(d. 5 Febr. 1864) och Dybböl (d. 18 Apr. s. å.). Sedan äfven ön Als fallit i deras händer (d. 29 Juni), måste Danmark begära stillestånd och slutligen genom freden i Wien (d. 30 Okt.) till Preussen och Österrike afträda H., Slesvig och Lauenburg. Men knappt var freden sluten, förrän segrarna kommo i strid om bytet, enär Preussen för egen del ville behålla hertigdömena, hvilket Österrike åter ej kunde tillåta. Då någon delning af hertigdömena ej gerna kunde komma i fråga, var Österrike ej ovilligt att lemna dem till hertig Fredrik af Augustenborg, så mycket mera som allmänna meningen i Tyskland uttalade sig för en dylik lösning af frågan. I ett förlikningsförslag (d. 22 Febr. 1865) medgaf Preussen, att Slesvig-H. blef ett eget hertigdöme, men under vilkor, som skulle hafva gjort det till en preussisk vasallstat. Sedan Österrike förkastat detta förslag och Preussen tillbakavisat ett annat, öfverenskommo de båda makterna genom fördraget i Gastein (d. 14 Aug. s. å.), att Preussen tills vidare skulle förvalta Slesvig, Österrike åter H. Söndringen mellan de båda makterna blef emellertid allt oförsonligare, och då Österrike d. 1 Juni 1866 hänsköt tvistefrågan till tyska förbundsdagen, lät preussiska regeringen besätta H. Då beslöt förbundsdagen, på Österrikes fordran, att mobilisera förbundshären, men detta beslut betraktade Preussen såsom en krigsförklaring. Krigets för Österrike olyckliga utgång afgjorde Slesvigs och H:s öde: genom freden i Prag (d. 23 Aug. s å.) afstod Österrike till Preussen sin rätt till de båda hertigdömena, och den 24 Jan. 1867 införlifvades de under namnet Schleswig-Holstein med den preussiska monarkien. Dessförinnan hade storhertigen af Oldenburg d. 27 Sept. 1866 mot 1 mill. thaler och amtet Ahrensbök i H. till Preussen afträdt sina anspråk på H. Sedan nämligen ryske kejsarens afsägelse 1851 genom Slesvigs och H:s skiljande från Danmark förlorat sin giltighet, hade denne i stället öfverflyttat sina arfsanspråk på storhertigen. Hertigen af Augustenborg erhöll deremot ingenting i ersättning af Preussen. V. K-r. Holstein, dansk adlig slägt, som i 17:de årh. från Tyskland inkom till Danmark, hvarest tvänne grenar af densamma vunno greflig värdighet. -- 1. Ulrik Adolf II., grefve af Holsteinborg, född i Mecklenburg d. 14 April 1664, hette ursprungligen Holst, anställdes 1679 som page hos kronprinsen Fredrik (sedermera kon. Fredrik IV), blef 1700 friherre och fick till baroni Fuirendal, men aflägsnades 1703 från hofvet (derför att han motsatte sig konungens giftermål med Helene von Viereck) och blef amtman i Flensborg. S. å. utnämndes han emellertid till geheimeråd och 1708 till grefve af Holsteinborg (han antog då namnet H.). Han var gift med Kristine Sofie Reventlov och hjelpte (1712) konungen att enlevera hennes halfsyster Anna Sofie, som sedermera blef Danmarks drottning. 1719 upptogs han i konseljen, och sedan hans svägerska upphöjts till drottning (1721), blef han storkansler samt var konungens närmaste rådgifvare till hans frånfälle (1730) Död d. 21 Aug. 1737. -- 2. Frederik Adolf H., grefve af Holsteinborg (sedan 1808), den förres sonsons son, född d. 18 Okt. 1784, visade stor ifver för att höja skolväsendet och på andra sätt förbättra sina underhafvandes ställning samt väcka ett religiöst lif bland bönderna. 1810 stiftade han en sparkassa för grefskapet, den äldsta i Danmark, och 1833 på Fuirendal en anstalt med ändamål att till jordbrukare uppfostra fattiga och föräldralösa barn. Anstalten flyttades 1840 till Holsteinsminde. 1832 insattes H. af konungen i den församling af "oplyste mänd", som skulle rådslå angående provins-ständers införande, och blef 1835 medlem af ständerförsamlingen i Roskilde. Död d. 21 Maj 1836. -- 3. Ludvig Henrik Karl Herman H., grefve af Holsteinborg, den förres son, konseljpresident, född d. 18 Juli 1815, valdes 1848 till medlem af den sista ständerförsamlingen i Roskilde och hade 1856--63 säte i riksrådet, hvarest han under de första åren tillhörde helstatsoppositionen. 1866--76 var han folketingsman och tillhörde "mellempartiet". Från d. 28 Maj 1870 till d. 14 Juli 1874 var han konseljpresident, men kunde icke uträtta något gent emot venstern, samt var 1879--81 å nyo medlem af folketinget, utan att der spela någon rol. 1872 var H. president för den nordiska industri- och konstutställningen i Köpenhamn. -- 4. Johan Georg H., tillhörande en annan linie, föddes d. 16 Febr. 1662, gick 1688 öfver från mecklenburgsk till dansk tjenst samt utnämndes 1699 till "overlanddrost" i Oldenburg, 1706 till deputerad för finanserna och till hofmästare hos kronprins Kristian (sedermera konung Kristian VI) samt 1712 till minister i konseljen. Död d. 26 Dec. 1730. -- 5. Johan Ludvig H., grefve, den förres son, född d. 7 Sept. 1694, blef 1730 stiftamtman på Själland, 1734 deputerad för finanserna, 1735 öfversekreterare i det danska kansliet samt minister i konseljen, hvarest han ända till sin död, d. 29 Jan. 1763, var den ledande. 1746 upphöjdes han till grefve af Ledreborg. H. utmärkte sig icke endast genom sin stora duglighet som statsman, utan äfven genom sin ifver för vetenskapernas befrämjande, hvarför han också (1742) blef "Videnskapernes selskabs" förste president. -- 6. Johan Ludvig Karl Kristian Tido H., grefve, politiker, ättling af den föregående, född d. 10 Juni 1839, öfvergick i sin ungdom till katolicismen och utgaf 1872 några polemiska skrifter mot statskyrkan. S. å. valdes han till medlem af folketinget och uppträdde der till en början afgjordt till försvar för det personliga konungadömet i motsats till parlamentarismen, men slöt sig redan 1874 till den Förenade venstern och blef inom kort en af dess ledare. Efter dess sprängning (Nov. 1877) blef H. en af cheferna för den moderata venstern samt har, som en elegant talare och en smidig dialektiker, ständigt gjort tjenst som partiets ordförande och som ordförande i finansutskottet. E. Ebg. Holstein, Franz Friedrich von, tysk tonsättare, f. 1826, d. 1878, egnade sig till en början åt militäryrket och uppförde såsom ung löjtnant 1845 i privatkretsar en liten opera, Zwei nächte