huslärare hos en prest i Bergens stift och biträdde honom derjämte i predikokallet. Efter ett års förlopp hade han samlat så mycket, att han kunde begifva sig till Köpenhamn, hvarest han studerade franska och italienska samt 1704 tog "teologisk attestats". Derefter måste han å nyo taga plats såsom huslärare, hos en magister Smidt (sedermera biskop i Bergen). Genom att läsa i denne mans dagböcker från en utländsk resa intogs H. af en sådan reslust, att han sålde allt hvad han egde samt med sextio riksdaler i fickan seglade med en holländsk skeppare till Amsterdam. Derefter besökte han Aachen, men kunde derifrån endast med yttersta svårighet, till följd af penningebrist, taga sig tillbaka till Amsterdam samt vidare hem (1705). Efter en vinters uppehåll i Kristianssand, hvarest han lefde på att gifva språklektioner, begaf han sig till England. I Oxford tillbragte han åren 1706--08, förtjenande sitt uppehälle med att gifva undervisning i språk och musik (flöjt, violin) och sjelf flitigt studerande. Sommaren 1708 återvände han till Köpenhamn, och sedan han gjort ett misslyckadt försök att förtjena något på att hålla föreläsningar öfver hvad han sett utomlands, begaf han sig s. å., som guvernör för en Povl Vindings son, till Dresden, men kom tillbaka redan 1709. Sistnämnda år upptogs han i "Borchs kollegium" (se Borch, Ole) och utgaf ej långt derefter sina första skrifter: Introduction til de europæiske rigers historie (1711), en verldshistoria i sammandrag, och Anhang til de europæiske staters historie (1713, ofullb.), en framställning af Tysklands, Englands och Hollands statsrätt, bägge arbeten, hvilka så till vida voro något nytt, som de meddelade vetenskapens resultat i en lättfattlig form på danska språket. Samtidigt utarbetade H. en vidlyftig, på källstudier grundad "Kristian IV:s och Fredrik III:s historie", hvilket arbete, ehuru det aldrig fullbordades eller trycktes, skaffade honom plats som "professor extraordinarius" vid universitetet -- utan lön. Med ett litet resestipendium anträdde han 1714 sin fjerde utländska resa, studerade derunder ett och ett halft år i Paris och tillbragte vintern 1715--16 i Rom. Efter återkomsten till Köpenhamn måste H. under den närmast följande tiden delvis lefva af understöd, som plägade gifvas fattiga studenter, ja till och med mottaga fattighjelp (20 riksdaler ur Trinitatis kirkes fattigkassa). Emellertid utgaf han ett moralfilosofisk-juridiskt arbete: Introduction til natur- og folkeretten (1716; 1728--63 utg. i fem uppl.) -- äfven detta bildande epok inom den dansk-norska literaturen, i synnerhet derigenom att författaren till förtydligande af sina påståenden anförde exempel ej endast från den grekisk-romerska, utan äfven från den nordiska forntiden. H. utnämndes till ordinarie professor 1717 i metafysik, 1720 i vältalighet och 1730 i historia. 1737 öfvertog han som "quaestor" vården af universitetets ekonomiska angelägenheter, ett åliggande, som han, till stort gagn för universitetet, skötte ända till 1751. Men det var ej såsom akademisk lärare, utan som skriftställare H. gjorde sin stora insats i folkets uppfostran. Det förnämsta vilkoret för detta hans stora värf låg naturligtvis i hans medfödda anlag: en klar uppfattning af det verkliga, i lifvet ingripande, jämte ett skarpt öga för ytligheten och dumheten samt en egen lust att sätta sig mot all häfdvunnen, men grundlös, på fördom hvilande auktoritet -- anlag, som torde kunna kallas företrädesvis norska. Dessutom hade H. uppehållit sig långa tider i Europas dåvarande kulturland och derunder umgåtts fullt ut lika mycket med menniskor som med böcker, hvartill hans många och långa fotvandringar gifvit ypperligt tillfälle. Genom allt detta hade han vunnit en allmänbildning, som visserligen hvilade på humanistisk grund, men som upptagit den moderna klassiska literaturens bildningsfrön och gjort dem fruktbärande i en mångsidig, förståndsklar literatur på modersmålet. Detta var något helt annat än den väsentligen latinska och för massan af folket ofruktbara lärdom, som, i norden och Tyskland, framgått ur de genom reformationen återuppväckta humanistisk-vetenskapliga sträfvandena, under det att den andliga utvecklingen samtidigt på många sätt hämmades af kyrkligt pedanteri, kälkborgerliga ståndsfördomar och grof vidskepelse. För H. blef det en hufvuduppgift att söka lyfta sina landsmän (danskar och norrmän) upp till samma höjd af allmänbildning, som han funnit i de vesteuropeiska kulturlanden, att utbilda modersmålet till ett kulturspråk genom en literatur, som kunde blifva af lika stort inflytande på massan af folket som den franska och den engelska, samt derigenom åt Danmark-Norge häfda en sjelfständig plats bland verldens riken. Detta blef hans lifs fullt medvetna mål, hvilket han på åtskilliga vägar sökte att uppnå: som skald, historieskrifvare och moralfilosof samt slutligen genom storartade stiftelser. Men under striden mot fördomar och ytlighet framträdde hos honom något, om hvars betydelse han från början knappast var medveten, men som dock blef hans förnämsta medel och som gaf alstren af hans penna deras utmärkande prägel samt deras bestående värde, humorn. I århundradena före H. visade sig en egendomlig benägenhet att taga äfven de allvarligaste saker humoristiskt-satiriskt, t. ex. i reformationstidens stridsskrifter, i tal och bref, icke minst konungarnas (Gustaf I, Karl IX, Gustaf II Adolf, Kristian IV), i dagböcker och memoarer (bergensaren Absalon Pedersens från 16:de årh., Leonora Kristinas "Jammers minde" från det 17:de) m. m. Men den lärda bildningen och främmande mönster hade trängt detta humoristiska anlag tillbaka, så att det i den sjablonmässiga literaturen framträdde endast sällan och matt, allra mattast der, hvarest det snarast bort hafva visat sig, i tidehvarfvets dramatiska forsök. Genom H. bröt det slutligen med öfverraskande kraft fram i literaturen och gaf ej allenast allt hvad han behandlade en egendomlig prägel, hvari alla nordbor igenkände något af sitt eget innersta väsende, utan också skänkte åtminstone en del af hans skapelser den eviga ungdom och den verldsbetydelse, som endast verkligt klassiska arbeten kunna erhålla. Den