjenstgörande hofstat räknas f. n. riksmarskalken, öfverste kammarherren, öfverhofstallmästaren, öfverhofjägmästaren, öfverstekammarjunkare, förste hofmarskalken, förste hofstallmästaren, chefen för konungens hofförvaltning, ståthållaren på Stockholms slott, öfverceremonimästare, kabinettskammarherrar, ceremonimästare, vice ceremonimästare, kammarjunkare, bibliotekarie, kammarpager, kammartjenare samt riksmarskalksämbetet och hofexpeditionen, hofkleresistaten med hofkonsistorium, de vid hofvet anställda läkare, hofmarskalksämbetet, hofstallstaten, hofjägeristaten, hofförvaltningen, ståthållareämbetena på Stockholms, Drottningholms och Svartsjö, Ulriksdals och Haga, Gripsholms samt Strömsholms slott, Djurgårdens styrelse, förvaltningen af de under f. d. Öfre borgrättens vård förr ställda medel samt hofstatens gratialkassedirektion. Enligt det af Johan III 1571 för hofvet utfärdade reglementet stodo två chefer, rikshofmästaren och hofmarsken, i spetsen för hofvet, men Karl IX uppdrog chefskapet åt en person, riksmarskalken, hvilkens titel af Karl XI ändrades till öfverste marskalk. Gustaf III återställde riksmarskalks värdigheten. F. n. (1883) är riksmarskalken chef för samtliga hofstaterna och särskildt för konungens hofstat. Chefskapet för drottningens hof tillkommer en öfverkammarherre, för kronprinsens en hofmarskalk. Till deras k. majestäters