begifvande, en liten qvick tillfällighetsdikt, Den jydske fejde, riktad mot en jylländsk prest, som funnit sig sårad af att hans namn förekom i en af komedierna. 1727 utgaf H. Epislola Holgeri Dani ad Burmannum, hvari han, anspelande på visan om Holger danske, bemötte några för Danmark förklenliga yttranden af en holländsk professor, Burmann, och 1729 Danmarks og Norges beskrivelse (ny uppl. 1749, under titeln Danmarks og Norges geistlige og verldslige stat). Med detta arbete, som helt och hållet saknade föregångare inom literaturen, återvände H. för lång tid till "allvarliga" sysselsättningar. Den nästa frukten deraf blef Danmarks riges historie fra de äldste tider til og med Frederik III (1732--35, ny uppl. 1753--54; senare utg. i Rahbeks "H:s Udvalgte skrifter"), grundad på källstudier och kritik, lifligt, klart berättad och af H:s friska humor genomträngd, det första arbete, i hvilket gjordes försök till en periodindelning efter hvarje tidsålders hufvudkarakter, och den första med historisk konst utförda historia öfver Danmark efter Saxos. Samtidigt skref han tvänne skolböcker: Synopsis historiae universalis (1733) och Compendium geographiae (s. å.) samt, sedan han fullbordat Danmarks historia, Bergens beskrivelse (1737), grundad på en handskrift af Edvard Edvardsen (d. 1694), och Almindelig kirkehistorie (1738; från Kristus till reformationen), ett arbete, hvilket var lika nytt inom den danska literaturen som "Danmarks riges historie", och i hvilket han ställer sig på en mycket objektiv ståndpunkt i förhållande till de olika läroriktningarna. Dertill slöt sig Jödisk historie (1742). H. utgaf vidare ett par samlingar historiska karakteristiker i Plutarchos' manér, Berömmelige mänds og heltes sammenlignede historier (1739) och Heltinders eller navnkundige damers sammenlignede historier (1745). Genom sin verksamhet som historieskrifvare skapade H. en ny historisk stil i Danmark och grundlade en historieskrifning på modersmålet. Hans arbeten på detta område spriddes äfven i utlandet och invecklade honom i polemik med svenska historieforskare, särskildt Arckenholtz. Emellertid hade H. funnit andra sätt att gifva uttryck åt resultaten af sin fria forskning beträffande menniskolifvet och samfundsförhållandena. Den ena formen derför var poesien (till största delen latinsk). Dit höra hans i Opuscula latina (1737) intagna Epigrammata och i synnerhet hans namnkunniga, troligen redan före 1730, under påverkan af "Gullivers travels" (1726) samt en resebeskrifning af norrmannen A. Kristensen (1728), påbörjade och länge i stillhet utarbetade parodi Nicolai Klimii iter subterraneum (Leipzig 1741), som genom den oförskräckthet, hvarmed många ännu starka, i synnerhet religiösa fördomar angrepos, genom den träffande satiren öfver de europeiska folkens karakteristiska dårskaper samt slutligen genom planläggningens originalitet och framställningens torra humor väckte stor förbittring hos några, i synnerhet "de helige", men på samma gång fick en oerhörd spridning. Redan 1741 öfversattes "Nils Klim" på tyska, holländska och franska, 1742 första gången på danska, 1746 på svenska, senare på isländska (otryckt), 1783 på ungerska och 1819 på polska. 1746 utgaf H. Mindre poesier, bland hvilka en ny dikt på danska, Daphnis blodbad, som handlar om "katten Monsonius, der bliver munk for bedre at kunne overraske muus og rotter", är riktad mot det religiösa hyckleriet, hvilket H. äfven i sina senare komedier ständigt angriper. Sina idéer framställde han äfven i spridda uppsatser, till en del i form af bref. Dit höra: H:s lifliga sjelfbiografi i tre Epistolae ad virum perillustrem (1727, öfversatta på danska 1745, på tyska s. å. och på engelska 1827), vidare Moralske tanker (1744, på tyska 1745, på holländska 1747, på franska 1749), i synnerhet vigtiga derför att de tydligen angifva H. som en troende kristen, men med öfvervägande riktning åt det praktisk-moraliska och med föga fallenhet för kristendomens mystiska sida, derefter Epistler (1748--54; tillsammans 446 st.), små följetongsartade betraktelser i alla möjliga ämnen, och slutligen Moralske fabler (1751) ett svagt ålderdomsarbete. H. var ogift och nödgades för sin helsas skull föra ett stilla och indraget lif. Han samlade derför en stor förmögenhet, som han lade ned i själländska jordagods. Af dem upprättades 1747 ett baroni under hans namn, på sådana grunder, att baroniet skulle tillfalla Sorö ridderliga akademi, hvilken återupprättades som en skola för statsvetenskap och historisk allmänbildning; derjämte skulle nämnda akademi ärfva hans boksamling. H. dog i Köpenhamn d. 28 Jan. 1754. Året derpå nedsattes hans lik i Sorö kyrka. Vid hufvudingången till den nya k. teatern i Köpenhamn aftäcktes 1875 hans bronsstaty (modellerad af Stein), och snart skall hans staty resas äfven i Bergen (den kommer att modelleras af J. Börjeson). -- Holbergsliteraturen är mycket omfångsrik och växer beständigt. En god öfversigt af densamma finnes meddelad i N. M. Petersens "Bidrag til den danske literaturs historie". C. R. Holbäk, stad i norra delen af Själland, vid södra kusten af Holbäkfjorden (en arm af Isefjorden), vid jernvägen mellan Roskilde och Kalundborg. 3,265 innev. (1880). Ganska betydlig handel, i synnerhet med spanmål. H. är en gammal stad. I 13:de årh. byggdes der en borg, som 1659 förstördes af svenskarna. E. Ebg. Holbäk amt, amt i nordvestra delen af Själland, mellan Isefjorden och Stora Belt. Areal 1,700 qvkm. 88,300 innev. (1880). Kusterna äro djupt inskurna, och flere uddar skjuta ut i hafvet. De betydligaste af dessa äro Asnas och Refsnäs, som omsluta Kalundborgsfjorden, samt Själlands ödde på halfön Odsherred. På Draget, den landtunga, som förbinder Odsherred med det öfriga Själland, ligger Vejrhöj, en af Själlands högsta punkter, 122 m. Det mest betydande vattendraget är Åmose-ån l. Halleby-ån; de största sjöarna äro Tis-sjön och den natursköna Skarritsjön. Landet är fruktbart. 1876 användes af amtets hela areal 70,840 har till odling af säd, rotfrukter och