inomhus (1879) m. fl., har H. i stora kretsar spridt kunskap om och väckt intresse för insektverlden, som har så stor betydelse för menniskans ekonomi. Bland H:s öfriga utgifna arbeten märkas: Anvisning att igenkänna Sveriges vigtigare löfträd och löfbuskar under deras blad- och blomlösa tillstånd (1861), Handbok i zoologi (däggdjuren och foglarna, 1865--71), Duf- eller hönshöken med alla dess kännetecken (1866; 2:dra uppl. 1876), Om småfoglarne. Den nytta de göra och det skydd de behöfva (1869) samt Om konstgjorda fogelbon och deras innebyggare (1870). De båda sistnämnda afhandlingarna hafva kraftigt bidragit till framkallande af skydd för de nyttiga småfogiarna. O. T. S. 3. Holmgren, Alarik Frithiof, universitetslärare, fysiolog, den föregåendes broder, född i Vestra Ny socken i Östergötland d. 22 Okt. 1831, blef 1850 student i Upsala, 1857 med. kandidat, 1860 licentiat och 1861 med. doktor, sedan han offentligen försvarat en afhandling Om den hvita blodcellen. Under sin studietid hade H. flere gånger på förordnande bestridt praktiska läkaretjenster; men sedan han 1861 utnämnts till adjunkt i teoretisk och praktisk medicin vid Upsala universitet, egnade han sig uteslutande åt fysiologien. Efter att 1861--62 för studier i nämnda vetenskap hafva vistats i Wien, förordnades han 1862 att tills vidare meddela undervisning i fysiologi vid universitetet i Upsala och inrättade för detta ändamål s. å. derstädes ett fysiologiskt laboratorium, det första i riket. 1864 utnämndes han till professor i fysiologi. För vetenskapliga forskningar har H. flere gånger besökt utlandet, t. ex. Berlin och Wien 1863--64, Heidelberg 1869--70 och Paris 1875. Dessutom har han tagit verksam del i flere af de under de två senaste årtiondena hållna naturvetenskapliga och medicinska kongresserna samt såsom deputerad representerat Upsala universitet vid särskilda högtidliga tillfällen i in- och utlandet. Bland H:s många vetenskapliga undersökningar, af hvilka de flesta ursprungligen äro offentliggjorda i Upsala läkareförenings förhandlingar, hvarifrån en stor del öfversatts till främmande språk, märkas främst hans i början af 1870-talet begynta, med utomordentlig energi fortsatta, men ännu icke afslutade, utförliga arbeten öfver färgblindheten, hvilka äfven i praktiskt hänseende hafva ledt till högst betydande resultat. De vigtigaste af H:s dithörande afhandlingar äro: Om den medfödda färgblindhetens diagnostik och teori ("Nord. med. ark.", 1874), hvari han utförligt redogör för sin metod att genom sefirgarnsdockor snabbt uppvisa färgblindheten och dess olika arter, Om färgblindheten i dess förhallånde till jernvägstrafiken och sjöväsendet (1877), hvilket arbete öfversattes till franska, tyska, engelska, ryska och italienska, Om de färgade skuggorna och färgblindheten (1878), Om pupillarafståndet hos färgblinda (1879) samt Huru de färgblinda se färgerna (1880) En uttömmande framställning af ämnet i hela dess vidd förberedes f. n. (1883) af H. Bland frukterna af hans forskningar på andra områden af hans vetenskap böra nämnas följande, i Upsala läkareförenings förhandl. införda, uppsatser: Undersökningar rörande iris' rörelsemekanism med tillhjelp af calabar och atropin (1866), Om den verkliga naturen af den positiva strömflutktuationen vid en enkel muskelryckning (1867), Om retina strömmen (1871), Om synpurpurn och retina strömmen (1878), Om Försters perimeter och färgsinnets topografi (1872), Om en spirograf (1873), Blodcirkulationen i grodlungan (1874) och Om halshuggning betraktad från fysiologisk synpunkt (1876; äfven särskildt utg.) samt Ueber den mechanismus des gasaustausches bei der respiration (Wiener sitzungsberichte, 1862) och Om den elektriska strömfluktuationen hos den arbetande muskeln (Upsala univ. årsskrift, 1874). H. är en stor vän af kroppsöfningar. 1865--82 var han ordförande i Upsala studentkårs skarpskytteförening och stiftade 1874 Upsala studentkårs gymnastiska förening, hvars ständige ordförande han varit. I Tankar om kroppsöfningar såsom ett af vårt folks angelägnaste behof (1881) har han kraftigt manat till kroppens vård och utbildning. H. är ej endast vetenskaps- och idrottsman, han intager äfven ett framstående rum såsom talare och skald. Sina i kalendrar, tidningar och mötesförhandlingar spridda tal och dikter har H. utgifvit i En samling tillfällighetsdikter och tal (1882). H. är ledamot af Vetenskapssocieten i Upsala (1873), Vitterhets- och vetenskapssamhället i Göteborg (1878), Vetenskapsakademien (1880) och af flere utländska vetenskapliga samfund. R. T-dt. Holmgång kallades i den skandinaviska nordens forntid en tvekamp, hvarigenom tvister äfven rättsligen afgjordes. De gamla sagorna skilja stundom mellan två slags tvekamp, nämligen holmgång och envig, men bruka på andra ställen båda benämningarna utan åtskilnad. Hufvudsakliga olikheten mellan de båda arterna af tvekamp bestod deruti att holmgången, som oftare brukades inför rätta såsom ett bevisningsmedel, var förenad med flere formaliteter. Vid enviget var rummet, der de kämpande rörde sig, mindre begränsadt, och de fingo använda äfven andra vapen än svärdet samt buro sjelfve sina sköldar. Holmgången skulle deremot, åtminstone i sin utvecklade form, försiggå på en utbredd fäll eller pelskappa; de stridande brukade endast svärd af en viss längd och vexlade i ordning hugg med hvarandra, hvarjämte de hade lof att begagna tre sköldar hvardera, hvilka dock ej höllos af kämparna sjelfve, utan af deras sköldsvenner. När holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början då gällande holmgångslag framsägas af den utmanande; deremot hade den utmanade, liksom i det egentliga enviget, rätt att gifva första hugget och att ställa annan man i sitt ställe. Tvekampen åtföljdes af offring: en oxe, som kallades blotnöt, skulle offras af segervinnaren, eller ock offrade före stridens början hvarje kämpe sitt särskilda blotnöt. Den, som blef först sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande af en summa, holmlösen, som vanligen utgjorde tre marker silfver. När holmgången gällde besittningen af egendom, plägade den utmanande ofta visa sin oegennytta