lemnade han detta fack, men fortfor att, ehuru utan egentlig framgång, uppträda både i tragedien och lustspelet, tills han 1872 afgick från scenen. 1848--49 utmärkte han sig som "månadslöjtnant" på en kanonbåt. H. har äfven uppträdt som dramatisk författare med idyllen Majgildet (1832) och Kristian den anden (1834). Hans hustru, Elisa Frederikke Margrete Heger (dotter af skådespelareparet Heger, född d. 23 Nov. 1811), debuterade på scenen 1827 samt kom genom sin ädla personlighet och rena qvinlighet i stor gunst hos publiken. Hon var framstående i synnerhet i tragiska roler. Hon lemnade teatern 1870. -- 2. Charles Frederik H., dansk dramatisk författare, den föregåendes son, född 1834, blef officer 1853 och kapten 1874. Han har för "Folketeatret" skrifvit åtskilliga nutids-dramer, bland hvilka En sand demokrat (1870), En extravagant kone (1871) och Hverdagsfolk (s. å.) äro de bästa, samt flere mer eller mindre själfständiga bearbetningar af utländska stycken. Han är en af de bättre bland Danmarks yngre skådespelsförfattare. 1. E. Ebg. 2. C. R. Holst, Hans Peter, dansk författare, född i Köpenhamn d. 22 Okt. 1811, var 1836--61 lärare vid "Landkadet-akademiet", 1859--60 redaktör af "Berlingske tidende" och från 1875 under en kort tid scenisk instruktör vid kungliga teatern. 1851 fick han professors titel. Genom en vacker dikt med anledning af Fredrik VI:s död (1839) tilldrog han sig först uppmärksamhet. Sedermera har han skrifvit lyriska dikter, af hvilka i synnerhet åtskilliga reseskildringar från Italien, i samlingen Ude og hjemme, äro friska och tilltalande, samt en större episk dikt, framkallad af 1848 års krig, Den lille hornbläser (1849; "Den lille hornblåsaren", 1851, öfvers. af L. A. Ekmarck). Äfven såsom dramatiker har H. uppträdt (Gioacchino, flere tillfällighetsstycken), hvarjämte han varit en flitig öfversättare, i synnerhet i den af honom sjelf redigerade tidskriften "For romantik og historie" (från 1868). Alstren af H:s penna utmärka sig mera genom smakfull form än genom originelt innehåll. C. R. Holst, Johan Gustaf von, djurmålare, född i Stockholm d. 15 Mars 1841, blef 1861 officer vid Lifgardet till häst, der han 1875 befordrades till ryttmästare. 1870--73 var han derjämte ordonnansofficer hos hertigen af Dalarna. Sina studier i målarekonst begynte han 1865 för Nils Andersson och besökte 1867 konstakademien. Sedan har han öfvat sig i målning hos Jos. Stevens i Bruxelles (1871) och i teckning hos Gussow vid konstakademien i Weimar (1873). 1874 studerade han hos professor Charles Verlat derstädes. H. valdes 1881 till agré af konstakademien i Stockholm. Alltifrån 1868 har han i akademien och konstföreningen utställt taflor, af hvilka de flesta framställt hundar i rörelse eller hundporträtt, merendels med en humoristisk uppfattning eller i en karikatyrartad sammansättning. H. tillhör den riktning inom djurmåleriet, hvilken står i närmare frändskap med genren än med det äldre, stränga slaget af djurframställning. Landseer, Grandville och andra hafva visat hvilka utomordentliga framgångar kunna vinnas genom lyckligt funna motiv och skarp blick för det karikeradt menskliga hos vissa djur. H. går synbarligen i dessa mästares fotspår, utan att man kan säga, att han uteslutande följer dem eller försummar naturstudierna. Bland hans målningar må nämnas Råtthund på lur (1868), Lurad räf (1875), Rapphönshund i arrêt (s. å.) och En forskare (1880). -rn. Holstebro, dansk stad, i vestra Nörrejylland, Ringkjöbing amt, 49 km. v. om Viborg och 41 km. n.ö. om Ringkjöbing. 2,559 innev. (1880). Staden genomflytes af Storån (äfven kallad Holstebro-ån) och står i jernvägsförbindelse med Struer (sedan 1866) och Ringkjöbing (sedan 1875). Handeln går till största delen öfver lastageplatsen Struer, vid Limfjorden, 15 km. n. om H., men stora kreatursmarknader hållas i staden, till hvilken höra vidsträckta jordar. H. omtalas redan 1287. E. Ebg. Holstein, 1474--1864 hertigdöme, förenadt med Danmark, numera en del af den preussiska provinsen Schleswig-Holstein, begränsas i n. af Eider och Eider-kanalen, i v, af Nordsjön, i s. af Elbe och Hamburg, i s.ö. och ö. af det forna hertigdömet Lauenburg, Lybeck, Mecklenburg och Östersjön. Det oldenburgska furstendömet Lybeck samt fristäderna Hamburgs och Lybecks områden bilda enklaver i H. H. omfattar 8,385 qvkm. och beräknas hafva omkr. 580,000 innev. Mellersta delen af landet utgöres af Lüneburg-hedens fortsättning, en delvis ljung- och skog-bevuxen sandslätt; den östra delen är en utmärkt fruktbar, kuperad nejd, och i vester utbreder sig ett flere mil bredt marskland, det gamla Ditmarsken. De förnämsta vattendragen äro gränsfloderna Elbe och Eider samt Trave och Schwentine. H:s forna hufvudstad var Glückstadt. Om H:s näringar, förvaltning m. m. se Schleswig-Hol-stein. Det landområde, som nu kallas H., hette i äldre tider Nordalbingia och omfattade fyra landskap, Ditmarsken (i vester), Stormarn (i söder), Holstein (midt i landet) och Wagrien (i öster), samt beboddes hufvudsakligen af sachsare, hvilka i Ditmarsken voro blandade med friser och i Wagrien med obotriter (en slavisk stam). Ditmarsken, Stormarn och H. eröfrades omkr. 804 af Karl den store, hvarefter de två sistnämnda landen uppgingo i hertigdömet Sachsen, under det att Ditmarsken kom att tillhöra grefvarna af Stade. Lothar af Supplingenburg, som 1106 blef hertig af Sachsen, förlänade 1111 grefskapen H. och Stormarn åt Adolf I af Schauenburg (d. 1131). Dennes efterträdare, Adolf II (1131--64), förvärfvade 1141 Wagrien, hvilket den tyske konungen Otto I (936--973) eröfrat från obotriterna. Den krigiske och äregirige Adolf III (1164--1203) inblandade sig i Danmarks inre förhållanden och sökte eröfra Ditmarsken, som 1200 ställt sig under dansk öfverhöghet, men blef af konung Knut VI:s af Danmark broder, hertig Valdemar (sedermera konung Valdemar Sejr), 1201 tillfångatagen och 1203 nödgad att afträda sina