vigt af 1,425--1,430. Småningom stelnar honingen till en ogenomskinlig, likformig, hvit eller ljusgul, finkornigt kristallinisk massa af en egendomlig, mycket söt smak. Sämre honing är mörkare gul eller brungul, grofkornig, med större eller mindre klumpar och mindre behaglig smak, hvilken, om honingen börjat jäsa, är syrlig. I Sverige frambringas f. n. honing i tillräcklig mängd för landets behof. Honing förfalskas på åtskilliga sätt, såsom genom tillsats af vatten (den egentliga vigten blir derigenom lägre, så att t. ex. ett färskt ägg icke flyter på en sådan honing), genom inblandning af mjöl eller stärkelse (upptäckes genom blandningens upplösning i ljumt vatten, då de främmande ämnena förblifva olösta) och af morotssaft (röjes af den mörkbruna färgen och den egna smaken) o. s. v. -- Renad honing, mel depuratum, beredes enligt Ph. Suec. af en blandning af 100 delar vanlig honing och 200 delar destilleradt vatten, hvilken i tennkärl under en timmes tid hålles vid en värme af nära 100° C. utan att få koka. Sedan blandningen stått en natt att svalna, tillsättas 2 delar groft pulveriseradt träkol, som nyss blifvit glödgadt och genom siktning befriadt från finare pulver. Blandningen får ytterligare stå under tolf timmar, omröres emellanåt och silas genom en filtreringshatt af filt. Den genomgångna klara vätskan afdunstas i ångbad till 1,33--1,34 eg. v. Renad honing bör vara klar, brungul (eller, försigtigt afdunstad, guldgul) och bör lösas klart i vatten. -- Honing nyttjas för hushållsbehof (i stället för socker och syrup) samt anlitas ofta af dem, som lida af bröstkatarrer ("hosta och heshet"). Dess verkan är uppmjukande, lenande, närande och, i större dos, afförande. Blandad med mjöl, ägg-gula och matolja, är honing ett godt uppmjukande medel å bölder och inflammatoriska svullnader (börjande bröstbölder), O. T. S. Honingsbjörn. Se Veckelbjörn. Honingsblomman, Herminium Monorchis L., bot., en liten ört af nat. fam. Orchideae L., kl. Gynandria L., med blott en enda, nästan klotrund stamknöl vid stjelkens bas och en annan (för det följande året) på en vågrät utlöpare från stjelkbasen, som omgifves af (vanligen) endast två blad. Blommorna äro små, gröngula, sittande i ett smalt, tämligen tätt ax, luktande likt honing. Honingsblomman förekommer, på fuktig, mossbelupen mark, här och der i södra och mellersta Sverige. O. T. S. Honingsdagg, bot., den sötaktiga, klibbiga vätska, som stundom förekommer å blad och äfven andra växtdelar. Enligt somliga botanisters åsigt är den en utsvettning från bladen sjelfva, framträdande under hastiga temperaturvexlingar, enligt andra en afsöndring af bladlöss, hvilka, såsom bekant, frambringa en sötaktig saft, som begärligt fortäres af myror. Honingsdagg kallas äfven det sötaktiga, tjockflytande slem, som afsöndras ur sådana rågblommor, som blifvit angripna af sporer till mjöldrygesvampen, Claviceps purpurea Tul. Allmogen säger, att sådana rågax "rinna". O. T. S. Honingsglandel. Se Honingsgömme. Honingsgräflingslägtet, Mellivora, zool., ett till mårdfamiljen, Mustelidae, inom rofdjurens ordning bland däggdjuren hörande slägte, hvars arter hafva kort nos och kort svans, klumpig kropp med bred och platt rygg, små öron, som knappt höja sig öfver fällen, korta och starka ben, nakna fotsulor och framtårna försedda med långa gräf-tår. I öfre käkhalfvan finnas tre mellantänder, en roftand och en knöltand, hvilken saknas i underkäken. Honingsgräflingen l. Ratelen, M. capensis, når en längd af 45 cm., den 25 cm. långa svansen oberäknad. Hårbeklädnaden är lång och sträf, färgen är på pannan, nacken, ryggen, skuldrorna och svansen askgrå, men på nosen, kinderna, öronen, framhalsen, bröstet, buken och benen svartgrå, med ljusgrå färggräns. Till kroppsbyggnaden liknar honingsgräflingen vår vanliga gräfling och lefver liksom denne i hålor, hvilka han kan gräfva med förvånande hastighet. Om dagen ligger han stilla; men under dygnets mörkare del vandrar han omkring för att uppsöka sin föda, som utgöres af små däggdjur, foglar, sköldpaddor, rötter, frukter m. m. Hans älsklingsspis är honing, och derför är han en ifrig bijägare. Äfven besöker han hönsgårdarna och anställer der stor förödelse. Fångad som ung, blir honingsgräflingen ganska tam och roande genom sina putslustiga upptåg. C. R. S. Honingsgökarna, Indicatorini, zool., bilda en underfamilj af gökarnas familj, Cuculidae, och ordningen partåiga inom foglarnas klass. Näsborrarna ligga i en fördjupning mellan näsbenen och öfverkäksbenet samt äro mer eller mindre öfvertäckta. Näbben är kort, tjock, nästan rak ock böjd endast i spetsen. Stjerten är af medelmåttig längd och grundt inskuren samt innehåller 12 pennor; vingarna äro långa och spetsiga. Dithörande arter, hvilka bilda Honingsgökslägtet, Indicator, förekomma i Afrika, utom två, som äro hemma i södra Asien. De vistas i skogstrakter, merendels parvis, högst sällan i små flockar, samt fladdra från träd till träd och låta dervid höra sitt starka, välklingande läte. Dessa foglar utmärka sig genom den egendomligheten att de söka fästa andra djurs och framförallt menniskans uppmärksamhet på allt ovanligt, som de märka. Dervid ådagalägga de en påtaglig dristighet samt uppmana med skrik och besynnerliga åtbörder att följa med. Att honingsgökarna på detta sätt skulle visa vägen till bisvärmar, påstås allmänt i de trakter af Afrika, der dylika foglar finnas. Liksom vanliga göken lägga honingsgökarna sina ägg i andra foglars, t. ex. törnskators, spettars och gyllingars, bon; honan värper på marken och bär derefter ägget i näbben till det främmande boet, sedan hon först utkastat ett ägg derur. -- Honingsgöken, Indicator Sparmanni, är ofvan gråbrun, under hvitgrå; strupen är svart, skuldrorna försedda med en gul fläck, vingpennorna gråbrunaktiga, med bredt hvitkantade täckfjädrar, stjertens midtpennor bruna och sidopennorna bruna och hvita. Längden är 18 cm. Mot biens sting är denna fogel väl skyddad, emedan deras gaddar ej kunna genomtränga hans hårda hud. C. R. S.