synnerhet känd genom sitt stora arbete Samlinger af publique og private stiftelser, fundationer, gavebreve o. s. v. (vanligen kalladt "H:s Fundatser", 11 bd, 1755--80). Derjämte utgaf han de fyra sista banden af Pontoppidans verk "Danske atlas" (1768--81). -- 2. Tycho de H., den föregåendes broder, född 1714, höjesteretsassessor 1750, död 1754, författade Portraits historiques des hommes illustres de Dannemark (1746), hvilket arbete sedermera utgafs på danska, med förbättringar och tillägg, af Sandvig: "Historiske efterretninger om velfortjente danske adelsmänd" (1777--79). E. Ebg. Hofman (Bang). 1. Niels H., dansk naturforskare och landtbrukare, född i Vejle 1776, insattes 1784 till innehafvare af stamhuset Hofmansgave på Fyen och öfvertog 1801 skötseln af detsamma. Död 1855. H. författade flere botaniska afhandlingar, understödde unga vetenskapsmän och arbetade för jordbrukets höjande. -- 2. Niels Erik H., den föregåendes son, landtbrukare, född d. 18 Juli 1803, var 1831--42 schäferidirektör i Sverige, men öfvertog sistnämnda år arrendet af Hofmansgave och inrättade der (1843) en landtbruksskola, som verkade i elfva år och var mycket besökt. Efter faderns död blef han innehafvare af stamhuset. H. är en produktiv landtbruksförfattare (1850--56 utgaf han Meddelelser for landmänd, i tvångfria häften) och har med ifver verkat för förbättringar i de mindre jordbrukarnas ställning, för fruktträdsodling, för införandet af nya landtbruksmaskiner ("den svenska harfven") o. s. v. E. Ebg. Hofmann, Johann Christian Konrad von, tysk teolog, född i Nürnberg 1810, blef 1833 lärare i historia och hebreiska språket vid gymnasiet i Erlangen, 1835 privatdocent vid denna stads universitet, 1842 teologie professor i Rostock samt 1845 i Erlangen. 1863 valdes han till medlem af bajerska representationens andra kammare, hvarest han slöt sig till det nationella framstegspartiet. Genom detta afbrott i hans lärareverksamhet minskades i någon mån den mängd af åhörare, som 1850--60 (det mest lysande skedet af hans akademiska bana) ej blott från de flesta delar af Tyskland, utan ock från utlandet strömmat till hans föreläsningar. H:s teologiska ståndpunkt är strängt luthersk, ehuru han icke undgått all misstanke för bristande renlärighet. I sin vetenskapliga metod är han framförallt historiker. Detta framträder tydligt redan i hans första större arbete Weissagung und erfüllung (1841--44). Han betraktar der den heliga historien och bibeln, genom hvilken den bevarats åt efterverlden, såsom en lefvande organism. Profetian är för honom icke i främsta rummet en förutsägelse, utan historien sjelf i ordets form. Den heliga historiens fakta, den ur dem framsprungna profetiska förkunnelsen och dennas fullbordan i framtiden äro verk af en och samma helige ande och derför ett med hvarandra. H. bildade en talrik skola; hans vetenskapliga verksamhet var af en mycket ingripande betydelse. Död i Erlangen 1877. -- 1857 erhöll han adlig värdighet. Hans förnämsta skrifter -- utom den redan nämnda -- äro Der schriftbeweis (1852--56; 2:dra uppl. 1857--60), Die heilige schrift des neuen testaments, zusammanhängend untersucht (1862--81, 9 bd.; 2:dra uppl. bd. I 1869, bd. II 1872--77). Sedan 1846 var H. medredaktör af "Zeitschrift für protestantismus und kirche". Efter hans död utgåfvos Theologische ethik (1878), Encyklopädie der theologie (1879) och Biblische hermeneutik (1880). P. F. Hofmann, Friedrich, tysk skriftställare, f. 1813, var 1841--55 medarbetare i J. Meyers "Grosses konversationslexikon", blef 1858 redaktör af "Paynes panorama des wissens und der gewerbe" och inträdde 1861 såsom ständig medarbetare i den illustrerade tidningen "Gartenlaube". H. har utgifvit en mängd folk- och barnskrifter samt dessutom patriotiska, episka och dramatiska dikter. Hans skrifter, som äro mer betydande till omfång än till innehåll, utmärka sig för varm och djup känsla och en behaglig form. Särskildt förstår H. att, såsom få, gripa barnahjertat. Hofmann, August Wilhelm, tysk kemist, född 1818 i Giessen, arbetade en tid såsom assistent hos Liebig, men reste 1845 till London, der han anställdes såsom lärare vid den nyinrättade kemiska läroanstalten, hvilken under hans ledning snart erhöll stort anseende. Åt H. anförtroddes många vigtiga undersökningar. 1856--65 var han wardein vid engelska myntverket och valdes 1861 till president för "Chemical society" i London. 1862 uppdrogs åt honom af preussiska regeringen att organisera det kemiska laboratoriet i Bonn, och 1863 kallades han till Mitscherlichs efterträdare såsom professor vid Berlins universitet, 1865 derjämte till kemie professor vid Friedrich-Wilhelms-institutet i nämnda stad och till medlem af den vetenskapliga deputationen för medicinalangelägenheter. I Berlin gaf han en ny väckelse åt den kemiska forskningen, i synnerhet genom det af honom 1868 stiftade "Deutsche chemische gesellschaft". H:s vetenskapliga arbeten röra sig hufvudsakligen inom den organiska kemien. Hans upptäckter öfver ammoniaken och dess derivater bidrogo i väsentlig mån till typteoriens utveckling, och i den riktningen fortgick kemien sedan under åratal. Äfven den metod, som H. använde vid framställningen af de organiska baserna, vann allmän betydelse. Synnerligen vigtiga voro likaledes hans undersökningar öfver fosforbaser, polyaminer, cyanföreningar o. s. v. Om hans för industrien så betydelsefulla upptäckt (1858) af anilinfärgerna se d. o. Bland H:s öfriga arbeten märkas hans ytterst värderika rapport öfver de ur stenkolstjära erhållna färgämnena på paris-utställningen 1867 samt hans i förening med en mängd andra forskare med anledning af wien-expositionen 1873 utarbetade Entwickelung der chemischen industrie des letzten jahrzehnts. Såsom läroboksförfattare intager H. en hög rang genom sin Introduction to modern chemistry (1865). H. är sedan 1872 led. af sv. Vet.-akad. Hofmann. 1. Heinrich H., tysk historiemålare, f. 1824, gjorde sina grundläggande studier i