genom att sätta upp som segerlön (sigrmál) en penningesumma lika stor med den omtvistade egendomens värde. Bestämmelserna i detta afseende voro för öfrigt olika på olika tider. På Egil Skallagrimssons tid var det holmgångslag att, om den utmanande segrade, han skulle hafva som segerlön det han hade fordrat; men blef han sårad, skulle han lösa sig med så mycket gods, som förut vardt bestämdt, och om han föll i holmgången, så hade han förbrutit all sin egendom till segraren, som då blef hans arfvinge. Den sistnämnda bestämmelsen kunde lätt gifva anledning till missbruk, och i sagorna klagas det ock flerestädes öfver slagskämpar, som begagnade holmgången såsom ett beqvämt sätt att förvärfva sig land och lösören. -- Såsom sjelfva namnet antyder, försiggick holmgången ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Der tillgång på dylika holmar saknades, omgaf man med ett stängsel stridsplatserna, som dock behöllo sin gamla benämning. Att utmana till holmgång kallades på norrönaspråket at skora á holm, at skora á til holmgöngu; och om den utmanade ej mötte på utsatt tid och ort, förklarades han af sin vedersakare såsom hvar mans niding. Af de skildringar, som sagorna förvarat angående holmgång, synes det, som om man i äldre tider gått tillväga ungefärligen på samma sätt som vid det enklare enviget. De holmgångar, som omtalas i Egilssagan, och i hvilka Egil segrade, tyckas åtminstone hafva varit strider, der alla sätt att skada sin fiende ansågos tillåtna. Så omtalas det, att när en arfstvist mellan Egil och norrmannen Atle den korte skulle afgöras genom holmgång, kastade Egil efter en stunds fläktande bort sina vapen, rusade på sin motståndare och fällde honom till marken samt bet som ett rofdjur af honom strupen. Till följd af denna gräsliga seger tillegnade sig ock Egil den omtvistade jordegendomen. Noggrannare beskrifves en holmgång mellan den isländske skalden Kormak Agmundsson och hans landsman Berse. De stridande skulle stå, heter det, på en fäll eller pelskappa, som höll fem alnar mellan snibbarna och hade öglor i hörnen; dessa öglor skulle fästas om trästabbar med hufvud på ena änden, hvilka hufvud kallades tjösnur. Den, som utbredde fällen, skulle gå till tjösnurna i en sådan ställning, att han såg himlen emellan sina ben och höll sig i öronsnibbarna, under det han uttalade en formel, som sedan upptogs i offerbönen, hvilken kallades tjösnublót. Det skulle vidare vara tre med linier betecknade rum af en fots bredd rundt omkring fällen, och utanför dessa tre rum fyra stänger, som kallades haslor (höslur); en sålunda begränsad stridsplats sades vara en haslad vall. Hvar kämpe skulle hafva tre sköldar, och när dessa voro sönderhuggna, skulle de träda in på fällen, äfven om de förut vikit utom den, samt derefter försvara sig endast med sina huggvapen. När någon blifvit sårad, så att det kom blod på fällen, var man ej pligtig att kämpa längre. Steg man med den ena foten utom haslorna, sades man vika; steg man utanför dem med bägge fötterna, ansågs man fly. -- Utom enviget och holmgången omtalas på ett ställe ännu ett slags tvekamp, den s. k. kargången, som bestod deri att de stridande innestängdes i ett öfvertäckt kar och der i mörkret vexlade hugg med hvarandra. -- Omkr. 1006 afskaffades holmgången på Island, till följd af den olyckliga tvisten mellan Gunnlög Ormtunga och Skald-Rafn. Enligt en uppgift i Grettessagan vardt holmgången förbjuden i Norge omkr. 1012. (Jfr Duell och Envig.) Th. W. Holmgård, ett stort rike med en borg eller hufvudstad af samma namn, i den nordliga delen af Gårdarike (se d. o.). Namnet tillkommer närmast landet mellan Ladoga och Onega. Men från dessa trakter sträckte riket H. sig dels något mot söder, dels från Ladogasjön upp mot Hvita hafvet. De gamle nordborna stodo i liflig förbindelse med detta rike. Staden H. antages vanligen vara det bekanta, af Rjurik anlagda Novgorod (jfr dock Bjarmaland). Th. W. Holmia, latiniseradt namn på Stockholm. -- Holmiensis, stockholmare. Holmium. Se Erbium. Holmlund, Josefina, landskapsmålarinna, född i Stockholm d. 21 Febr. 1827, har egnat sig åt konsten under ledning först af T. Billing, sedan af Edv. Bergh samt slutligen af sin svåger, den norske landskapsmålaren Möller i Düsseldorf, der hon studerade under ett års tid. Alltifrån 1850-talet hafva hennes taflor varit synliga å konstakademiens utställningar eller i Konstföreningen och i stort antal spridts bland konstvänner och samlare. Hon har behandlat såväl svenska som norska ämnen, särdeles högfjällsutsigter. -rn. Holmlösen. Se Holmgång. Holm-major, sjöv., kallades under 1600- och förra hälften af 1700-talet den officer, som biträdde varfsamiralen i Karlskrona och holmamiralen i Stockholm vid varfvets skötande. Holm-majoren hade kommendörs rang. Vid varfven funnos äfven flere andra befattningar, som voro uppkallade efter Holmen l. Skeppsholmen i Stockholm, såsom holm-kapten, holmkommissarie och holmbokhållare. L. H. Holmogori. Se Bjarmaland. Holmqvist, Johan Henrik, prest, född i Halmstad d. 7 Febr. 1801, blef student i Lund 1819 och filos. doktor 1823 samt prestvigdes 1825. H. blef 1853 kyrkoherde i Qville. Vid de båda första allmänna kyrkomötena, 1868 och 1873, representerade H. Göteborgs stifts presterskap, och vid Upsala universitets jubelfest 1877 utnämndes han till teol. doktor. Till Lunds universitet skänkte han vid två särskilda tillfällen ett kapital af tillsammans 20,000 kr. till en stipendiefond. Död d. 28 Okt. 1879. Såsom den förnämste företrädaren på sin tid af den s. k. schartauanska riktningen hade H. stor betydelse och utöfvade ett ofantligt inflytande såväl inom sitt stånd som inom en stor del af den svenska församlingen. 1882 utgåfvos Kyrkliga tal. Holmsbo, lastageplats i Buskeruds amt i Norge, på Drammensfjordens östra strand. 455 innev. (1875). Mycket besökt badort, O. A. Ö.