den s. k. Batrachomyomachia, eller "striden mellan grodor och råttor", en Iliaden parodierande komisk hjeltedikt. Den vetenskapliga kritiken har dock till fullo ådagalagt, att dessa dikter tillkommit under senare och delvis vidt skilda tider, hvadan endast Iliaden och Odysséen kunna göra anspråk på att gälla såsom "homeriska sånger". -- Iliaden förer oss direkt in i krigshändelserna utanför Troja. Redan in på tionde året har det genom den sköna Helenas bortröfvande upptända kriget mellan greker och trojaner rasat med vexlande framgång. Men nu synes det på väg att afgöras till grekernas förderf, derigenom att Achillevs, myrmidonernas höfding och grekernas stridbaraste hjelte, djupt förolämpad af öfverbefälhafvaren, konung Agamemnon, vägrar att vidare deltaga i striden. Utan honom kunna grekerna ej hoppas på en lycklig utgång af kriget, hälst som hans moder, gudinnan Thetis, genom sina böner bevekt Zevs att gifva trojanerna seger, så att grekerna må få dyrt gälda den hennes son tillfogade skymfen. Trojanerna, anförda af den väldige Hektor, storma redan det grekiska lägret och sätta eld på en del af skeppen. Vid denna öfverhängande fara tillåter Achillevs omsider sin vän och vapenbroder Patroklos att, iklädd Achillevs' egen gudasmidda vapenrustning, i spetsen för myrmidonernas skaror rycka ut mot fienden. Efter glänsande vapenbragder stupar Patroklos för Hektors lans, och med knapp nöd lyckas man rycka hans lik ur fiendens händer. Vid sorgebudskapet härom upptändes Achillevs af begär att hämnas vännens död och låter sin harm öfver den lidna oförrätten fara, sedan dessutom Agamemnon gifvit honom fullständig upprättelse. Hans uppträdande gifver sakerna en ny vändning. Oemotståndligt bryter han fram i striden. Grekerna segra, trojanerna fly, och sjelfve Hektor ryggar tillbaka för att sammandrabba med den fruktansvärde. Han tvingas dock slutligen att hålla stånd och faller, genomborrad af Achillevs' lans, hvarefter hans blodiga lik bortsläpas i stoftet, bundet vid segrarens vagn. I nio dagar firas sedan med stor pomp Patroklos' likbegängelse, och hvarje dag släpas å nyo Hektors lik kring grafkullen, till dess Achillevs slutligen låter beveka sig att utlemna det till Hektors åldrige fader, Priamos, Trojas konung, som bönfallande infunnit sig i hans tält, hvarefter Iliaden slutar med Hektors af trojanerna anordnade jordafärd. -- Odysséens handling är förlagd vid pass tio år senare, då hjelten Odyssevs, Ithakas herskare, hvilken likaledes med utmärkelse deltagit i kriget, efter mångåriga irrfärder och vedermödor ensam och okänd återkommer till sin ö, der han finner sin trogna gemål, Penelopeia, omhvärfd af närgångna och pockande friare, hvilka på det skamlösaste sätt föröda hans hus. Med gudinnan Athenes hjelp och understödd af sin son Telemachos samt ett par trogne tjenare lyckas han omsider taga hämd på friarna och inträda i sin länge saknade husliga lycka. Vid sidan af denna hufvudhandling, som bl. a. gifver oss en klar och tilltalande bild af den grekiska hjeltetidens husliga lif, meddelas i vidlyftiga episoder upplysning äfven om föregående tilldragelser, beträffande såväl krigshändelserna som Odyssevs' egna irrfärder och åtskilliga af de hemvändande hjeltarnas öden. De homeriska sångerna, i hvilka grekerna skådade den trogna spegelbilden af sin egen sköna hjelteålder, hafva på deras hela kulturutveckling öfvat ett omätligt inflytande. Man har kallat dessa sånger grekernas bibel, och dermed har man i sjelfva, verket sagt snarare för litet än för mycket. Ty ej blott i religiöst och sedligt, utan äfven i konstnärligt, vetenskapligt och politiskt hänseende gällde de såsom den högsta auktoritet. Aischylos kallar sjelf sina högstämda sorgespel för brödsmulor, fallna från Homeros' rika bord; och om Sofokles, den fulländade mästaren i tragisk diktning, hafva hans landsmän såsom det högsta beröm uttalat, att han bland alla dramatiske skalder är den mest homeriske. Att den episka skaldekonsten under alla följande tider i de homeriska sångerna såg sin högsta förebild, behöfver knappast nämnas (jfr Epos); och när Herodotos säger, att H. åt grekerna skapat sjelfva deras gudar, eger detta sin riktighet, så till vida som desse gudar redan i hans sånger erhållit sin typiska gestalt. Det är förnämligast från H., som under följande tider skalder och konstnärer hemtat sina ingifvelser för gudaidealens framställande i ord och bild. Men äfven den filosofiske tänkaren och häfdatecknaren sökte gerna hos H. ett stöd för sina åsigter, och exempel saknas icke på att man för slitandet af politiska tvistefrågor vädjat till homeriska textställen. De homeriska sångerna sattes i barnens hand såsom underlag för den första bokliga undervisningen och tillika såsom det yppersta medel att väcka och dana deras sinne för allt ädelt och skönt, och åt den mogne mannen erbjödo de under lifvets alla förhållanden den rikaste skatt af visdom och uppbyggelse. -- Vid den stora betydelse, som tillerkändes de homeriska sångerna, förvånas man öfver den fullkomliga ovisshet, som råder rörande H:s person, fädernesland och lefnadstid. En forntida minnesvers uppräknar sju, till större delen i det asiatiska Ionien och på Arkipelagens öar belägna, städer såsom täflande om äran att vara skaldefaderns födelseort, och i sjelfva verket delades detta anspråk af ännu flere. Ej mindre stridiga äro uppgifterna om hans lefnadstid, hvilken af några forntida skriftställare förlägges redan i det 11:te årh. f. Kr., af andra deremot först i det 7:de. Då för öfrigt på nästan alla de i fråga varande orterna omtalas tillvaron af episka sångareskolor, hvilka gåfvo sig ut för att härstamma från H., ligger det nära till hands att, såsom den enklaste förklaring af de mångskiftande sägnerna, antaga namnet H. under äldre tider hafva varit en personifierande beteckning för episk skaldekonst, så att hvarje ort och tid, som gifvit upphof åt en episk sångareskola, i och med detsamma äfven gjorde anspråk på att ega sin H. I alla händelser torde det få anses såsom otvifvelaktigt, att de homeriska sångerna, eller åtminstone början till dem, redan under det 10:de eller 9:de årh. uppstått i det