besittningar till Danmark. Hans son, Adolf IV (1203--39) återtog sina fäders land, sedan Henrik af Schwerin 1223 tillfångatagit Valdemar Sejr, samt blef 1225 af Valdemar erkänd såsom grefve af H. Då han 1239 nedlade regeringen, skiftades H. mellan hans båda söner, Johan I (1239--63), stamfader för den kielska linien (utdöd 1321), och Gerhard I (1239--90), stamfader för den itzehoeska. Den senare linien delade sig 1290 i tre grenar, H.-Plön, H.-Pinneberg-Schauenburg och H.-Rendsburg. Trots dessa delningar utgjorde H. dock fortfarande en politisk enhet, och grefvarna -- "die getheilten herren", såsom de kallades -- förpligtade sig 1307 i ett fördrag med sin länsherre, hertigen af Sachsen-Lauenburg, att icke genomföra en fullständig söndring af landsdelarna, utan att alltid gemensamt taga H. i förläning. Den andre grefven af H.-Rendsburg, Gerhard III den store (1304--40), hvilken 1315 trädde i länsförhållande till konung Erik Menved af Danmark, bemäktigade sig 1316 större delen af den kielska liniens land och tilltvang sig 1330 af Erik Menveds efterträdare, Kristoffer II (1319--32), Fyen såsom ärftlig förläning och Nörrejylland såsom pant för krigskostnader samt utöfvade såsom sin systerson hertig Valdemars förmyndare styrelsen öfver Sönderjylland (till 1336). Hans stora välde sönderföll efter hans död, men hans son Henrik II den jernhårde (1340--85) lyckades 1375 bemäktiga sig Sönderjylland, och drottning Margareta såg sig 1386 tvungen att öfverlemna detta land, som sedermera kallades Slesvig, som ärftligt län åt Henriks son Gerhard VI (1385--1404). Då huset H.-Plön 1390 utdog, ärfde han dettas besittningar. Han gjorde äfven ett försök att eröfra Ditmarsken, och hade han lyckats deri, skulle han hafva varit herre öfver hela H. (så när som på det lilla område, hvilket tillhörde H.-Pinneberg-Schauenburg i mellersta H.), men han stupade på ett tåg mot ditmarskerna. Hans söner, Henrik IV (1404--27) och Adolf VIII (1427--59), kämpade med stor framgång omkr. 25 år mot konung Erik af Pommern, hvilken förgäfves sökte åt Danmark återvinna Slesvig. När Adolf 1459 afled utan afkomlingar, skulle de holsteinska landen tillfallit den pinneberg-schauenburgska grenen, och Slesvig såsom ledigt län indragits till danska kronan. Men danske konungen Kristian I af Oldenburg, som Adolf bestämt till sin efterträdare, lät af ridderskapet i Slesvig och H. välja sig, 1460, till dessa lands herre, hvaremot han s. å. i de s. k. landsprivilegierna försäkrade, att de båda landen aldrig skulle åtskiljas. Ej långt derefter afstod den pinnebergska linien för 43,000 gulden från sina arfsanspråk. Den sammankedning af det danska Slesvig och det tyska H., som Kristians okloka politik föranledt, skulle i framtiden bära sorgliga frukter för Slesvig och Danmark. H. upphöjdes 1474 till hertigdöme af kejsar Fredrik III, och med detsamma införlifvades Ditmarsken, ehuru föreningen dock till en början egde rum endast till namnet. Efter Kristians död (1481) blefvo hans båda söner, Hans och Fredrik, 1482 gemensamt hyllade såsom hertigar af Slesvig och H., och 1490 företogo de på Gottorps slott (i södra delen af Slesvig) en delning af hertigdömena. hvarvid konung Hans (d. 1513) erhöll det efter slottet Segeberg (i Holstein) uppkallade segebergska området och Fredrik det gottorpska. När Fredrik efter sin brorson Kristian II:s afsättning 1523 valdes till konung i Danmark och Norge, upphörde denna delning af hertigdömena. Under Fredriks regering (1523--33) vann reformationen insteg i Slesvig och H. 1544 delade hans tre äldsta söner hertigdömena så, att konung Kristian III (1533--59) erhöll Sönderborg, hertig Hans d. ä. (d. 1580) Haderslev och hertig Adolf (d. 1586) Gottorp. Från denne Adolf härstammar det ryktbara holstein-gottorpska huset, som 1751--1818 satt på Sveriges tron samt ännu innehafver (sedan 1762) kejsaredömet Rysslands och (sedan 1773) storhertigdömet Oldenburgs. Den haderslevska linien utdog (1580) med sin stiftare, och dess område delades mellan linierna Sönderborg och Gottorp. Den sönderborgska hade emellertid förgrenat sig i två linier, den kungliga och den hertigliga, enär konung Fredrik II (1559--88), Kristian III:s son, 1564 gifvit sin yngste broder, Hans d. y. (d. 1622), från hvilken den ryktbara slesvig-holstein-sönderborg-augustenborgska linien (se Augustenborg) härstammar, några områden i Slesvig och H., ehuru utan andel i regeringen. Den kungliga och den gottorpska grenen regerade i vissa fall gemensamt, men i andra hvar öfver sin del af hertigdömena. Medlemmarna af båda grenarna voro, såsom hertigar af H., vasaller af Romerska riket; men hertigen af H-Gottorp var tillika för sin andel af Slesvig länspligtig under danska kronan. Enligt tysk länsrätt voro alla linierna -- äfven den hertigliga sönderborgska -- arfsberättigade till H., och enligt fördraget i Odense 1579 blef samma arfsordning gällande i Slesvig. Då linien H.-Pinneberg-Schauenburg 1640 utslocknade, delades dess land mellan Danmark och den gottorpska grenen. (Den gottorpska andelen såldes dock 1649 till Christian Rantzau och blef 1650 förklarad för ett riksomedelbart grefskap, Rantzau, som 1726 införlifvades med den kungliga delen af H.) H:s historia under de följande århundradena bestämmes hufvudsakligen af striderna mellan den kungliga sönderborgska linien och det gottorpska huset, hvilket både genom äktenskapliga och politiska band förenades med Danmarks fiender, de svenske konungarna. Konung Karl IX tog till gemål en prinsessa af detta hus, hertig Adolfs dotter, Kristina. Hertig Adolfs fjerde efterträdare (de föregående voro Fredrik 1586--87, Filip 1587--90, Johan Adolf 1590--1616), Fredrik III (1616--59), hvars dotter Hedvig Eleonora var förmäld med Karl X Gustaf, deltog i dennes krig mot Danmark och förvärfvade genom freden i Roskilde (1658) suveränitet öfver sin andel af Slesvig; och trots alla Danmarks fientliga mått och steg bibehöllo Fredrik III:s son Kristian Albrekt (1659--94) och sonson Fredrik IV (1694--1702), Karl XII:s svåger, denna suveränitet med svensk hjelp. Under det stora nordiska kriget (1700--21), som