asiatiska Ionien, hvarifrån de snart nog (enligt en saga genom Lykurgos, Spartas lagstiftare) öfverförts till det europeiska Grekland, der de vid de religiösa festerna och andra högtidligheter brukade af s. k. rapsoder (till en början säkerligen med ackompagnement på cittra eller lyra) föredragas för den samlade menigheten. I Athen säges Solon sjelf hafva anbefallt sådana föredrag, och Peisistratos lät genom Onomakritos ombesörja de förut spridda sångernas hopsamlande och ordnande. Denna äldsta textrevision af Iliaden och Odysséen efterföljdes snart af flere andra, bland hvilka i synnerhet den af Aristoteles för Alexander den stores räkning utförda åtnjöt ett högt anseende. Kritisk och exegetisk bearbetning af den homeriska texten idkades under 3:dje och 2:dra årh. f. Kr. med stor ifver af alexandrinske lärde, hvilka bl. a. genomförde Iliadens och Odysséens indelning i 24 sånger, eller s. k. rapsodier, hvardera. Grundläggare af dessa studier voro Zenodotos, Aristofanes och i synnerhet Aristarchos, hvars med kritiska tecken försedda textrecension inom kort vann allmänt erkännande, trots alla gensägelser af hans motståndare, grammatikern Krates i Pergamum. De af Aristarchos i talrika skrifter framlagda åsigterna utvecklades sedan vidare af hans lärjungar och efterföljare (Aristonikos, Didymos, Nikanor m. fl.), hvilkas arbeten ligga till grund för de värderika scholier eller randglossor till Iliaden, som innehållas i den berömda venezianska handskriften af detta skaldeverk och efter sin upptäckare bruka kallas "Villoisons scholier" (äfven "Scholia veneta"; utgifna 1788). Äfven från den bysantinska tiden eger man åtskilliga, delvis mycket vidlyftiga, kommentarier till Iliaden och Odysséen, bland hvilka de i 12:te årh. af ärkebiskopen Eustathios i Thessalonika författade äro de värderikaste. Den homeriska frågan. Redan några alexandrinska grammatiker (Hellanikos, Xenon m. fl.) hade framställt den på vissa inre kriterier grundade läran att Iliaden och Odysséen icke härröra från samma författare, utan tillkommit under tämligen långt skilda tider. Åsigten vann på sin tid föga bifall och har i literaturhistorien förvärfvat sina upphofsmän benämningen chorizontes ("de söndrande"). Enstaka tvifvel om den historiska verkligheten af Homeros' person och författareskap hafva sedan uttalats af engelsmannen Bentley och italienaren Vico (båda omkr. år 1700). Men på fullt allvar bragtes denna fråga å bane genom den store tyske filologen F. A. Wolf, då han i sin år 1795 utgifna inledning (prolegomena) till en ny upplaga af de homeriska sångerna framställde det på en djupgående och skarpsinnig bevisföring grundade påståendet att Iliaden och Odysséen hvarken båda tillsammans eller någondera för sig kunna vara författade af en skald med namnet H., utan fastmera äro sammansatta af en mängd smärre dikter, hvilka under en lång tidsföljd framgått dels ur folkets egen poetiska fantasi, dels ur de homeriska sångareskolornas och rapsodernas verksamhet. Såsom ett hufvudargument framhåller dervid Wolf, att på den tid, då de homeriska sångerna diktats, skrifkonsten var för grekerna obekant eller åtminstone ej i vidsträcktare omfång använd, och att å andra sidan sammanfattandet af så vidlyftiga skaldeverk utan skriftlig uppteckning är otänkbart. Wolfs teori väckte, såsom naturligt var, stort uppseende inom hela den bildade verlden och rönte ett lika lifligt bifall från många sidor som häftig gensägelse från andra. I den af Wolf anvisade riktningen, men delvis utgående från andra synpunkter (inre motsägelser och ojämnheter med afseende på innehållets egendomligheter i språkbruk och versbyggnad o. s. v.) hafva sorgfälliga och detaljerade undersökningar anställts af många utmärkta, hufvudsakligen tyska, filologer (Lachmann, Köchly, Kirchhoff, Hoffmann m. fl.). Men å andra sidan saknas icke framstående män (Nitzsch, Nutzhorn, Bergk, Kammer, Madvig m. fl.), hvilka på fullt allvar försvara de homeriska sångernas ursprungliga enhet, ehuru icke häller desse kunna bestrida tillvaron af betydliga interpolationer och förfalskningar i den homeriska texten. En god öfversigt af den s. k. homeriska frågans utveckling och nuvarande ståndpunkt samt den vidlyftiga literatur, åt hvilken den gifvit upphof, lemnar H. Bonitz, "Über den ursprung der homerischen gedichte" (5:te uppl. 1881). -- Den äldsta tryckta upplagan af de homeriska sångerna, ombesörjd af Demetrius Chalkondylas, utkom i Florens redan år 1488 och efterföljdes under tidernas lopp af nästan otaliga andra. Bland nyare värderika upplagor märkas de af Bekker, Nauck, Ameis, Fäsi, La Roche, Pierron utgifna. På svenska finnas de tolf första sångerna af Iliaden öfversatta af Tranér (1807--22); M. Wallenberg har fullständigt öfversatt både Iliaden (1814--15) och Odysséen (1819--21), likaså J. F. Johansson (Odysséen, 1844--45, 2:dra uppl 1870; Iliaden, 1846--48). A. M. A. Home-rulers (håm-; Eng., af home, hem, och rule, styra, regera), namn på ett 1872 af irländska medlemmar af britiska parlamentet bildadt parti, hvilket på sin fana skrifvit särskild regering och särskildt parlament för Irland. Homerus. Se Homeros. Homestead [håmstedd], Eng., egentl. egendom, bol. -- Enligt Förenta staternas lagar eger hvarje medborgare (man eller qvinna), som uppnått 21 (i Texas 18) års ålder eller har att försörja en familj, rätt att af statens ännu icke åt enskilda upplåtna refvade jord erhålla, emot en viss, lagbestämd ersättning, ett homestead af 160 acres (65 har), i vissa fall 80 acres (32,5 har). Lägsta priset på denna jord är 11,21 kr. per har, högsta 22,42, hvartill komma provisioner af vexlande storlek (från 26 till 126 kr. för hela homestead). Eganderätt till denna jord erhåller innehafvaren först efter 5 eller 7 års förlopp, ifall han kan styrka, att han hela tiden brukat jorden, och att han icke uppsåtligt kränkt annans bättre rätt till densamma. Särskilda lagar gälla för erhållande af homestead, afsedt för träd-plantering, och sådant, som uteslutande består af impediment och icke odlingsbar skogsmark. 1880 funnos i Förenta